The Movies

Året är 1920 när GR Productions för första gången slår upp sina portar för allmänheten. Filmbranschen är ännu ingen bransch utan fortfarande i sin vagga, inlindad i stora idéer och visioner. Det är innanför mina vitmenade murar ska dessa ska uppfyllas och magi skapas i form av rörliga bilder välfyllda med romantik, spänning, skräck och äventyr. Jag ska skapa stora stjärnor som kommer att erövra filmpublikens hjärtan genom sina briljanta rolltolkningar i mina välskrivna manus. Dagar har blivit till nätter, nätter har blivit till mornar medan jag konstant suttit försjunken i en skapandeprocess där perfektion och fulländning har varit målen. Men att förmedla mina upplevelser med The Movies är svårt. Lionhead, med Peter Molyneux i spetsen, har som vanligt satt ribban högt när det gäller innovation och möjligheter så det finns mycket att berätta.

Men varje träd är från början ett frö och varje film börjar med ett manus, så låt oss strunta i stjärnorna och alla andra detaljer för en stund och hoppa på den viktigaste och mest spännande delen av The Movies: manusförfattandet. Antingen låter jag mina manusförfattare skriva ett manus som jag sedan kan bygga vidare på om jag vill eller så ger jag mig på The Movies absolut bästa moment. Att skapa ett manus från grunden är en oerhört spännande och avancerad process.

Genom att välja genre och scener, som där finns en uppsjö av, så skapar jag själva stommen till mitt konstverk. Efter det väljer jag kulisser, rekvisita, sinnestämning hos skådespelarna, belysning och hundra andra grejer för att göra filmen precis som jag vill ha den. Denna process kan ta så lång tid man vill, dagar i vissa fall. Jag håller till exempel på att återskapa hela Gamereactor-redaktionen för att låta dem agera i en romantisk krigsfilm där samtliga ska ha stort afrofrisyr och vara klädda i elisabetanska underkläder. Jag ska sedan spela in egen dialog via mikrofon och låta skådespelarkaraktärerna läppsynka till den. Så pass fri är manusprocessen, även om jag gärna ser ett scenskaparverktyg i en framtida expansion. Att se resultatet sedan slå ut i sin fulla blom när filminspelningen börjar är så oerhört underbart att jag får hejda barnsligt fnissande från att bubbla upp ur min strupe.

Det är i starmakern som jag låter kreativiteten flöda genom att återskapa mina kollegor på Gamereactor. Skapandeprocessen är lika detaljerad som i The Sims 2 så med lite tålamod kan man återskapa riktiga skådespelare eller sina vänner. Det tar ganska lång tid att återskapa en person om man är lika noggrann som jag men när man väl importerat karaktärerna i sitt spel så känns all mödan väl värd. För att få ytterligare bekräftelse på hur strålande man är som filmskapare kan man exportera sina filmer från spelet och sedan ladda upp dessa på The Movies hemsida för bedömning från andra The Movies-fantaster. Man kan även exportera ut filmerna till vanliga Windows Media Player-filer för att distribuera inom den innersta kretsen. Och tro mig, det finns mycket roligheter att skapa, speciellt med rätt ljudläggning.

I standardspelläget är man dock hela tiden begränsad i sitt manusskapande till hur långt man nått i forskning inom filmteknik, ljud, effekter, rekvisita och så vidare. Man måste också nå vissa mål som The Movies har satt upp för att få tillgång till viktiga uppgraderingar. Dessa krav gör The Movies svårt att behärska, det tog mig till exempel 40 år att få min första utmärkelse. Man måste hela tiden ligga långt framme i utvecklingen och anpassa genrer till publikens rådande tycke och smak. The Movies har också en förmåga att hålla mig konstant fängslad vid skärmen. Spelet har en enorm repertoar av godsaker som i standardspelläget pytsas ut lite åt gången för att konstant hålla en på svältgränsen. Jag förvånas också gång på gång över hur omfattande The Movies egentligen är.

