The Plucky Squire

Då och då dyker det upp ett spel som presenterar sig med en premiss som säljer sig själv. I The Plucky Squire spelar du en karaktär från en bok, i en bok, som måste resa mellan sitt platta hemland och vår tredimensionella värld för att fullfölja sitt uppdrag. Det är helt enkelt en fantastisk idé, men om det ska bli ett bra spel är såklart en fråga om huruvida utvecklaren lyckas genomföra den. Lyckligtvis har folket hos All Possible Futures lyckats med det mesta och har skapat ett äventyr som sprudlar av kreativitet.

Jot, som The Plucky Squire-huvudpersonen heter, är hjälten i en berömd och älskad barnbok. I den här boken räddar han alltid alla och har besegrat den onde trollkarlen Humgrump gång på gång. Humgrump är förstås lite trött på detta och med hjälp av en typ av magi han hittat, lyckas han kasta ut Jot ur boken och kan sedan skriva om den som han vill. Med hjälp av sina vänner måste Jot nu resa mellan den verkliga världen och bokens värld och försöka ställa historien till rätta. Som spelare arbetar vi med en metanivå som snabbt kan bli överväldigande. Lyckligtvis är det inte så komplicerat som det låter.

Utanför Jots berättelse framgår att boken ägs av en pojke som heter Sam. Han är en kreativ liten kille som har teckningar och leksaker utspridda runt sitt skrivbord, och Jot får veta att om han inte räddar berättelsen kommer Sam förlora sin inspiration och välja fel väg i livet. Det är lite budget-Pixar på konceptet. Barn går inte vilse för att de tappar intresset för en bilderbok, men det är en enkel intrig som fungerar väl och berättelsen blir aldrig mycket djupare än så. Längs vägen försöker spelet bryta den fjärde väggen, och karaktärerna antyder att de kanske vet att vi som spelare också finns och hjälper till. Det är ett njutbart universum som alla dessa lager bygger upp, men berättelsen når aldrig riktigt klimax eller överraskar i den utsträckning som man kanske hoppas på med tanke på premisserna. Men det är förtrollande och knäppt.

Bokens universum presenteras i en enkel, dynamisk stil i stil med klassiska fransk-belgiska serietidningar som Tintin, Splint och Asterix, men utan detaljrikedom och originalitet. Det var förmodligen nödvändigt att hålla stilen enkel för att göra det tekniskt lättare att designa spelet. Jot måste kunna hoppa sömlöst mellan 2D- och 3D-världar, och det kan han, men det är svårt att föreställa sig att ett kreativt barn som är stort nog att sitta vid sitt eget skrivbord och måla, rita och bygga skulle hitta sin största inspiration i det här universumet. Det låter negativt, men det är mest för att understryka att stilen är enkel och barnslig. Men det spelar ingen roll, för den är väl genomförd och charmig rakt igenom. Du hittar helt enkelt inte några dramatiska eller överraskande designer i hela äventyret. Å andra sidan skapar den här stilen ett ganska imponerande spel när Jot börjar resa fram och tillbaka mellan världarna. Boken som berättelsen utspelar sig i placeras på ett skrivbord när du spelar, och den ser bokstavligen ut som en illustrerad bok där teckningarna kommit till liv. När Jot hoppar ut ur boken och in igen kan man inte låta bli att bli exalterad. Så även om det kanske inte är den mest dramatiska eller banbrytande visuella designen, fungerar den perfekt och är tekniskt underbar att titta på.

En av de roligaste nya superhjältarna i serietidningsvärlden är danska Overman. Overmans superkraft är att han kan resa mellan bildrutorna i serietidningen. Om han observerar något som händer i den sista bildrutan kan han resa tillbaka några bildrutor och ändra händelseförloppet. Det är både invecklat och roligt, och om du inte har läst Overman än så borde du göra det. Min förhoppning var att The Plucky Squire skulle kunna skapa något liknande, men i spelform, och för det mesta lyckas det. Men som med både berättelsen och den visuella designen ligger det inom en säker ram. The Plucky Squire är mer av ett pusselspel än något annat, men det är inte vad det ser ut som när du först kommer igång. Spelupplägget påminner inledningsvis om bland annat Cat Quest och tvådimensionella Zelda-titlar, men när sidorna vänds besöker vi en mängd olika genrer. Det finns plattformsspel, arkad-shooters och en boss att besegra som om det vore Super Punch-Out till Super Nintendo. Men alla dessa olika stilar blir till slut lite av en gimmick, för när allt kommer till kritan är The Plucky Squire ett pusselspel.

Jot har förmågan att flytta runt ord, resa ut ur boken på ett ställe för att resa tillbaka på ett annat. Han kan även bläddra i boken och luta sidorna för att manipulera objekt i boken. Det här är de centrala mekanismerna som löper genom hela spelet och är den centrala drivkraften. Längs vägen får du nya verktyg för att påverka saker på sidorna, men majoriteten av pusslen måste lösas genom att flytta ett ord eller luta en sida för att skapa utrymme för att komma framåt. Ett exempel skulle kunna vara ett stort monster som blockerar vägen. Det beskrivs med ord på sidan, så om du istället kan lägga till ordet "liten" i meningen krymper monstret plötsligt. Eller omvänt, du kanske måste göra monstret stort för att kunna rulla in det i en vägg.

Många roliga idéer som sagt, men så småningom blir pusslen enformiga och det är först mot slutet som det sker några dramatiska förändringar som skakar om formeln. The Plucky Squire använder inga nya mekanismer tillräckligt länge för att det ska bli mer än en gimmick. Ändå är det sätt som spelet använder 2D och 3D ganska genialt. När du befinner dig i 3D-världen kan du hoppa in i olika skisser och anteckningar som ligger på bordet, eller så kan du hoppa in i en kopp med motiv - vilket är ett helt annat universum. Det är en bra idé, men den utnyttjas inte tillräckligt. Även om spelet är solitt och håller hela tiden, vill du ha mer. Spelet kunde ha utforskat premisserna och möjligheterna ännu mer.

Med detta sagt är The Plucky Squire ett exempel på lekfull och fantasifull kreativitet som vi sällan ser utanför klassiska Sega-titlar, Nintendos finaste alster eller nu senast Astro Bot. Tyvärr når det inte samma höjder dock. När du är klar är det svårt att tänka på en specifik del av spelet som var sådär riktigt kul att spela. Det håller samma nivå hela tiden, och det är en hög nivå, men konceptet förblir bättre än själva äventyret.

Trots min kritik förtjänar The Plucky Squire mycket beröm. Det är ett fantastiskt spel, baserat på en fantastisk premiss, och det är väl genomfört hela vägen till slutet. Sättet som huvudpersonen kan resa mellan bokens värld och den verkliga världen gör det till en liten teknisk pärla. Grundidén lämpar sig dock för mycket mer galna idéer än vi ser här, och det saknar inslagen som hade gjort det till ett mästerverk. Det är som om du är förpassad till en intellektuell beundran av spelet på avstånd, men aldrig riktigt tillåts vara en del av dess universum. Låt oss hoppas att det blir en stor framgång och att vi får en uppföljare som är dubbelt så stor och dubbelt så galen, får då finns det ingen övre gräns för betygen.