
Tänk dig en framtid där människan koloniserat planeten Mars. Efter nästan hundra år av planetockupation föll de nyblivna marsianernas hem ur sin omloppsbana och hamnade betydligt närmare solen. Denna katastrof avlöste en kedja händelser, och Mars är nu ett ödeland där mänskligheten är uppdelad i olika enklaver utan kontakt med Jorden. Livet är hårt på planeten och överlevarna är konstant misstänksamma mot varandra. I The Technomancer intar man som spelare rollen som Zachariah Mancer från staden Ophir som precis blivit en fullfjädrad Technomancer.
Men vad är en technomancer egentligen? Är det någon sorts DJ? En Technomancer är en individ som innehar kraften att manipulera kroppens elektriska signaler för att exempelvis skjuta blixtar ur händerna. Denna grupp elektriska krigsmunkar utgör alltså en orden kallad technomancers som försöker att återuppta kontakten med planeten jorden. Av någon anledning finns det (givetvis) en organisation som inte tycker om technomancers, denna grupp går under namnet ASC (Abundance Secret Police) och leds av den ohygglige fascisten Colonel Viktor.
Spelets story är fantastiskt välskriven och spännande. Efter någon dryg timme insåg jag en intressant touch angående alla karaktärers identitet, människorna på Mars får sina efternamn baserat på vad personernas yrke är eller vad deras roll i samhället är (alla technomancers heter Mancer exempelvis) så det blir genast svårt att dölja vem du egentligen är. Relationerna mellan karaktärer är gripande och man känner som spelare verkligen av hur fruktansvärt det måste vara att leva på denna ogästvänliga plats genom världens designelement och sidokaraktärers ageranden. Det finns dock gott om vackra ställen att beundra på dina äventyr, allt ackompanjerat till ett härligt sci-fi soundtrack som grädden på moset.
The Technomancer är ett rent kärleksbrev till fans av lite äldre, mer robusta rollspel såsom Knights of the Old Republic men även den moderna dunderhitten The Witcher. Spelet lånar oförskämt mycket av just Biowares tidigare speldesign - vilket inte är något dåligt, tvärtom. Här finns, precis som i Knights of the Old Republic, en välskriven story med intressanta karaktärer fullt med uppdrag, sidouppdrag och en grupp individer du får med dig i släptåg.
Tyvärr är det inte bara designmässigt som Technomancer påminner om äldre spel. Både grafiskt och tekniskt sett är spelet föråldrat. Karaktärsmodeller och animationer känns styltiga och onaturliga. Som bäst så går väl The Technomancer att likna Mass Effect 2, fast med en modern polish. Å andra sidan bjuds vi på en stadig bilduppdatering på 60 fps i spelet, vilket gör det lite enklare att svälja. Animationerna i strid är det heller inget fel på och det är bra flyt i den delen.
När vi ändå talar om striderna så är det värt att tillägga att det är ett av spelets starkare kort. Det finns tre huvudsakliga stilar eller kategorier att gå emellan, valfritt och sömlöst när som. Dessa tre är rogue med pistol och dolk, guardian med klubba och sköld samt warrior med tvåhandsstav. Uppgraderingsträdets fjärde kategori är technomancer-trädet som förbättrar dina elbaserade attacker. Jag valde att köra fullt ut på rogue-trädet med en hälsosam dos technomancy.
En fläck på detta annars utmärkta spel är tyvärr röstskådespeleriet. Medans spelets manus och dialog är infångande och välskriven, är några av röstskådespelarna lite sämre än vad man som spelare är van vid idag. Detta gäller tyvärr också huvudkaraktären Zach, vars skådespeleri svajar mellan bättre än bra till att vara riktigt slappt. Det är egentligen ingenting som stör upplevelsen drastiskt, men det finns definitivt potentiella störningsmoment vad gäller röstskådespeleriet.
Genom spelets gång dräper du banditer, lakejer åt fascistiska ASC, mutanter eller monster på den röda planeten. Det finns även ett gäng roliga bossar med annorlunda attacker som breddar fiendefloran rejält. Spelets miljöer är dock inte värst varierande, det finns storstäder i Blade Runner-stuk och ökenlandskap men apokalypskänslan följer dig dit du går (detta är dock garanterat en planerad detalj).
Spelet erbjuder en riktigt intressant detalj efter striderna - efter att du besegrat dina mänskliga motståndare ligger dessa medvetslösa, men vid liv, kvar på marken. Efter att du muddrat dem och tagit deras ägodelar kan du välja att ta deras liv i utbyte mot serum, spelets valuta. Genom att ta en människas liv minskar du antalet invånare på Mars och blir bestraffad (eller belönad, det beror på hur du ser på det) med negativ karma. Karma påverkar lite löst hur dina kompanjoner ser dig, och gör du bort dig för mycket vad gäller karma kan en kompanjon förråda dig. Är du dock inte speciellt för kompanjoner blir det mindre påtagligt. Det är dock en väldigt intressant design, ur ett etiskt perspektiv. Med serumet som du barbariskt kan ta från fienders lik kan du köpa ny utrustning, material för uppgraderingar och så vidare - så valet är ditt. Du kan som spelare givetvis tjäna in serum på andra sätt, men vill du dryga ut kassan snabbt är detta ett utav de enklare.
Zach får även erfarenhetspoäng efter att ha bankat ihjäl diverse fiender. När man når nya nivåer kan man varje gång uppgradera ett av de fyra färdighetsträden, men man får även med jämna mellanrum poäng att sätta på exempelvis karisma eller crafting för att underlätta i äventyrandet. Du får även uppgradera Zachs attribut i strength, agility, power och constitution. Dessa attribut påverkar vilken utrustning Zach kan använda och hans parametrar såsom hälsa, chans att få en kritisk träff eller hur mycket focus Zachariah har att använda sig av.
Något jag verkligen gillar med spelet är dess uppdragssystem. Här känns det som att valen du gör alltid ger konsekvenser. Om du inte hjälper en kompanjon i nöd med ett problem kanske denne inte vill följa med dig, utan bara väntar i basen. Likaså kanske en viktig karaktär inte känner för att hjälpa dig när du behöver hjälp längre in i spelet. Vissa val kan till och med få dig att förlora kompanjoner, så det finns nog med anledningar för att spela om detta redan långa spel om du vill kika på alla möjligheter.
Avslutningsvis vill jag påstå att detta spel var en rejäl och positiv överraskning. Att en så liten studio inte alltför många känner till som (gissningsvis) heller inte har så stor budget lyckas göra ett så välgjort och uppslukande spel förvånade mig verkligen. Spelet fångade mitt intresse redan efter någon timme och höll kvar mig rakt igenom. Det kan delvis vara för att jag har en stark kärlek till äldre rollspel, men jag känner att The Technomancer verkligen är en oslipad diamant som kan uppskattas av många rollspelsfans.