Hela tiden finns det nya byggnadsmöjligheter, rekvisita och andra tillägg att forska fram och Lionheads öga för detaljer gör sig ständigt påmint. Ett perfekt bevis på detta är den konstant ackompanjerad radiostationen som sätter en i stämning under de olika epokerna, från 20-talets jazziga toner till 70-talets funkiga rytmer. Musiken presenteras av radiopratare som kommer med tidstypiska kommentarer och nyhetsrubriker spetsade med rejäla doser humor. En av höjdpunkterna var 50-talets radiopratare som konstant refererade till kommunismen som det mest onda någonsin. Just musiken i The Movies är också något för sig. Inte en enda gång hörde jag samma låt två gånger under mina trettiotal timmar med spelet vilket är en förstagångsupplevelse för mig.

När man sedan spelat genom standardkampanjen och helt enkelt vill ägna sin tid till att skapa storslagna filmer så är Sandbox-läget perfekt för det. Här ställer man enkelt in vilka premisser spelet ska ha, till exempel under vilken tidsepok man vill starta och hur mycket pengar studion har. Här kan man även ställa in så att skådespelarna alltid är nöjda och att byggnaderna inte förfaller. Dessa två saker var ofta ett hinder i den normala kampanjen och låg också till grund för många usla inspelningar. Med dessa två problem ur vägen är det lättare att skapa sin drömfilm, och att ha ett startkapital på 100 miljoner hjälper också till.

Att komma på ett drömprojekt är dock svårare än man tror och tar betydligt längre tid. Eftersom man bara kan röra sig med fasta scener så får man använda sig av ett visst mått fantasi, man kan inte återskapa Sagan om Ringen till exempel. Mitt projekt att skapa en romantisk krigsfilm med redaktionsmedlemmarna som huvudrollsinnehavare ändade med en rysare utspelad i ett otäckt skjul. Jag insåg nämligen att romantiken inte riktigt var passande och istället lät jag två stora illrar (förvisso i kanindräkter men det är här fantasin kommer in) mördar hela redaktionen. Med välinspelade dialoger där jag härmar mina skribentkollegors alla konstigheter fick jag till det riktigt bra. Tyvärr har tidsbrist gjort att den inte blivit helt färdig men tids nog ska jag avtäcka filmen för allmänheten.

Men trots sina många kvaliteter så har ju även solen sina fläckar, The Movies är tyvärr inte bäst på alla punkter. En titel som försöker mycket blir också lidande inom vissa områden. Det jag saknar mest i spelet är artificiell intelligens hos mina anställda. Forskare går inte och forskar själva utan jag måste placera dem i forskningsbyggnaden varje gång ett nytt utvecklingspaket blir tillgängligt. Mina skådespelare socialiserar inte heller självmant med varandra, vilket är viktigt för filmkvalitén, utan jag måste själv se till att de umgås. Det blir mycket små saker att hålla reda på vilket blir påfrestande när jag ovan på detta måste utsmycka och planera filmparken för att ha en chans i filmgalan som hålls vart femte år. När det gäller parkens utseende hade jag helst sett att man skippade tvånget och istället hade det som en frivillig bonus. Man har nog att se till utan att behöva oroa sig för att man inte placerar ut tillräckligt med rosenbuskar.

Men allt det där bleknar vid jämförelse med The Movies kvaliteter. Det är tveklöst ett av de absolut bästa simulatorerna jag någonsin spelat. Det finns så otroligt mycket att hitta på, att skapa och att uppleva, men trots detta kan jag med enkelhet komma på massor av detaljer att utöka spelet med. Jag har heller inte ens nämn hälften av spelets innehåll i denna recension, det skulle behövas ett extranummer för det. The Movies är inget mindre än ett fullsmockat verktyg för att skapa filmisk magi och det är bara min fantasi som sätter gränserna.

-------------------------------------------------------------------------
Minimumkrav:
P3 800MHz eller jämnbördig AMD-processor, 256MB RAM, 2.4 GB HDD, 32MB grafikkort med stöd för DirectX 9.0c
Gamereactors testdator:
P4 2.6 Ghz, 512MB RAM, 120GB HDD, ATI Radeon Pro 9800 256MB