The Rub Rabbits

Sega är mästare på att utveckla riktigt knasiga spel, vilket vi fick bli varse om när Project Rub släpptes till DS förra året. Handlingen var minst sagt enkel, där pojke mötte flicka och tycke mellan dem uppstod. Det som var det knasiga med spelet var de minispel som förde handlingen framåt. I en fräsch art deco-stil fick man som spelare knäppa upp klänningsknappar, blåsa fram segelbåtar och åka kundvagnar nedför branta backar - något som fick mig att lida av svåra skrattkramper. Spelet var riktigt genialt på flera punkter, och den största nackdelen var att det var alldeles för kort. Project Rub var ett av släppspelen till Nintendo DS och sålde mycket bra. Nu, ganska exakt ett år senare, är det dags för uppföljaren, The Rub Rabbits, att göra entré. Mer vridande, gnuggande och blåsande är vad som står på schemat.

The Rub Rabbits handling påminner mycket om den som fanns i föregångaren, fast med en liten tvist. Pojke möter flicka och tycke uppstår, men en annan flicka har fallit stenhårt för spelets hjälte och tänker se till att han inte slutar sina dagar med sin nyfunna kärlek. Huvudpersonen måste således avvärja den rivaliserande tjejens taffliga försök till uppvaktning, men samtidigt se till att hans älskade inte tappar intresset för honom. Det visar sig bli svårt, eftersom den svartsjuka och supersmarta rivalen inte drar sig för något och har många luriga knep i bakfickan.

Handlingen i The Rub Rabbits traskar fram på samma sätt som i Project Rub. Korta sekvenser mellan varje minispel berättar effektivt handlingen, som i all sin enkelhet är fantastiskt charmig. För att föra handlingen vidare spelar man ett minispel som passar ihop med den föregående mellansekvensen. Som exempel kan man få i uppgift att stryka sin förfrusna flickvän varm i en mörklagd stuga, badda hennes ömma ben med desinficerande medel, träffa henne med din obeskrivligt kärlekskranka blick och nappa åt dig fallande löv som man sedan klär henne med - utan att tafsa. Minispelen är, precis som i föregångaren, smarta och riktigt tokroliga. Nackdelen med The Rub Rabbits är, till skillnad från föregångaren, att spelet har en del hopplösa minispel som återkommer lite väl regelbundet. Där Project Rub lyckades att charma med många olika och innovativa minispel, får The Rub Rabbits en känsla av att vare mindre genomarbetat just på grund av denna återanvändning och variationen som jag hade hoppats på uteblir. The Rub Rabbits är dock längre och mer omfattande, men kvalitetskänslan har svårt att infinna sig på grund av att minispelen har fått en PET-stämpel på sig.

Trots att en hel del minispel återanvänds på ett frustrerande sätt, verkar Sonic Team ha varit medvetna om det och försökt att skadereglera. I själva kampanjläget kan det komma grenar som gör att man ibland måste vända sin DS 45 eller till och med 180 grader, det vill säga upp och ned, för att klara av minispelen. Det blidkar något, och tillför en rolig dimension men känns som just skadereglering. Spelet hade kunnat spelas rättvänt utan att vridande. Sonic Team har dessutom lagt till spelläget med den suggestiva titeln Baby Making, som knyter tillbaka lite till den japanska versionens titel "Var kommer bebisar ifrån". Var de kommer ifrån ska jag låta vara osagt men spelläget går ut på att skapa en bebis som, precis som vovvarna i Nintendogs, kan träffa på andra spelares små snuttgrisar. När man har tröttnat på att skapa bebisar, kan man dessutom köra en omgång i Hullabaloo-läget, som är riktigt genial version av det gamla sällskapsspelet Twister. En spelare börjar med att till exempel trycka in B, men han kan inte släppa knappen förrän någon annan har tryckt in exempelvis R, och så fortsätter det. Skojigt!

The Rub Rabbits har en hel del förtjänster som samma underbara grafiska stil, ett längre kampanjläge, nya tokiga minispel och ett hysteriskt roligt spelläge i form av Hullabaloo, men på något sätt känns det som någonting fattas. Hur mycket jag än svor över föregångarens korta speltid känns det som att The Rub Rabbits, trots att innehållet är mer omfattande och mer genomarbetat, helt är enkelt en regelrätt uppföljare med ett fåtal roliga nyheter. En uppföljare som inte riktigt lyckas med att överträffa sin föregångare, helt enkelt.