The Precinct

Fallen Tree Games följer här upp sin förra titel American Fugitive, ett spel där man spelade skurk på rymmen som skulle rentvå sitt namn i en sandboxupplevelse sedd ur fågelperspektiv och i The Precinct är mycket sig likt, perspektivet ur vilket vi upplever spelet känns igen likväl som världen som bygger vidare på sandlådepremissen. Nu ikläder vi oss däremot rollen som polis i den fiktiva staden Averno under 1980-talet där allt naturligtvis inte står rätt till. Organiserad brottslighet må har tagit över gatorna - men även inom polisstationens väggar osar det redan från start om rimliga tvivel.

The Precinct sätter tonen och epoken direkt där spelet utspelar sig. Regnblöta, depraverade och neondränkta gator ackompanjerade av sorgsna, jazziga saxofoner varvat med suggestiv synth; film noir och neon noir, den whiskeydoftande berättarrösten med uppgiven tongång talar om ett rått samhälle där polisen har förlorat kontrollen, inte minst då de edsvurna brottsbekämparna inom polisväsendet och deras heder inte längre är mycket värd - för vad är heder värt när det knappt finns någon kvar att förråda? Det är här du kommer in i bilden, som rookie och nyutexaminerade Nick Cordell som gör sin första dag på jobbet, tillika son och som går i sin fars fotspår till den framlidne polismästaren vars plötsliga bortgång är höljd i dunkel och mystiska omständigheter. Jag blir inledningsvis imponerad av det jag ser, hör och upplever, det är svårt att inte dra paralleller till det allra första Grand Theft Auto, om det hade varit utvecklat idag med modern teknik - insvept i en korrumperad dimma som stundtals för tankarna till filmer såsom L.A. Confidential och Cop Land. Spelet i sig besitter tyvärr inte samma precision i sitt utförande trots uppenbara influenser - även om här finns flera engagerande spelmekaniska grepp i rollen som polis.

Spelet tar nämligen fasta på just polisarbete och att hantera brott enligt lagboken. Det är inte ett spel som låter dig agera "good cop/bad cop" - du får heller inte påverka dialogerna särskilt mycket i de handmålade, röstsatta stillbilderna som för historien framåt. Nej, här ligger istället fokus på ett gediget och laglydigt arbete vid brottshantering som kan upplevas smått förvirrande och övermäktigt till en början - och som faktiskt fick mig att undra om jag hade behövt utbildning inom juridik. Till din hjälp har du tacksamt nog en handbok tillgänglig via pausmenyn som belyser såväl vandalism, inbrott, felparkerade bilar, pågående dödligt våld, langning, rattfylleri, våld mot tjänsteman och mord. Utöver trettiotalet andra brottstyper och hur man på korrekt sätt bemöter och hanterar dessa. Att kalla det för simulator är kanske fel ord, men tillvägagångsmässigt och konceptuellt är det vad rättssystemet handlar om och ber dig efterleva. Just den här aspekten är vad som gör The Precinct unikt, men systemet blir samtidigt en akilleshäl när man lärt sig upplägget och rättat in sig i ledet. Det tenderar att bli långrandigt när man stannat sin femtionde flyende paragrafryttare och kontrollerat id-handlingen som är en del av praxis, förutsatt att du inte skjuter ihjäl förbrytaren om situationen kräver det och placerar denne i liksäck, bokstavligen - att täcka över en avliden person på offentlig plats är nämligen en del av jobbet, också. Spelets inledande första akt är att betrakta som en timmeslång tutorial och gör ett bra jobb med att både förklara olika brottstyper och handhavandet av dem, samt vilka verktyg du har till ditt förfogande.

