Det är inte varje dag man ombeds recensera ett spel baserat på en gammal persisk dikt, men med lanseringen av nya indieäventyret The Tale of Bistun har jag fått vandra i en gammal saga som handlar om obesvarad kärlek och besvärliga uppoffringar. Spelet i fråga hämtar nämligen inspiration från verket "Khasrow och Shirin" vilket är en fiktiv berättelse om en persisk kung vid namn Khasrow som fattade tycke för en armenisk prinsessa känd som Shirin. Jag ska visserligen genast erkänna att jag inte har läst originalet, så att göra någon direkt jämförelse kommer jag inte kunna göra. I spelet The Tales of Bistun ligger dock fokuset på en stenhuggare som vaknar upp utan något minne om vart han är eller vem han är, och det enda som vägleder honom är en mystisk fågel som tar honom från den ena platsen till den andra. Uppenbarelsen om mannens identitet kommer givetvis portioneras ut under resans gång, men då mycket av storyn kretsar kring denna ständigt närvarande ovetskap så väljer jag att inte avslöja för mycket här och nu. Det förekommer däremot en del så kallade "twists and turns" längsmed vägen och det finns även en tämligen tillfredsställande slutkläm vid sagans slut.
Snyggt kan man inte säga att det är.
Just berättelsen är förövrigt det stora dragplåstret i denna lilla indiesaga, och då historien avtäcks i samma stil som klassikern Bastion (en berättarröst ackompanjerar en genom hela äventyret) så är det alltid storyn som sitter i förarsätet. Röstskådespeleriet är förövrigt genomgående bra, och berättaren gör ett gott jobb med att addera känslor och mystik när det behövs samtidigt som man inte går i överkant och leker barnteater.
Själva spelandet är dock inte mycket att hänga i julgranen. Majoriteten av tiden går nämligen åt att följa den där mystiska fågel från en miljö till en annan, och även om det ständiga berättandet alltid håller en sällskap så är det inte mycket annat som håller intresset uppe. Det finns förvisso ett stridssystem som låter en puckla på allsköns otyg emellanåt, men då bataljerna är knutna till små arenor och det mest handlar om att hamra snabbt på en ynka knapp och ducka för inkommande anfall är det inte det mest givande sysselsättning. Det bryter visserligen upp det konstanta vandrandet på ett bra sätt, men i form av actionunderhållning så gör det mest ett acceptabelt jobb utan att briljera på något sätt.
Berättandet är alltid i centrum.
Det visuella hade dessutom kunnat vara bättre, och det är tydligt att det inte rör sig om någon stor och påkostad produktion. Polygonerna är kantiga och saknar detaljer, och överlag känns världen man besöker väldigt öde utan någon direkt finess. Det blir visserligen bättre när man besöker en återkommande plats som kallas "The Realm of Revelations" då det är ett skönt avbräck med sina ondskefullt mörklila nyanser och mer mardrömsliknande estetik från de vanliga och bleka skogsfärgerna som annars präglar inramningen. Det är på inget sätt något speciellt dock, och om du är ute efter snygg grafik och läcker design så finns det trehundratolvtusen andra indiespel som gör ett bättre jobb. Musiken är därtill också godkänd även om den inte heller sticker ut nämnvärt, och överlag är detta ett spel som inte imponerar i sin presentation om vi bortser från röstakådespeleriet.
Stridssystemet gör det det ska utan att briljera.
I slutändan levererar dock The Tale of Bistun en charmig saga med lika delar värme som tragedi, och med sina 2, 5 timmar speltid är det en enkel mumsbit att ta till sig under en enda sittning. Spelbarheten är långt från den bästa och den visuella lämnar en hel del att önska, men om trevliga indiespel är din grej i allmänhet och om du gillar korta berättelser i synnerhet så finns här en gemytlig, om än tragisk, historia att vältra sig i. Prislappen är förövrigt satt strax norr över hundralappen, och för de pengarna är det ett helt okej äventyr utan att det lämnar några större bestående intryck. Förvänta dig med andra ord inget mästerverk.
6/10 - Helt okej.