The Shield

Gudarna måste vara tokiga. Eller? För inte fan är det mitt fel att jag under min semester tvingats sitta med Hour of Victory och nu praktfiaskot The Shield (världens tredje sämsta actionspel någonsin). Gudarna måste som sagt vara tokiga, för om de straffat mig på detta viset för gamla synder, och därmed tror att jag efter tio hemska timmar tillsammans med två skräpspel ska uppföra mig bättre i framtiden, tror de helt fel.

Iställlet, vad dessa skitspelssessioner gjort med mig, är att de släppt löst "the fucking fury", precis som den klantiga tanten gjorde mot gamle Yngwee på den där klassiska atlantflygningen. The fury är mitt sämsta humör, min sämsta sida. Arg och smygtjock, ettrig och svettig. Lätt röd i hudtonen, skrikandes hemska svordomar. Det är vad gudarna lyckats med.

Men nog babblat nu, nog med ordbajs för en dag. Let's hugga in i den gigantiska klump avföring som landade på mitt skrivbord i måndags. Låt oss prata om The Shield - The Game.

För dig som levt djupt ned i en fuktig grotta de senaste fyra åren ska jag dock först berätta lite om vad The Shield är. Det enklaste sättet att beskriva denna briljanta TV-serie är väl sammanfattningen som jag tidigare skrytit med i min blogg; "tidshistoriens hårdaste och mest brutala polisserie någonsin och bland det fränaste som överhuvudtaget visats på en TV-skärm".

Där har du det, plain and simple. The Shield är en Fox/Five-producerad kriminalserie där vi under fem säsonger fått nöjet att följa en av de mest korrumperadem skrupelfria och våldsamma poliskonstaplarna som någonsin påfunnits. Vic Mackey. Kungen. The Shield är superbt. Fantastiskt, underbart. Jag älskar det. TV-serien alltså.

Spelet däremot, är uslare än uslast. Sämre än sämst. Ja, det är faktiskt så fruktansvärt superdåligt att jag ärligt talat sätter det på samma bänkrad som Robocop. I samma låda, samma fack. I samma hög. Så uselt är det. Sämre än Catwoman. Faktiskt.

Om du gillar TV-serien, bör du aldrig (någonsin) ens kika på omslaget till detta spel. Inte ens tillåta dina ögon att skymta det i spelhyllan hos din lokala spelbutik. För om du gör det, kommer du mest troligt att drabbas av svetsbränna (du vet, som när du svetsar utan svetsmask och det känns som om det brinner i ögonen).

Om du däremot inte gillar serien, eller aldrig har sett den, råder jag dig att aldrig gå in i en spelbutik igen. För chansen finns att du, under ett mycket svagt ögonblick, attraheras av bilden på världens hårdaste superpolis som pryder omslaget, och därmed inhandlar The Shield - The Game.

Och om du av misstag råkar köpa detta spel på grund av en bild föreställande en hård karl med cool flint, kommer svetsbränna i ögonen vara det sista du behöver oroa dig över. Du kommer då, cirka nio minuter in i spelet, självdö av självklara orsaker. Death by uselhet liksom, och jag kommer att gå fri mot borgen då jag, i denna text, varnat dig med stor nogrannhet.

"You have been warned", som Vic cäser fram till sin egen polischef i ett av avsnitten från säsong två. You have been warned.

Inte ens storyn har de fått till, utvecklarna Point of View (ni är skitkassa, by the way). Trots att förlagan såklart bjudit på hundratals underbara konflikter, tvister och coola händelseförlopp. I spelet axlar man rollen som Vic Mackey (såklart) och när storyn börjar har Lem (Curtis "Lemonhead" Lemansky) lämnat specialstyrkan eftersom han enligt Point of View ansett att Vic var "alldeles för oförsiktig". Bara detta är så obönhörligt dumt att man nästan får magkramp då Lem alltid varit precis lika oförsiktig och våldsam som Vic och de andra grabbarna i alla de utgivna säsongerna av TV-serien.

Istället består specialstyrkan i spelet enbart av Vic, Shane och Ronnie, och på uppdrag av Captain Aceveda ställs Mackeys specialstyrka inför ett ultimatum; utför ett dugligt gäng raska och framgångsrika knarkrazzior eller riskera att bli av med jobben.

Det första jag tänker på då jag börjar styra Vic (ur ett tredjepersonsperspektiv) är att utvecklarna Point of View lyckats förbluffande väl med att blanda spelbarheten från Robocop och Catwoman med grafiken från Narc. Japp, så eländigt är det. Vic springer som om han vore ett stycke felaktigt kött, iklätt överdrivet uppdragna jätte-jeans, och ibland känns det mer som att kontrollera ett mindre flerbilsgarage, än en snabb och stryktålig superpolis.

Uppdragen kretsar kring att skjuta på andra fula kötthögar (också oftast iklädda enorma denim-plagg), smyga på tjuvar iklädda denim-plagg (vilket fungerar ungefär lika väl som att smyga i Narc) samt att förhöra brottslingar som man arresterar (iklädda denim-plagg). Allting knyts samman av ett gäng helt horribelt urkorkade mini-spel där man ska styra en liten löjlig cirkel och passa den ovanpå en symbol föreställande Mackeys polisbricka. Ja, du hör ju hur dumt det låter.

Det enda positiva med The Shield som jag överhuvudtaget kan komma på är det faktum att Point of View lyckats implementera intro-melodin från TV-serien i spelet, utan att förstöra den (eller klä den i överdrivet överdimensionerade denim-byxor). I övrigt är detta hysteriskt fult (även om grafiken är betydligt bättre än det spelmekaniska, faktiskt), vansinnigt korkat uppplagt, dåligt utfört, buggigt, ologiskt, hackigt och så tråkigt att man snabbt önskar att ens hjärna skulle smälta. Allt för att slippa fortsätta spela.

You have been warned...