På polisstationen startar man sitt skift med en genomgång av dagordningen, något som innebär att man ska lösa olika brott inom en viss region på spelkartan innan skiftet är slut för dagen, samtidigt som man gör sitt yttersta för att samla in bevismaterial från kriminella som kan kopplas till spelets större och mer centrala brottssyndikat som för storyn framåt. Väl på gatan underrättas jag löpande om situationer från kommandocentralen. Pågående inbrott? Uppfattat. Inom utsatt tid måste du ta dig till platsen där du bör både iaktta och vidta för situationen passande åtgärder inom ramarna för vad som utspelas. Kvinnan som bär en TV är skäligen misstänkt, något hon bekräftar ganska snart när jag närmar mig och stöldgodset kastas mot mig, varpå jag sätter iväg i en jakt till fots genom en trång bakgata. Att skjuta på henne när jag flåsar henne i hasorna hade kanske varit smidigt och sänkt hennes uthållighet som indikeras med en blå mätare - men det är naturligtvis fel väg att gå sett till brottets natur, istället uppmanar jag henne att stanna och lägga sig ner, vilket hon naturligtvis inte gör. Jag kallar på förstärkning som snart kommer ifatt och brottar ner buset till marken, jag läser upp hennes rättigheter och kontrollerar hennes id-handling mot radiocentralen samt kroppsvisiterar och sätter handklovar på henne. Det finns inga tidigare brott registrerade hos personen och hon bär heller varken vapen eller illegala substanser vid genomsök.

Via axelknappen kallar jag upp en meny med olika kategorier där jag får markera överträdelser och brott jag observerat, i det här fallet inbrott och ett försök att undvika gripande. Jag belönas genom att pricka in rätt överträdelser i sammanhanget, har jag dessutom utövat en rimlig mängd polisiär auktoritet - alltså våld, baserat på situationen - får jag XP som varierar beroende på min insats i ärendet. Det här är bara ett i raden av exempel på hur spelets brottsbekämpning går till, där sinne för detaljer, uppmärksamhet och tillvägagångssätt i förhållande till brottet är grundpelaren och något som utmärker The Precinct. Kvinnan som utförde inbrottet hade lika gärna kunnat vara beväpnad med kniv, uppträtt hotfullt med nävarna eller varit drogpåverkad - något som hade ändrat förutsättningarna där min batong eller elpistol hade krävts i närkamp. Jag hade även i det fallet ställt krav på utandningstest i alkoholmätaren och fällt henne för olagligt innehav av vapen innan jag skickar henne i finkan. Bilar som parkerat mot färdriktningen eller som blockerar en brandpost? De lappar jag med böter på framrutan. Nervösa fortkörare som inte har några olagligheter i bakluckan jag söker igenom? En bot och ett sanningens ord. Mord, väpnade personrån eller knarkuppgörelser? Det är brott jag närmar mig med draget vapen och agerar radikalt annorlunda mot. Spelet erbjuder en simpel covermekanik vid skottlossningar och du kan klättra över de flesta hinder när du är till fots. Vid avverkat skiftslut återvänder man till polisstationen och tilldelas totalsumman av den XP man genererat under sitt skift, går upp i level och belönas med poäng man kan investera i färdighetsträdet. Även nya vapen, fordon och områden att patrullera på kartan låses upp i samband med sitt avslutade pass.

Jag nämnde story och brottssyndikat, det är naturligtvis spelets mer högexplosiva och regisserade uppdrag. När tillräckligt med bevis samlats in från det vardagliga patrullerandet öppnas dessa upp, där varje syndikat består av en hierarki som ska lagföras. Att ta sig an de kriminella undersåtarna kräver en viss mängd bevis för att ställas till svars i stigande ordning - innan man kan ta sig an överhuvudet inom organisationen. Dessa uppdrag tar dig genom inomhusmiljöer och eldstrider i höghus, jakt till fots över hustak, öppet krig på gatorna och biljakter som hämtade ur actionfilm där semirealismen bryter sig loss och blir mer renodlad action. Spelet erbjuder i stor utsträckning förstörbara miljöer, där det vid biljakter går att köra igenom både betongfundament, mindre väggar och staket med ett fysiksystem som är fullgott. Apropå fysik beter sig bilarna även de godkänt och påminner i hög grad om samma tyngd och lite svajiga styrning som den som återfinns i Grand Theft Auto. Väglaget påverkas och blir halare vid regn via spelets dynamiska vädersystem och spelet erbjuder även en dygnscykel som skiftar mellan dag och natt. Utöver brottsbekämpning i alla dess former finns lättsammare utmaningar och sidoaktiviteter som känns igen från tidigare nämnda spelserie, såsom att utföra stunthopp med sin polisbil eller köra klockade A till B-race, men även streetrace.

