The Surge 2

Original-Surge släpptes under 2017 och jag vet exakt varför jag inte drog hem ett exemplar för att bli sadiststrimlad och gjord till åtlöje av ännu en titel i Soulsborne-genren. Jag var fortfarande ärrad efter Abyss Watchers. Fullständigt manglad och på vippen till att börja grina vid minsta lilla motgång i livet. Så spelåret 2017 bestod av desto mer...barmhärtiga spel. Lagom till 2018 hade jag vilat upp mig något och jag skrek på full hals åt Östersundsredaktörerna att de skulle ge mig både Death's Gambit och Immortal: Unchained då suget efter ett skitsvårt actionrollspel hade börjat växa inom mig igen. Nu i år är jag visserligen fortfarande lite skakis efter den där apjäveln i Sekiro, men skitsamma. The Surge 2 kan väl inte vara så farligt?

Inledningen är som en mix mellan Bloodborne och Immortal: Unchained. Efter att ha skapat min karaktär (en skäggig stor sak, den totala motsatsen till mig själv) vaknar jag upp på någon form av sjukhusbädd inuti ett fängelse. Det råder totalt upplopp därinne. Man får inte visa sig svag inne i finkan har jag förstått så jag beväpnar mig med två övervuxna kylskåpsmagneter, bankar ihjäl varenda rånare och skattefifflare och lyckas sedan komma ut på gatan. Anarki råder. Något mystiskt himlafenomen skiner över mig och evakueringen av staden jag befinner mig i verkar ha gått sådär. Vid det här laget förstår jag förstås inte varför hela Jericho City ska tömmas på folk eller varför fängelset är helt förstört, men någon snubbe instruerar mig att dra till en stor galleria som är formad som en rosa bläckfisk...och då gör jag väl det då.

Uppläggsmässigt är alltsammans sig ganska likt för Soulsborne-torskarna. Stora mekaniska sjukhusbäddar agerar "bonfires", bandesignen vecklar ut sig runt sparplatserna med genvägar som jag låser upp vartefter och jag uppgraderar såklart min karaktär med hjälp av intjänade poäng från fienderna. Det The Surge var unik med när det kom var (såvitt jag förstått) att stridssystemet kretsade väldigt mycket kring vilken kroppsdel du valde att attackera, och även The Surge 2 går in hårt för det. Med all rätt också, för det är skitkul och tillför gott med taktik och komplexitet till spelbarheten. När du låser fast kameran på någon köttig fiendetölp kan du med högerspaken välja vilken lem som dina slag ska riktas mot - antingen mot huvudet, höger eller vänster arm, höger eller vänster ben, eller själva bröstkorgen. Dina attacker gör skada på hela fienden oavsett vad du väljer men också för just den lemmen som du har riktat in dig på och tids nog kommer det gå att dissekera kroppsdelen. En slowmotion-effekt drar igång, min skäggiga snubbe kör in sin sabel rakt i deltamuskeln på motståndaren och sliter sedan loss hela armen så blodet sprutar. Jag gallskriker av förtjusning. Vilken grej.

Poängen med detta, utöver den massiva tillfredsställelsekänslan av att klyva grabbar på mitten förstås, är att uppgraderingssystemet är baserat på samma lemmar som går att slita av från fienderna. Med andra ord får jag bara prylar för att uppgradera min hjälm om jag också klyver huvudet på folk. Så om du går omkring med dödsfräcka axelvaddar och ett komiskt stort vapen i nävarna, men fortfarande har Kim Orremarks cykelbyxor på underkroppen. Vad ska du då sikta in dig på vid nästa fiendekull? Jo, benen såklart.

Spelbarhetsmässigt och utöver själva lemkapandet är stridssystemet i The Surge 2 som en god blandning mellan Dark Souls, Bloodborne och Sekiro. Cola, Fanta och Sprite i samma glas, fast utan att det skulle vara äckligt eller smaka konstigt. Jag kan hålla upp garden och skydda mig ganska bra, skutta omkring ganska bra, och även parera attacker...ganska bra. Det sistnämnda är svårt att få till utan att plugga in varenda fiendes rörelsemönster och detta sätts verkligen på prov lagom till den fjärde bossen. Medan jag skyddar mig ska högerspaken slängas i samma riktning som en brutalt enorm skorpionklo kommer vrålandes emot mig och minsta lilla feltajming gör att jag istället fångar hugget med hakan. I klassisk bossuppreparanda lärde jag mig jävelns två första faser så bra att jag inte ens tog skada, och när jag väl sänkte den tredje så drog jag nästan av mig tröjan av hormonexplosionen. Tre timmar av totalt förödmjukande elände, följt av trettio sekunder tillfredsställelsekänsla. Spelkonceptet som From Software populariserade är verkligen fantastiskt.

Men det räcker inte att skruva upp svårighetsgraden och följa ett väldigt utförligt recept för att få mig att kurra som kissekatt. För grafiken är undermålig, designen är inte speciellt snygg eller originell och jag själv tycker miljöerna är urtrista. Jag kan vara en smula förstörd av The Division 2 och Detroit: Become Human, men den nyligen ödelagda staden, med högteknologiska evakueringspassager och hologramskyltar, plåtcontainrar och betongmüsli är genomtrist och Deck 13 gör inte tillräckligt för att liva upp alltsammans. Sedan gör väl kanske grafiken mest för att inte få miljöerna att glänsa. Nu är The Surge 2 dock bra mycket snyggare i rörelse än vad recensionsbilderna här lyckas visa (och jag valde 60fps-läget framför 4k-upplösning) men grafiken är verkligen en medelmåtta.

Ett annat problem är att spelkameran ibland får för sig att inte låsa fast sig på bossarna. Där står jag, med en millimeter kvar på livmätaren, beredd att parera det dödligaste av mördarhugg när låsningen plötsligt släpper. Detta händer absolut inte under varje bossduell men tillräckligt många gånger för att jag ska vara beredd på att kontra skiten.

Spelvariationsmässigt bjuder Deck 13 på runt fem olika slags vapen och olika former av rustning beroende på vilken spelstil du föredrar. Jag själv satsade på att ha snabbflygande klossar på nävarna tillsammans med en riktig jätterustning för att både vara lite kvick men samtidigt kunna ta en del stryk. Vidare finns det långa spjut att svinga omkring med, ett vapen som växlar mellan att vara en- eller tvåhandat beroende på vilken attack du väljer att göra och tunga jättepåkar. Det känns verkligen som att jag får lov att bygga min egna karaktär och spela The Surge 2 precis hur jag vill, precis som i Dark Souls-serien. Jag själv har inga problem med att bli stöpt i en viss form som i Sekiro eller Bloodborne men nu när jag får chansen att välja hur jag vill kriga med Jerichos robotliknande soldattölpar känns det både kul och varierande att testa olika spelstilar genom äventyret.

Så, allt som allt är The Surge 2 ett helt okej actionrollspel, stöpt i nästan exakt samma form som Immortal: Unchained, Nioh, Bloodborne, och så vidare. Att invalidisera fienderna på rätt sätt för att vinna striden snabbare, få uppgraderingarna du vill ha eller bara göra det för blotta nöjets skull är en urfin spelmekanik som jag har haft riktigt skoj med. Om man bara tog själva strids- och uppgraderingssystemet, slängde in det i en coolare miljö med mer mystik och dönade upp grafiken på max så hade det här kunnat bli ett högt betyg, men nu blir det inte det.