The Walking Dead: Destinies

Alla känner vi till storyn i AMC:s ultrapopulära TV-serie (baserad på Robert Kirkmans bästsäljande serietidningsblaska). Sheriffen Rick Grimes vaknar upp efter att ha legat i koma och upptäcker att världen gått under. Ett dödsvirus har lamslagit hela USA och levande döda patrullerar de tomma, sönderbombade gatorna. För att överleva måste Rick leta reda på sin gamla poliskollega Shane för att slå sig samman och få något slags grepp om en ogreppbar situation. Tillsammans måste de sätta Ricks fru Lori och son Carl i säkerhet för att sen börja karva fram en plan för hur de på bästa sätt ska kunna barrikadera sig i det närliggande Atlanta-fängelset. Innan dess framkommer det dock att bästa kompisen Shane pökat med frugan Lori som nu är gravid med hans barn, allt medan gamle surtruten Rick sussat i sin koma och slumrat bort hela domedagsförloppet. Storslagen dramatik uppstår och folk måste mördas, utöver de hundratals "walkers" som med sina slemmiga lemmar försöker tugga i sig de överlevande hjältarnas överarbetade hjärnor, förstås. Död, dramatik, dålig dialog, död och mer dramatik är vad som erbjuds eller har erbjudits under alla år som TV-serien rullat.

Med nysläppta licensspelet The Walking Dead: Destinies vill den sydamerikanska spelstudion Flux Games (Cobra Kai: The Karate Kid Saga) samt utgivaren Gamemill (Lord of the Rings: Gollum samt Nerf Legends) ge dig som spelare chansen att till viss del skriva om historien i The Walking Dead. Du får möjlighet att ändra ödet för Shane, för Rick, Dale, Glenn, Lori och flera av de andra genom att göra vissa viktiga val längs vägen. Eller ja, i tanken fungerar det så - i alla fall. På pappret också, bevisligen. För det är så som det här spelet marknadsförts. "Välj ditt eget öde". Vilket låter bra. Omfattande. Spännande. Annorlunda. Oturligt nog fungerar det där dock inte märkbart mycket bättre än den grundläggande spelmekaniken här, som angränsar till vedervärdig.

Spelet börjar precis som serien en gång började. Rick kravlar sig upp ur polygonfattig sjukhussäng och tar sina första stapplande steg mot utgången, där blod och döda kroppar ligger samlade i en liten lågupplöst hög. Hopp! Efter det står han där, på motorvägen mitt i Atlanta iklädd sina nystrukna sheriff-kläder och zombieslakten kan därmed inledas. Många riktigt dumma och ohyggligt fult animerade "Walkers" måste slås sönder och samman med basebollträ och Rick måste nå stadskärnan, där han avser klättra upp på pansarvagnen för att undkomma en säker död. Hopp! Du spelar nu som Glenn. Utan förvarning. Samma trötta Walkers måste slås ihjäl med samma trötta tillhyggen och när det inte bankas ljusgrå zombieskalle, är det smygande som står på menyn.

The Walking Dead: Destinies är nämligen en regelrätt The Last of Us-kopia med allt vad det innebär. Ibland är fienderna så pass dödliga att det inte går att slå sig fram medan det andra gånger går alldeles utmärkt. Vad som gör att den ena fighten dödar sig som spelare eller erbjuder den simplaste utmaningsgraden genom spelhistorien, får du aldrig veta. Det bara är så, och du tvingas helt enkelt testa (och dö) för att få svaret. Ibland finns det smygkrav och då går det att aktivera exakt samma "närvaro"-funktion som i Naughty Dogs mästerverk där spelvärlden för en kort sekund blir svart/vit och via ett dimmigt brus låter dig planera din smygrutt för att undvika "patrullerande" zombier. Ofta går de två meter rakt fram, vänder och går två meter åt andra hållet för att sedan gå två meter åt hållet dit de först gick för att sen vända, igen. Smygandet är därmed så hjärndött värdelöst att det knappt går att utföra utan att gapskratta.

Eller ja, allt är så uselt att skrattsalvorna haglar tätt. Animationsarbetet ser ut som om något gått fel och utvecklarna "tappat bort" bildrutor på vägen medan själva spelmekaniken påminner om ett dåligt mobilspel som verkligen inte vill något annat än att vara The Last of Us. Som allra värst blir det när karaktärerna försöker interagera med varandra i diverse dialogsekvenser. Det ser verkligen inte riktigt klokt ut. Rick, Dale, Shane och alla de andra ser ut som om de modellerats av bulldeg och varenda proportion i varenda ansikte i det här spelet är felande. Ricks nuna ser fasligt mycket ut som ett självporträtt gjort av någon med 2,8 promille i blodet eller någon som precis avslutat högskoleprovet med ett slutresultat på 0,1. Det blir inte värre än såhär. Särskilt inte till Playstation 5 år 2023.

Jag borde väl egentligen skriva mer om The Walking Dead: Destinies. Gå in i detalj på hur usel grafiken är (ser ut som ett tio år gammalt mobilspel), på hur värdelöst ljudet, spelvärlden eller bossfighterna är men jag orkar inte. Om Flux Games inte ens orkar modellera Rick Grimes så att han ens påminner om Andy Lincoln (utan snarare en intelligensbefriad vetelängd i sjukhussärk) orkar jag inte detaljbeskriva deras usla arbete här, heller. Det viktiga för mig blir istället att varna dig riktigt ordentligt så att du inte råkar betala 500 kronor för denna fasansfulla smörja. För detta är tillsammans med Skull Island: Rise of Kong och Lord of the Rings: Gollum årets sämsta spel. Schämmes tamefan, Flux Games. Schämmes!