The Sims 2

Jag hatar min granne! Inte nog med att hans snoriga, störiga ungar snodde lillans gunghäst och byggde om den till en raket, nej de små odjuren har redan hunnit med att förorena poolen och tända eld på utemöbeln. Klockan är 11.30, välkommen till helvetet på jorden - förortsidyllen. The Sims är tidernas mest sålda PC-spel och efter att ha dränkt oss i mer eller mindre konstiga och välsäljande uppföljare har Maxis och EA äntligen valt att låta oss ta del av uppföljaren. Spelet är visserligen från grunden helt nytt, men det är tydligt att man gått varligt fram för att inte skrämma bort fansen. Gränssnitt, musik och speldesign påminner väldigt mycket om föregångaren. Allt är dock mycket mer välpolerat och hela spelet är ett under av komplett grafisk design.

Den stora nyheten är naturligtvis den sprakande 3D-grafiken. Allt är mycket snyggare och den nya tekniken ger bättre möjligheter till snygga animationer och ljuseffekter. Det är hur enkelt som helst att se om man har köpt tillräckligt med lampor. Effekten av belysningen justeras snyggt i realtid. Tyvärr är grafiken onödigt krävande och beter sig rätt illa på en dator som för ett par veckor sedan käkade Doom 3-grafik till frukost. Sånt känns inte alls okej, speciellt när grafiken bara är tillräckligt bra och många av de tilltänkta köparna säkert inte har speciellt kraftfulla datorer. Nu är ju tack och lov ett sådant här spel inte beroende av reptilsnabb grafik och hög och stabil skärmuppdatering.

Skrapar man på den välputsade förortsidyllen så hittar man fler godsaker. För att man inte ska tröttna på att spela samma lönnfeta och misslyckade singelkille hela tiden har Maxis nu gett simmarna begränsad livslängd. Varje individ genomgår ett antal åldersfaser - från spädbarn till gamling. De små digitala liven föds och frodas för att slutligen också stilla somna in.

Det räcker inte med att varje sim har en egen personlighet och ett unikt utseende, som man själv kan skapa med det enkla verktyg som följer med spelet. Nej, simmarna kan nu också få barn. De nya små simmarna ärver föräldrarnas personlighet och egenskaper. Man kan alltså spela samma spel väldigt länge och avla fram en hel klan av digitala bybor. Man kan helt säkert och utan personligt ansvar skaffa familj utan att behöva ta hand om senapsbajsade babyblöjor, vällingkräks och tonårsdotterns finniga pojkvän som spelar trummor i ett helt värdelöst reggaeband. Tycker man att Svenssonidyllen är kass kan man likt Jesper bo i en härligt insvettad och pizzakartongsprydd ungkarlslya eller kanske leva ut sina Sex and the City-drömmar med sitt digitala tjejgäng. Möjligheterna till fritt spelande är nästan förvirrande stora i tvåan och för att spelet ska få lite tydligare mål har nu varje sim ett livsmål att förverkliga. Det kan till exempel handla om popularitet eller rikedom. Livsmålet styr också vad din sim vill åstadkomma och vad den innerst inne är rädd för. Vill man ha en självförverkligad och lycklig sim måste man se till att ge den bra och trevliga erfarenheter och skydda den från de otrevliga. Miserabla simmar lever kortare liv och vill man att de ska hänga med ett tag så måste man ta hand om dem. Vilket mål just din sim har spelar stor roll för hur man måste låta honom eller henne utvecklas. Ta simmen Kurt till exempel, han har popularitet som livsmål och når närmare självförverkligandets nirvana om han träffar nya polare och lär sig spela partygitarr med gung. Skulle Kurts nästa poolparty gå åt skogen och inga hippa kompisar skulle dyka upp för att äta nachos, dricka läsk och byta Pokémon-kort, ja då blir Kurt ledsen och han kommer allt längre ifrån sitt livsmål som hipp innekille. Systemet med livsmål är något som fått vissa simsnördar att spricka av ilska och givetvis är det en stor förändring. Eftersom jag själv tycker att de tidigare spelens planlösa vardagstristess var rätt jönsig gillar jag förädlingen av spelsättet skarpt. Man har helt plötsligt något mer konkret att spela för. Maxis har slängt med tre stycken städer att spela i. Städerna är alla rätt olika och har ännu fler skruvade innevånare. Strangetown är till exempel beläget mitt ute i den amerikanska öknen. Med invånare som blir bortrövade av UFO:n och rymdvarelser som försöker smälta in i den amerikanska drömmen är det upplagt för intressanta förvecklingar. Eller varför inte ta staden där två familjer är indragna i en lång släktfejd och deras barn, Romeo och Julietta, förälskar sig i varandra. Från Arkiv X till William Shakespeare, spännvidden är verkligen maximal i detta spel.

Maxis har förbättrat ett redan bra spel på nästan alla punkter. Visst kan man tycka att innehållet är rätt klent och att EA hungrigt väntar i kulisserna med massor av framtida expansioner. Men tänker man på möjligheterna att kunna skapa sin egen familj och sin egen stad så finns det en hel del speltimmar med på skivan redan från början. När man tröttnat på att spela själva spelet så kan man använda den inbyggda filmfunktionen. Med den kan man göra sina egna dokusåpor, sitcoms eller varför inte ett mörkt och djupsinnigt Bergmandrama? Stoppa in en massa rejects från McDonalds-kassan i ett och samma hus och gör ditt eget Big Brother. Endast fantasin, och storleken på din hårddisk, sätter gränserna. 

Nej, nu måste jag gå tillbaks till mitt. Att skriva den här recensionen har tyvärr tagit lite för lång tid. Det brinnande dockskåpet i min dator behöver pappa Martins fasta hand för att inte barka åt helvete precis som i förrgår. Men den historien, om teddybjörnen, och mikrovågsugnen, tar vi en annan gång. Nu ska grannen få för gammal ost.