The Midnight Walk

En värld gjord av lera där skaparen har övergivit sina kreationer och lämnat det att förfalla medan mörkret, ondskan och ensamheten har tagit över. Som "The Burnt One" är det din uppgift att tända gnistan igen och föra tillbaka vänskap, kärlek och hopp om livet. Det är dystert, tragiskt men samtidigt så oerhört vackert. The Midnight Walk är en resa där hoppet brinner som ett ensamt stearinljus i en storm och det är din uppgift att hålla det brinnande.

Lera ja, The Midnight Walk är handskulpterat i lera. Utvecklarna, svenska Moonhood Studios, har sedan skannat in modellerna i spelet och fört dem till liv. Det blir lite fjärde väggen här, där karaktärerna i spelet ständigt refererar till att de är skapade i lera och att de som tillverkade dem har lämnat dem i händerna på dig, The Burnt One. Ett snyggt grepp som bleknar i jämförelse med hur snyggt själva spelet är i sig. Vackert kanske är ett bättre ord för att beskriva det, dock. Jag har verkligen njutit av varenda sekund där estetik, design och berättelsen smälter ihop till en fantastisk enhet där man verkligen kan se att utvecklarna öst kärlek och energi in i spelet. Det är väldigt mycket Tim Burton över det hela och det när han är som bäst, som i The Nightmare Before Christmas och Corpse Bride. Det är tydligt att de har hämtat en hel del inspiration därifrån och det är jag bara glad över.

Tillsammans på din resa har du Potboy, en liten kruka som äter kol och hjälper dig att manövrera genom det mörka landskapet i The Midnight Walk. Bekantskapen växer på vägen från att vara distanserad och ytlig till att växa till genuin vänskap. Han är mer än en vän dock, Potboy. Den lille krabaten hjälper dig med spelens pussel där elden mer eller mindre alltid är en central del av dem. Har du inga tändstickor till hands så hjälper Potboy dig att tända allt från ljus till värmande brasor. Där mörkret är ett hot håller din vän dig i handen. När kylan blir för påtaglig håller han dig varm. Potboy är en utmärkt följeslagare och även om han inte säger något förmedlar han så otroligt mycket känslor.

Moonhood har verkligen gjort ett hästjobb här. Karaktärerna är så levande och förmedlar ångest, sorg och stundtals glädje på ett sätt som man sällan skådar. Man bryr sig om varenda en av invånarna i världen av lera. De berättar individuella berättelser och allt känns minutiöst uttänkt och planerat. Hela The Midnight Walk påminner väldigt mycket om att slå sig ner framför TVn och sätta på en väldigt mysig stop motion-rulle. I ett parallellt universum kunde David Lynch mycket väl ha regisserat tillsammans med Burton i ryggen - det är vrickat, kul och engagerande. Det är vackert till 110% men det är också där spelet, tyvärr, haltar en aning. Det blir inte så jättemycket spel av det hela utan mer av en upplevelse, en berättelse eller en film där man iakttar och väntar på att det ska föra dig vidare till nästa kapitel.

Det är tydligt att det är narrativet och det visuella som stått i fokus under utvecklingens gång. Pusslena är aldrig särskilt utmanande, skräckmomenten är inte särskilt läskiga och du är alltid hårt hållen i handen när du vandrar fram genom banorna - antingen genom hundraprocentig linjär design eller att spelet helt sonika visar exakt vart du ska gå för att ta dig till nästa punkt i berättelsen.

Skräck ja. The Midnight Walk är ett skräckspel och jag är rätt harig av mig vanligtvis men spelsessionerna bjöd inte på några direkta utmaningar för mig som räddhågsen gamer. Titt som tätt blir du jagad eller tvingas smyga förbi något av spelens fantastiskt designade monster. Turligt nog finns det alltid en garderob att hoppa in i eller en håla att krypa ned i. Jag blev lite rädd, ett par gånger, det kan jag medge. Stämningen är melankolisk och allmänt tragisk och tillsammans med ett soundtrack som är absolut magi trycker The Midnight Walk på de mest stämningshöjande verken som förmedlar stress och panik i de sektioner där du springer genom snåriga och mörka grottor med enögda åttaarmade monster hack i häl. Musiken används effektivt och ljudet överlag är ett verktyg som Moonhood använder flitigt.

