The Sinking City 2: Frogwares bjuder på kusliga miljöer med en survival horror-twist

När utvecklaren Frogwares meddelade att studion tänkte ta en något annorlunda riktning med uppföljaren till The Sinking City blev jag genast väldigt nyfiken på hur det faktiskt skulle se ut i praktiken. Originalspelet är på många sätt ett beundransvärt projekt, men det är framför allt ett slags detektivdrivet pusseläventyr där man utforskar en obehaglig värld och följer ledtrådar för att lösa spelets övergripande mysterium. Det fungerade väl utifrån de premisserna, men med The Sinking City 2 väljer studion nu en ny väg som jag personligen tycker känns betydligt mer lockande.

Frogwares lämnar den tydliga äventyrs- och pusselinriktningen bakom sig för att i stället satsa på en mer renodlad survival horror-upplevelse. Det är fortfarande The Sinking City, vilket märks i flera designelement och detaljer som knyter an till originalet, men samtidigt är uppföljaren byggd för att vara betydligt mer skrämmande och hämtar mycket inspiration från designfilosofin i spel som Resident Evil och Silent Hill.

Det säger jag efter att ha fått möjlighet att spela ett par timmar av The Sinking City 2 i en förhandsversion som bjöd på två separata delar ur det större spelet. Den ena sektionen kretsade kring ett bibliotek, den översvämmade staden utanför och en obehaglig kyrka, medan den andra utspelade sig på ett förfallet och kusligt sjukhus. Redan innan man går in på själva spelmekaniken går det nästan att ana vartåt det barkar.

Två saker stod ut för mig inom bara några minuter. För det första är skräckkänslan betydligt starkare den här gången. The Sinking City 2 känns mörkare, tätare och mer klaustrofobiskt än föregångaren. Lampor blinkar, varelser rör sig precis utanför synfältet och knakanden och dova ljud får hela världen att kännas hotfull. Det är väldigt klassisk survival horror i det avseendet. Samma sak gäller menyerna, inventariesystemet, kameravinkeln och hur huvudpersonen Calvin Rafferty samspelar med omgivningen. Allt känns omedelbart bekant för den som spelat Resident Evil eller Silent Hill.

Man rör sig genom trånga byggnader där varje låda och skåp undersöks i jakt på ammunition och användbara resurser, innan man stöter på en låst dörr som kräver en särskild nyckel. Monster bekämpas genom att skjuta mot svaga punkter, samtidigt som man försöker hushålla med de begränsade resurserna. När tempot saktar ned handlar det i stället om att undersöka miljöerna och hitta vägen vidare. Återigen är det väldigt traditionell survival horror, men eftersom den formeln fungerat så väl under så många år känns den också naturlig för The Sinking City-serien.

Frogwares förtjänar samtidigt beröm för att studion inte bara kopierar genrens standardupplägg rakt av. Här finns flera smarta tillägg som passar seriens struktur och som andra survival horror-spel faktiskt skulle kunna inspireras av. Det undersökande inslaget finns exempelvis kvar genom ett system som påminner om Alan Wake 2-anslagstavlan för ledtrådar, där spelaren kan samla och organisera viktig information.

I stället för att plocka upp brev och dokument som sedan försvinner in i ett anonymt arkiv kan man nu sätta upp de relevanta ledtrådarna på en tavla där de är lätta att komma åt. Det gör det betydligt smidigare att lösa spelets mer avancerade pussel. Ett exempel i förhandsversionen handlade om en stenpelare täckt av märkliga symboler. Lösningen krävde att man jämförde olika dokument för att förstå vad symbolerna betydde och hur de skulle placeras i rätt ordning. Det är ingen revolutionerande idé, men ett smart sätt att skapa lite mer avancerade pussel utan att spelaren behöver sitta med anteckningsblock bredvid sig.

På ena sidan finns alltså den tydliga inspirationen från klassisk survival horror, med begränsat inventarieutrymme och områden som senare kan utforskas på nytt när man fått rätt verktyg. Banorna är tillräckligt komplexa för att kännas levande och sammanhängande, men aldrig så röriga att de blir frustrerande att navigera. Samtidigt är spelet både otäckare och mer fokuserat än tidigare, utan att förlora seriens känsla för mysterier och märkligheter.

Man märker tydligt hur Frogwares väver samman idéer från sina tidigare spel, som Sherlock Holmes-titlarna, med survival horror-genrens struktur på ett sätt som faktiskt fungerar riktigt bra. Utifrån det jag fick spela känns det som att studion förstår exakt vilken typ av upplevelse den vill skapa och hur alla delar ska samspela.

Den stora frågan är förstås om helheten håller hela vägen fram till eftertexterna. Survival horror-spel lever eller dör ofta på hur väl balansen mellan pussel, stämning och strider fungerar. Rebooten av Alone in the Dark är ett tydligt exempel på ett spel som aldrig riktigt fick ihop de delarna. Men utifrån det jag sett verkar Frogwares ha tillräckligt bra grepp om konceptet för att The Sinking City 2 ska kunna sticka ut och bli ett spel som är väl värt att hålla ögonen på för alla som uppskattar genren.

Kort sagt är jag väldigt imponerad av The Sinking City 2 och det jag hittills fått se. Det känns verkligen som en meningsfull vidareutveckling av seriens grundidé. Även om titeln kanske spelar det lite väl säkert ur ett rent survival horror-perspektiv lär den starka berättelsen, världsbygget och Frogwares känsla för pussellösning göra att det ändå kan stå stadigt på egna ben och bli ett välkommet tillskott till genren.