The Thaumaturge

Håller PC-rollspelen på att göra comeback? Det är en fråga vi förmodligen inte skulle ha ställt om det inte vore för ett visst fantasyspel som släpptes i augusti förra året, men sedan dess har vi fått fler bidrag i denna subgenre, varav det senaste är Fool Theory's The Thaumaturge.

I The Thaumaturge spelar vi som Wiktor Szulski, som föga förvånande är en Thaumaturge. Så vad är en Thaumaturge, frågar du rimligen? Det bästa sättet att beskriva dem är förmodligen som en del Pokémon-tränare, en del Witcher, en del Sherlock Holmes. De utövar en gammal magisk teknik som kallas thaumaturgi, som gör att de kan se och tämja utomjordiska varelser som kallas Salutorer, påverka andra människors sinnen och se andra saker som det mänskliga sinnet inte kan.

Förekomsten av thaumaturgi är inte den enda skillnaden mellan den här världen och vår egen. I spelets miljö, 1905 års Warszawa, ser vi en mycket annorlunda polsk huvudstad. Warszawa är delad mellan olika fraktioner och dess medborgare är förtryckta och söker sina gamla friheter och rättigheter. Det är ett intressant upplägg, särskilt för historiefantaster som vill utforska ett annorlunda Warszawa än dagens.

Som Wiktor öppnar sig staden för oss när vi försöker lösa mysteriet med vår fars död. The Thaumaturge är till stor del uppdelat i två huvudelement när det gäller gameplay. Utforskning ger dig den "uppifrån och ned"-vy som du troligen förknippar med isometriska rollspel, medan striderna strid växlar till ett tredjepersonsperspektiv, där du och dina Salutors slåss mot en grupp fiender och turas om att spela ut dina handlingar.

Thaumaturges strider är en riktig höjdpunkt i äventyret. Utforskningen är mindre bra dock, så låt mig ta det positiva först. I den turordningsbaserade striden får du två handlingar; en för Wiktor och en för Salutor. Du kan ta med dig ett stort antal salutorer åt gången, och var och en av dem har sina egna unika förmågor. Bukavac, till exempel, nöter bort fiendens hälsomätare genom att göra skada över tid, innan han utdelar dödande slaget, medan Veles gör att du måste ha slumpgudarna på din sida då karaktären kan göra mer skada, avbryta fiendens handlingar och annat - men dessa effekter är inte garanterade.

Från de salutorer du väljer till de passiva förmågor du utrustar attacker med finns en hel del variation i striderna, med massor av olika alternativ beroende på hur du vill spela. Den enda nackdelen jag kunde hitta i stridssystemet var att det känns ganska värdelöst att använda långsammare handlingar. Ja, de kan göra mer skada, men när du väl kommer till skott med dem skulle de snabbare handlingarna sannolikt ha haft liknande om inte bättre effekter.

Utanför striderna handlar upplevelsen till stor del om att trycka på högerknappen så att din thaumaturgy kan guida dig till nästa mål. En linje av rött damm flyter i riktning mot platsen där nästa uppdrag tar vid, och även om du kan upptäcka något längs vägen i Warszawa är de flesta hemligheter du hittar relaterade till läsning. Det finns helt enkelt mycket att läsa i The Thaumaturge, och det sträcker sig bortom de saker du plockar upp i den öppna världen. Om du vill läsa varje beskrivning, varje slutsats som Wiktor drar efter att ha hittat bevis, kommer du att läsa i timmar. Om du gillar det eller ej är individuellt, men det är ganska sällan man hittar en interagerbar sak på kartan som inte bara är ny läsning. Det gör att världen känns mycket mindre levande än vad en livlig stad borde göra.

Handlingen har sina styrkor och det finns säkert en del kul att göra, men till stor del hindras den av karaktärsmodeller som känns ganska daterade och röstskådespeleri som inte är helt lysande. Bortsett från Wiktor, Rasputin (ja, Rasputin) och några få utvalda ser de flesta andra karaktärer - även med grafiken uppskruvad hela vägen - ganska tråkiga ut. De flesta ansikten återanvänds bortsett från nyckelpersoner och det blir svårt att verkligen knyta an till karaktärerna när deras läppar inte riktigt matchar vad de säger. Utanför karaktärerna ser spelet ganska anständigt ut, särskilt när det gäller Salutors. Jag älskade personligen Lelek, med sina lika läskiga som söta insektsögon som stirrade tomt på mig. Det visuella är kort sagt inte imponerande, men det är å andra sidan inte en kategori isometriska rollspel är känd för.

Jag hade ändå kul med The Thaumaturge mellan varven. En del av underhållningen bjöd spelet avsiktligt på, men en del av det roliga kommer från sådant som när dialogen inte matchar undertexterna, eller karaktärerna rörde sig och talade på fåniga sätt under mellanscener. Det är därmeden resa jag kommer minnas, även om spelet inte riktigt sticker ut på egentligen något sätt.

En liten räddning för The Thaumaturge är det faktum att det bara kostar €34,99 för standardversionen, och för det priset får du faktiskt en hel del innehåll. Mycket av äventyret kan kännas repetitivt, men nästan alla papperslappar på marken kan leda dig någonstans, om du är villig att fortsätta utforska de i stort sett livlösa gatorna i Warszawa. The Thaumaturge är fyllt med idéer som låter bra på papperet, men slutresultatet räcker inte riktigt till. Många av dess koncept känns helt enkelt underkokta och levererar inte som de borde. Tyvärr.