The Siege and the Sandfox

Det är nu mer är sex år sedan vi för första gången fick beskåda The Siege and the Sandfox för första gången. Ett spel som redan då gjorde ett starkt intryck på undertecknad med sin förunderliga genreblandning av Metroid och Prince of Persia, kryddat med en rejäl dos smygande. Så att nu, flera år senare, faktiskt ha möjlighet att utforska de undersköna miljöerna, insupa den sagolika essensen som så tydligt präglar varje scen, rum och minsta detalj. Det känns som ett regelrätt privilegium. Speciellt om man tar till åtanke den långa väg som The Siege and the Sandfox faktiskt har färdats för att kunna nå ett färdigt stadium.

Stealthvania, är det en grej nu? För hur ska man annars bäst försöka att beskriva detta 2D-äventyr som lånar lika delar från Prince of Persia, Mark of the Ninja och Castlevania: Symphony of the Night. Ja, här finns till och med ett stänk av Mega Drive-pärlan Aladdin, vilket helt klart bidrar till det något udda, förunderliga giftermålet mellan plattformshoppande, parkour och smygande. Från djupet av de mörka grottorna under staden till toppen av de skinande minareterna så finns här mycket att utforska, och ännu mer att älska. Så låt oss gräva lite djupare och se vad The Siege and the Sandfox faktiskt har att erbjuda.

Vi tar det från början. Du är The Sandfox. En berömd lönnmördare och beskyddare av kungariket som råkar snubbla in i en politisk konspiration som resulterar i att du blir felaktigt anklagad för förräderi och kastas i fängelsehålan. Där du förväntas ruttna bort under glömska. Du slår från underläge och mörker, med frihet som första prioritet - följt av hämnd. En setup av klassiska mått helt enkelt, en resa som tar dig från de underjordiska ruinerna genom slingrande gångar, till toppen av palatset med dess ståtliga salar. Allt på jakt efter sanning och vedergällning.

Längs färdens gång kommer du stöta på hinder som kräver att du låser upp egenskaper för att kunna övervinna och här finns så klart även rikligt av både fiender likväl som hemligheter att upptäcka. Men knorren är att du inte kan dra fram din armkanon och peppra motståndet fullt av laser eller raketer. Strid är inte något som spelet fokuserar på och du kan inte ens förgöra fienderna. Detta är inte ett nytt Samus-äventyr eller Hollow Knight där du virvlar runt med vapen och kastar eldbollar till höger och vänster.

The Siege and the Sandfox handlar uteslutande om finess och att vara ett steg före, lite vassare, lite mera skärpt. Det är en färd genom skuggorna där du tassar fram i så stor tystnad som möjligt. Ett Thief minus den tredje dimensionen där du smyger dig på vakter för att inkapacitera eller rentav helt smyga dig runt dem. Något som inledningsvis känns lite ovant och absolut kan vara tålamodsprövande, men som i de bästa av stunder är enormt tillfredsställande. Det är en annan form av utmaning som inte direkt hör till sedvanligheten i denna typ av 2D-äventyr. Man får ge det lite tid innan allt faller på sin plats och det gameplaymässigt faktiskt klickar. Vilket känns otroligt belönande när det väl sker.

Rent visuellt briljerar The Siege and the Sandfox i mitt tycke. Inte nödvändigtvis på ett tekniskt plan, även om både animationer och pixelarbetet är fenomenalt. Nej, den verkliga stjärnan här är enigheten. Hur väl samspelta alla beståndsdelar faktiskt är för att tillsammans frambringa den där närmast eteriska känslan av att vara mitt uppe i en av Scheherazades sagor. Det är en cocktail av Flashback, Prince of Persia och Castlevania IV, en värld fylld av skimrande mosaiker, episk arkitektur där ljusstrålar från ovan silar sig ner i underjorden. Det är stort, ståtligt och väldigt charmerande. För även om konkurrensen i genren är direkt mördande, vackra pixelspel är liksom ingen direkt bristvara, så lyckas The Siege and the Sandfox verkligen med något eget här.

