The Monkey

Den idag 45 år gamla novellen The Monkey signerat Stephen King läste jag faktiskt så nyligen som förra veckan, för första gången. I den får vi följa pappan Hal och hans son Petey när de kämpar med att försöka avbryta någon slags fantasifull förbannelse som en leksaksapa fört med sig, vilket slutar i att de begraver skiten i en stållåda på botten av en avlägsen bergs-sjö. Den lilla miniboken var det verkligen inget fel på även om jag redan under kapitel ett hade vissa bekymmer med att försöka se det förvandlas till en långfilm, men hey - Kan man göra Hollywood-rullar av Barbie och Battleship så går väl allt, tänker jag.

The Monkey (2025), som regisserats av Longlegs-gubben och skräckälsklingen Osgood Perkins har väldigt lite med Kings skrivna sidor att göra. Det finns en leksaksapa med här, ja. Som dödar människor på typiska Final Destination-vis (olyckliga olyckor) men allt annat har Osgood hittat på själv. I den här versionen är Hal inte pappan som försöker röja undan apan med hjälp av sin son Petey. Här är Hal och Bill tvillingbröder vars far försvunnit sedan länge. Bill är den elaka brodern. Hal den menlöst vänlige. Den ena mobbar den andra på regelbunden, daglig basis, vilket gör att den menlöse brodern vrider upp mördarapan som dödar folk i deras närhet (men aldrig Bill, till Hals stora förtret) och The Monkey tar sig aldrig ur denna lopp som redan på synopsis-stadiet är för tunn, platt och ensidig för att bygga en hel film på.

Utöver detta är det segt att se hur alla de bra delarna ur ännu en hypad film redan körts ut i den allra första trailern. Alla mord som apan ställer till med fanns med i trailern precis som de få replikerna som betyder något i den här filmen. Resten är dessvärre bara utfyllnad. Dialogen känns krystat meningslös och även om jag verkligen gillar Theo James så framstår hans porträtt av både de vuxna bröderna som knapphändiga, som allra bäst. Karaktärerna saknar liv, djup och identitet och apan blir aldrig läskig eller mystisk, mest bara fånig. Det ska sägas dock att jag är väldigt svag för det estetiska, här. Jag älskar 80-tals-designen, den täta linsen som allting filmats med och den grynigt gröna VHS-känslan i bilden. Minus detta och minus ett par riktigt roliga, makabra mors är The Monkey dessvärre inget att hänga i julgranen.