The Precinct har varit under utveckling i sex år från ett team bestående av fem individer, ett ambitiöst projekt som introducerar ett innovativt koncept ur perspektivet som polis, där lag och ordning står i fokus. När man däremot lärt sig det här systemet, då blir det mesta man tar sig för väldigt snabbt uttjatat. Läsa upp rättigheter, kroppsvisitera, rapportera in registreringsskyltar du följt efter - om och om igen. Det finns en god variation i brott, men den enda egentliga behållningen i dem är hur du uppträder och hanterar dem med mer eller mindre erfarenhetspoäng beroende på din känsla för detaljer. Stegen måste dock följas för att plocka höga poäng - vilket kontraproduktivt gör inslaget fängslande till en början men något jag snart ledsnar på då det tar upp väldigt mycket av speltiden där momenten är direkt avgörande för avancemang. Uppslaget är intressant men bidrar samtidigt till att spelet gör sig bättre i kortare sessioner. Ibland kan det kännas lockande att köra ifatt en flyende mördare och köra över denne - men det straffas med minuspoäng då polisrollen kräver korrekt agerande. Tekniskt då? För att vara ett spel ur fågelperspektiv imponerar det grafiskt. Det utzoomade perspektivet i sig kan däremot skapa svårigheter i överblick när mycket händer samtidigt, vilket heller inte underlättas av att zooma in. Ljussättningen briljerar, neon och reflektioner lyser upp i såväl byggnader som vattenpölar och polissirenernas sken smeker allt i sin omgivning. Musiken passar in i temat och stadsljudet i övrigt pulserar trovärdigt. Röstskådespelarna är av varierande kvalité, där vissa är påtagligt krystade i sina roller men är något jag kan ha överseende med inom genren. Bilduppdateringen är däremot under all kritik och når maximalt 30 bildrutor i sekunden men håller sig sällan kvar där och då har jag spelat på Playstation 5 Pro. Det finns inga videoalternativ som tillåter balansering av prestanda i dagsläget.

80-talskitsch påtagligt varvad med vräkig noir. Det är korrumperat, det är moraliskt fördärvat men heller inget vi inte har sett tidigare. Kaxiga detektiver som häcklar rookies - burdusa mordutredare som planterar bevis. Spelet flörtar inte minst med oss födda under årtiondet och nostalgi genom presentationen och de som spelade Grand Theft Auto från start, här med twisten att vi ska upprätthålla ordning istället för att skapa det motsatta. Jag kan däremot inte sticka under stol med att jag har upplevt en handfull underhållande biljakter som hämtade ur en svunnen era. Inte minst när jag jagade efterlysta från luften med polishelikopterns sökljus och beordrade in spikmattor som fick flyktfordonets fälgar att spruta gnistor över vägbanan, för att sedan kalla in en tyngre poliskryssare med V8 som sidoprejade bilen, fick den att slå runt och volta genom luften och betongsuggor så spillrorna yrde - och avslutade med att sätta ned helikoptern strategiskt, genskjuta och brotta den flyende till marken. Det är dock när den artificiella intelligensen beter sig som den ska. Vissa biljakter påminner istället om regelrätt, planlöst folkrace där bilen du jagar kan få för sig att köra i cirklar på plats, plöja igenom trafiken i fel färdriktning för att sedan göra en tvär sväng rakt in i väggen - backa från platsen med plattan i mattan ut på en kajkant och dränka sig. Föraren var misstänkt för försäljning av förfalskade märkesglasögon. Storyn är högst linjär i sin struktur där man lyckas olika bra med brottsbekämpningen utan större repressalier, annat än att man kan bli tvingad att starta om uppdrag om man direkt eller indirekt avviker från regelverket fullständigt. Helheten lämnar tyvärr en del att önska på flera områden även om det underhåller i kortare sittningar - förutsatt att man har tålamodet att lappa bilar och acceptera en övergripande loop som dominerande faktor på både gott och ont.