En annan aspekt som är lika viktig som den är värd att lyfta fram är ljudbilden. Här har Brendan O'Callaghan gjort ett mästerligt jobb med att verkligen fånga känslan det där sagolika och magiska. Soundtracket är fylld av traditionella instrument och orientaliska motiv som konstant smyger i bakgrunden. Det är ofta lågmält och meditativt, vilket samspelar så otroligt väl med både miljöerna likväl som spelets tema. Här finns inga bombastiska låtar utan snarare en känsla av andakt och vördnad. Och ja, ljud från dig själv spelar så klart enormt mycket in också, där olika underlag ger ifrån sig olika mycket väsen. Något som till varje pris bör undvikas om du vill slippa få argsinta vakter kutande efter dig.

För om du springer på sten låter det. Om du springer på sand låter det mindre. Om du hoppar nära en vakt som står med öronen på helspänn - ja, då får du börja om från senaste checkpoint, tack och finito. Det är en intressant och väl avvägd balett där du ömsom smyger, lyssnar, väntar och planerar. Allt handlar om att läsa miljön, observera dina omgivningar. Ljud, ljus, väktarnas blickar, allt spelar in. Anamma din inre Drake Mallard och överlista motståndet, som en ande i natten.

Men där finns en specifik del av spelet som fångade mig mer än något annat - showstoppern så att säga. Och det är själva kontrollerna, komplett med Sandrävens alla rörelser vilka är så löjligt mjuka att de frambringar en rotoscope-känsla. Att springa, hoppa, glida på väggar och klättra längs rep känns inte bara naturligt utan ter sig nästan poetiskt. Det är väldigt tillfredsställande. Men också, ibland, lite frustrerande. Det räcker med ett misstag för att du ska bli upptäckt och Another World-vibbarna är starka här. På gott och ont. Men i takt med att du tar dig allt längre så belönas du även med nya förmågor, du faller in i rytmen och rörelserna blir mer och mer naturliga.

Vid sidan av din expansiva arsenal av akrobatik så är kartan din absolut bästa vän. Vilken i klassiskt Metroidvania-manér ritas upp gradvis i takt med att du utforskar den minst sagt expansiva världen, vilken också öppnas upp mer när du förvärvar nya egenskaper och kommer åt tidigare otillgängliga platser. Det är inte vad jag skulle beskriva som en explosion av power-ups, utan här handlar det mer om subtila och ofta inte helt uppenbart nyttiga ting. Nycklar, stövlar som ger ifrån sig mindre ljud och så klart, som tidigare nämnt, rena rörelsetekniker.

Det hela gör utforskandet mer metodiskt till sitt tempo, och likväl som mycket annat i spelet så tar saker och ting sin tid. Vilket nog kan ses som lite av en vattendelare och gissningsvis kommer att splittra spelarbasen en smula. The Siege and the Sandfox är inte en power-up-fest som låter dig studsa runt som en glödande halvgud som skjuter blixtar ur dina fingerspetsar. Nej, här handlar det mer om att öppna upp den mentala anteckningsboken och notera ned alla detaljer så att du faktiskt minns var "den där dörren med de rassliga låsen fanns någonstans".

The Siege and the Sandfox är inte ett spel för dig som söker adrenalinkickar med andra ord, vilket jag hoppas min text har lyckats tydliggöra. Om du däremot får njutning av att tålmodigt studera dina omgivningar och noggrant planera din väg framåt. Att likt en orientalisk Sickan välja ditt ögonblick och genomföra en perfekt genomtänkt serie av manövrar. Då är detta för dig. Det är ett spel som kräver sitt tålamod, ofta kan kännas en aning bestraffande och absolut får en att drömma sig bort till fornstora dar då Flashback och Another World testade ens uthållighet och förmåga att betrakta sina omgivningar.

Det är en udda liten pärla, en diamant i sanden med en säregen prägel. Ett passionerat hantverk med stor personlighet, kryddat av nostalgi och med en lömsk svårighetsgrad. The Siege and the Sandfox är inte en upplevelse för alla och man hymlar knappast med att det ofta känns som ett handskrivet kärleksbrev från 1993, signerat av Jordan Mechner. Det är vackert, smart, meditativt och ibland ganska brutalt. Men det är en resa väl värd att ta, en ljudkänslig dans mellan skuggor och död som bjuder på en sällsamt välpolerad upplevelse som rikligt belönar den taktiske och tålmodige.