När du spelar The Midnight Walk ska du ha hörlurar på dig. Det går inte utan. Ett par riktigt fina och välljudande sådana är ett krav. Många av pusslen använder sig av ljud där du sluter ögonen på The Burnt One. Binaurala ljud, som det kallas så fint, är grejen här. Med slutna ögon identifierar man i vilken riktning ljud kommer ifrån. Temat med mörker kontra ljus blir ännu mer påtagligt när man måste använda mörkret som redskap för att ta sig vidare. Det är inte bara under pusslen som ljudbilden imponerar utan det påminner en del om Senua's Saga: Hellblade II och rösterna som kom från olika riktningar i hennes huvud. I The Midnight Walk utspelar sig inte rösterna i The Burnt Ones huvud, som för övrigt inte pratar alls under äventyret, men under ett flertal passager vandrar man genom miljöer som bjuder på samma stämning.

Har man kollat på trailern till The Midnight Walk har man garanterat sett att man får gå runt med ett vapen. Det är dock något missvisande, eller ja, rätt rejält missvisande. Trailern visar en sekvens i spelet där man skjuter ett monster - och det är i högsta grad med i spelet - men det är mer eller mindre en engångsföreteelse. Vapnet, som laddas med tändstickor, används annars uteslutande till att lösa pussel. Så något actionfyllt FPS är det inte på tal om här. Men det är inget minus för mig. Det här är ett spel man spelar för berättelsen, för den estetiska briljansen och för den blytunga stämningen. Det är "cosy horror" när det är som allra bäst. Du är inte rädd, utan du kan mysa dig ner framför skärmen och bara njuta av upplevelsen.

Min genomspelning tickade in på sex timmar. Jag hade absolut kunnat dryga ut den någon timme om jag hade velat samla alla föremål som finns utplacerade på banorna. Man kan samla filmrullar, snäckskal som fungerar som audio-loggar, LP-skivor med bitar från soundtracket (där många av dem har svenska namn som till exempel "Gräns") och små miniatyrer av karaktärerna man stöter på i spelet. Alla prylar kan man sedan kolla in i detalj i Housey the House, ett promenerande hus som har en viktig roll i spelet. Housey fungerar både som hubb där man kan vila mellan varven och som karaktär i spelet.

The Midnight Walk är dessutom spelbart i VR. Jag skulle tro att det är ett mycket bra spel att spela i virtuell verklighet, men då killgissar jag bara, för jag har verkligen ingen aning. Men jag tror det, det gör jag verkligen. Det känns som ett spel som skulle kunna dra nytta av att man är ännu närmre det. Att man är "inuti" det och har möjligheten att känna stämningen ända inpå huden.

Så, med allt det sagt och utan att avslöja särskilt mycket av storyn ska jag sammanfatta lite. The Midnight Walk är ett otroligt snyggt och känslosamt spel där leranimation och berättelse verkligen står i centrum. Det ser fantastiskt ut, har en riktigt härlig stämning och lyckas få en att känna både sorg och värme - mycket tack vare den lilla hjälten Potboy. Ljudet är också grymt, särskilt med bra hörlurar, och hela spelet andas mysig mörkerkänsla à la Tim Burton. Men själva spelandet är inte jättespännande - pusslen är enkla, skräcken är ganska tam och allt är tämligen styrt, så det känns ibland mer som att se på en interaktiv film än att faktiskt spela. Trailern lovar lite mer action än vad man faktiskt får, men om man är ute efter en stämningsfull berättelse snarare än intensiva spelmoment, så är det här verkligen något att sjunka in i. The Midnight Walk är en minnesvärd upplevelse och bristerna är enligt mig lätta att leva med.