The Suffering: Ties That Bind

Egentligen var det jag som skulle skrivit recensionen av The Suffering: Ties that Bind till Gamereactor nummer 31, men då jag bad Petter på mina bara knän att slippa, förbarmade han sig och skrev recensionen själv. Jag hatar nämligen skräckspel. Inte på grund av att de ofta är jobbiga och segkontrollerade utan för att de skrämmer skiten ur mig. Och jag tycker helt enkelt inte om att bli skrämd, tycker inte det är kul. Det resulterar bara i ångest och jobbiga mardrömmar. Jag trodde alltså att min käre chefredaktör finkänsligt nog uppfattat min aversion mot genren och besparat mig lidandet. Jag hade fel. Förrförra veckan kom han glädjestrålande med ett litet oansenligt paket och beskedet om att jag skulle skriva nätrecensionen av Ties that Bind. Den här gången hjälpte inga böner, speciellt eftersom jag norpat åt mig Game Boy Micro-uppdraget dagen innan. Det var alltså bara att bita i det sura äpplet, möta mina demoner och sätta mig ned med spelet.

The Suffering: Ties that Bind är uppföljaren på originalet The Suffering som kom våren 2004, och bjuder på mer av samma vara; hård action med skräckinslag. Huvudpersonen Torque har lyckats fly från fängelset där ettan utspelade sig och rumlar nu runt i Baltimore. Inte för att det gör saken så mycket bättre, staden är fullkomligen översvämmad av bisarra monster som bara väntar på att få sätta tänder, klor och övriga extremiteter i dig. Som tur (eller otur?) är kan Torque också förvandla sig till en rytande best när han blir riktigt förbannad. Övriga tillfällen får spelaren lita till revolvrar, järnrör och avsågade hagelbössor.

Beroende på hur du agerade i det första spelet belönades du med tre olika slut. Den spelare som har kvar sin sparfil får börja Ties that Bind utifrån det slut som han/ hon uppnådde i föregångaren. En trevlig detalj även om det inte påverkar resten av spelet. Det gäller även denna gång att låta Torque välja mellan det goda och det onda. Beroende på vilka val du gör går din karma åt ena eller andra hållet. Ligger du på den goda sidan förvandlas du till ett "gott" monster när du blir arg (även om det också, i ärlighetens namn, ser rätt elakt ut) och ligger du på den onda sidan antar du en riktigt stygg skepnad. Som oftast när det handlar om så kallade moraliska val i spel är situationerna du ställs inför i Ties that Bind av hyfsat simpel karaktär: "Ska jag skjuta den bundne fångvaktaren eller låta honom löpa?". Hade varit kul om valen varit lite mer komplexa än så.

Fightandet är i princip oförändrat sedan ettan. Det är snabbt, lättkontrollerat med förstapersonsskjutarkontroller. Enkelt att lära sig och snart faller monstrena på löpande band. Efter Resident Evil 4:s veritabla vapenfetischism känns dock utbudet i The Suffering 2 både standardiserat som mesigt. Det ger mig helt enkelt inte så mycket tillfredställelse att röja runt med mitt hagelgevär som jag hade önskat. Sedan saknar jag någon form av taktiska inslag, det blir lite väl mycket springa omkring i allmänt virrvarr och vifta med puffrorna. Dock, ett kompetent och på sitt sätt fungerande stridssystem. Att byta mellan första- och tredjepersonsperspektiv kan göras när som helst, precis som i föregångaren.

Miljöerna består till största del av mörka, apokalypsartade gränder och bakgårdar. Det är stämningsfullt om än ej särskilt originellt. Tråkig också den påtagliga "på räls"-känslan som infinner sig. Det blir väldigt tydligt att det bara finns en väg att gå, dessutom upprepas spelets formula lite väl mycket: gå i läskig korridor, komma till öppen plats, skjuta ner hordvis med monster, dörr öppnas, repetera allt från början. Det förutsägbara upplägget förtar lite av den annars täta och kusliga atmosfären. För visst satt jag på helspänn framför bildröret. Mina erkänt svaga nerver hoppades på åtskilda gånger av plötsligt uppdykande monster eller de vidriga drömsekvenser där Torques mystiska förflutna nystas upp. I dessa delar blandas små söta barn, ond bråd död och massa blod i slow motion till en cocktail som fick mig att rysa gång på gång. Riktigt obehagligt.

Grafiken fungerar utan att blända någon gång. Monstrena är sköna i sin läbbiga design och Torque själv ser hård och allmänt arg ut. Annars är det lite ljuseffekter, dimma och blodsstänk som varken hänför eller uppretar. Röstskådespelarna sköter sig hyfsat och musik och ljudeffekter har det rätta ångestframkallande metallklinket i sig. Reservation för vapenljuden som inte är tillräckligt matiga för min smak.

Var The Suffering: Ties that Bind då så läskigt som jag föreställde mig? Nja, nästan. Det går inte att förneka att stämningen är tät och de tidigare nämnda mardrömssekvenserna fick mig att famla efter täcket varenda gång. I början hade jag faktiskt svårt att spela, trots att jag skruvade ner volymen och smiskade på P3 i stereon. Långsamt, långsamt blev jag dock modigare och i takt med att spelupplägget upprepade sig och monsterkonfrontationerna blev förutsägbara minskade ångesten något. Just i mitt fall var det positivt, är du nu ute efter att bli skrämd är det mindre bra.

Gillade du ettan erbjuder Ties that Bind mer av exakt samma sak, utan vare sig förändringar eller förbättringar. Ett polerat men finesslöst actionspel som i sin upprepning försöker verka läskigare än vad det faktiskt är. Mycket blod för pengarna är det i alla fall.