Det var tidigt 1974 i nummer 129 av tidningen The Amazing Spider-Man, en ny figur klädd i svart med en stor vit dödskalle på bröstet gjorde entré och en hel tidningsvärld ställdes på ända. Figuren var givetvis Punisher, en våldsam vigilante vars familj utplånats av maffian och som gav Spindelmannen rejält huvudbry. Han slogs ju också mot de onda, men var han tvunget att vara så fruktansvärt brutal och många gånger betydligt ondskefullare än buset han dräpte? Punisher blev givetvis mycket populär och fick snart en egen serietidning som snart skulle bli trendsättande mörk och ond, något som idag har färgat av sig på hela den amerikanska superhjältekulturen.
Historien börjar dock inte där, faktumet att hela grejen med enmansarméer vid mitten av 70-talet inte existerade som begrepp. Genren som vid mitten av 80-talet nådde sin absoluta kulmen, företrädelsevis med fåordiga hjältar gestaltade av Arnold Schwarzenegger och Sylvester Stallone. Punisher är nämligen inte en renodlad Marvel-skapelse, utan är helt baserad på den gamla bokhjälten Mack Bolan (Don Pendleton, 196, som också slogs med vit dödskalle på bröstet mot maffian som dödat hans familj. I senare intervjuer har Stan Lee också berättat att Punisher även inspirerats av klassiska filmhjältar som Gene Hackmans Popeye Doyle från French Connection och Clint Eastwoods klassiska Harry Callahan.
Punisher har aldrig varit överdrivet stor i Sverige, trots att han vid flera tillfällen haft en egen tidning. Därför är det många som helt missat honom, även fast han inom Marvel är en av de verkliga storsäljarna. Punisher var den första hjälten inom Marvels universum som inte hade några superkrafter utan kämpade på med nävar, men framför allt med allehanda skjutdon. Serietidningen är bitvis ohyggligt våldsam och Punisher, eller Frank Castle som han en gång hette, har dräpt fler skurkar än någon annan etablerad seriefigur. Punisher har aldrig jagats helhjärtat av myndigheter eftersom han trots allt gör dem en tjänst genom att avrätta maffiamedlemmar på löpande band. Sonny, Tomaso, Tony och andra kriminella med italienskklingande namn har verkligen en god anledning att vara på sin vakt.
Att det skulle göras en film på figuren var ganska givet efter alla framgångar med andra Marvel-hjältar på vita duken under senare tid. The Punisher gick upp i USA i våras och kommer snart till svenska biografer. Faktumet är att Punisher faktiskt har varit filmad en gång tidigare (198, då med svenska Dolph Lundgren i huvudrollen. Hur som helst så har den nya filmen gått väldigt bra i USA och även fått goda omdömen bland medierna. Därmed är det lika givet att det också kommer ett spel baserat på figuren. Tvärsemot vad man kan tro är dock inte spelet knuten till filmen, utan till serietidningen, något som säkert kommer att glädja fans av figuren. Det gör att den Punisher vi får se i spelet är en riktigt råbarkad sälle, istället för The Punisher-skådespelaren Thomas Jane som i ärlighetens namn ser väl tam ut för sin roll. Dessutom är två av seriens främsta manusförfattare, Palmiotti och Ennis inblandade i storyn, vilket borgar för kvalitet.
När The Punisher visades under årets E3-mässa stod det ganska klart att meriterade utvecklarna Volition hittat en bra inriktning på spelet, någonstans i gränslandet mellan den oerhörda spelbarheten i Max Payne och de finurliga minispelen från Dead to Rights. Spelet utspelar sig i New York, ofta i mer oväntade miljöer som ett Zoo och skog i Central Park. Det skänker givetvis variation åt spelandet och det är glädjande att se att utvecklarna ansträngt sig för att vi ska få slippa de sedvanliga slitna tunnelbanestationerna, skabbiga bakgatorna och dessa eviga sjaskiga barer.
Att buset man möter vet vem Punisher är står klart efter bara några minuters testande. De vet precis vad som väntar och sedan man väl fått en motståndare ur stridbart skick börjar denne be för sitt liv. Den som kan sin Punisher vet dock att det här med medkänsla inte ligger honom för och det är helt upp till dig som spelare att avgöra hur de ska dö och hur långt du kan gå i tortyren när du pysslar med förhörsverksamhet. Perverst nog är kontrollerna vid dessa tillfällen minispel med kontrollschema som i glada Mario Party-grenar, dock med skillnaden att man här istället utövar grovt övervåld av sällan skådat slag i ett TV-spel. Har du en stor flismaskin bredvid dig finns inget som hindrar att du kör en gangster genom den med huvudet före. Tycker du att det verkar effektivt att köra in en rejäl revolverpipa i munnen på en gangster för att få bättre svar så är det bara att göra det, för att därefter spränga dennes skalle i småbitar med en liten pekfingerrörelse på avtryckaren. Man kan till och med bokstavligt talat sparka in tänderna på sitt offer medan denne befinner sig i hjälplöst motstånd. Allt ackompanjerat av rejält hjärtskärande skrik, de här killarna lider verkligen. Som du nog förstått - det här spelet är våldsamt, riktigt våldsamt!
Spelet använder en rejält modifierad version av Volitions grafikmotor från Red Faction 2 som fungerar oväntat bra. Eldstriderna känns knivskarpa och fienden agerar med bra AI och man märker med vilken frenesi motståndarna kämpar för att inte råka ut för Frank Castles vrede. Givetvis finns den numera standardiserade ultrarapidfunktionen även i det här spelet och skärmen får då ett grafiskt filter som ger striderna en mer stilistisk känsla. The Punisher har även den senaste trasdockefysiken, vilket ger eldstriderna ett spektakulärt utseende där kroppsdelen man träffar verkligen kastas bakåt med våldsam kraft. Att sätta en stadig salva i kroppen på ett offer får denne att dansa en bisarr dödsdans, allt medan kulorna trasar sönder vederbörande. Det ser grafiskt riktigt motbjudande realistiskt ut och för stundtals tankarna till Soldier of Fortune där man som bekant kan skjuta sina motståndare till konfetti, bit för bit.
Ett spel som The Punisher är givetvis väldigt mörkt och ondskefullt. Dialogen är hela tiden vass och rakt på sak och den ackompanjeras av blytung musik. En aura av kvalitet omger det hela och även det tekniska är oväntat bra. Det märks att man verkligen haft ambitionen att skapa ett bra spel baserad på Frank Castle och hans milt uttryckt våldsamma tillvaro. Animationer, omgivningar och detaljer känns klockrena och inte mycket skvallrar om att detta faktiskt är ett multiplattformsspel. Playstation 2-fansen får ett snyggt spel och Xboxversionen är så pass upphottad att det inte känns som man spelar någon annan konsol än just Xbox.
The Punisher är inte ett spel man spelar för att få uppleva en originell och nyskapande spelidé. Tvärtom är inspirationen från Max Payne hela tiden ytterst påtaglig. Det är ju dock inte det sämsta och passar ypperligt till ett spel av den här sorten. Överhuvudtaget känns det som att utvecklarna verkligen fått till den där sköna stilen som serien The Punisher förmedlar. Om Volitions nu bara får till varierande uppdrag, en hygglig livslängd och inte behöver stympa alltför mycket av den hårdkokta känslan hos den tyska och engelska censuren tror jag att detta kan bli en av årets bättre skjutare.
