The Walking Dead: Michonne

Väntan på Telltale Games tredje säsong av The Walking Dead känns som en lång och utdragen biblisk kamp mellan olika utomjordiska krafter som aldrig vill ta slut, och varje nytt spel som studion slungar ur sig som inte innehåller hasande köttstycken knyter jag mina knytnävar lite hårdare och skakar dem extra hårt mot himlen medan jag skriker efter ett datum. Den dagen har inte kommit ännu men jag får åtminstone återvända till de bekanta, rosslande, andetagen, den hopplösa kampen för överlevnad och ställas inför konversationer som jag vet att jag kommer sjabbla bort.

The Walking Dead: Michonne är en miniserie i tre delar och som titeln skvallrar om så handlar det om mångas favoritkaraktär från både serietidningen och TV-serien, Michonne. Det är en hård brutta, helt klart, och spelet låter oss komma henne närmare än tidigare och vi får se henne slåss mot sitt förflutna minst lika mycket som de andra motståndet hon möter. Historien som berättas utspelar sig efter det att Michonne lämnar Ricks grupp, mellan nummer 126-139 av serietidningen, och bjuder på ett snabbare tempo mot tidigare säsonger.

I första skedet av episod ett är det mycket handgemäng mellan Michonne och, ja, i princip allt hon stöter på. Själva mekaniken för dessa figther känns igen för dig som har spelat något av Telltale Games spel innan. Allt sköts med hjälp av quick time events som varierar i svårighetsgrad. Ibland räcker det med att trycka på knappen som spelet uppmanar till medan det vid andra tillfällen krävs en rad olika kommandon med både knappar och spakar för att lyckas.

Det blir aldrig särskilt svårt och det är oftast generösa checkpoints om du skulle råka hamna i en knepig situation som du inte tar dig ur levande. Michonne har, som du säkert redan vet, en väldigt pålitlig machete att använda och den sätts med fördel i plytet på varje illaluktande köttpaket med hängande ansikte som likt en sektmedlem försöker få dig att ansluta dig till deras gemenskap. Skulle du inte ha tillgång till macheten kan du alltid improvisera med vad som finns att tillgå, skruvmejslar till exempel.

Tempot är den här gången svinhögt. Jag kastas mellan konversationer, mellansekvenser och mer konversationer. Ibland får jag spela lite, med betoning på ibland och lite. Det handlar då mest om att förflytta sig några steg, sparka på en godisautomat eller smyga sig på en fiende bakifrån. Det mesta av tiden läggs (såklart) på konversationer och relationer. Michonne är tystlåten i serieförlagan men i spelet har du full kontroll över hur mycket (eller lite) du vill att hon ska pladdra. Jag väljer att ignorera människor som vill prata med mig och de blir frustrerade och irriterade som följd, och jag sitter och skrattar som galen slutboss i spelsoffan.

I vissa situationer är det upp till dig att avgöra vad som ska göras genom två olika svarsalternativ, till exempel vid en sekvens kan du hindra att ett skott avfyras, eller helt sonika strunta i det och låta konsekvenserna spelas ut. Detta är redan allmänt känt om Telltales spel och The Walking Dead: Michonne är givetvis inget undantag. I princip varje gång du gör ett val, eller besvarar någon i ett samtal så noteras det uppe i högra hörnet på skärmen att personen i fråga kommer att komma ihåg vad du gjorde eller hur du svarade. Det gör att varje beslut till en början känns viktigt och flera gånger kommer jag på mig själv med att försöka föreställa mig vad som kommer att hända om jag gör si eller så och agera därefter.

När vi kommer till det audiovisuella i spelet så har det inte hänt särskilt mycket, rent grafiskt. Telltale Games olika spel är direkt igenkännbara tack vare grafiken med sin säregna stil och det blir högst personligt om du gillar serietidningslooken eller inte. Ljussättningen är inte särskilt välgjord, texturer kan vara direkt hemska och detaljnivån på vissa objekt är närmast obefintlig. Det som funkar är karaktärernas ansiktsuttryck. Även om de är simpelt utförda förmedlar de känslor perfekt, vilket är bra i ett spel där just personliga relationer är en stor och viktig del. Dessutom är den filmiska känslan påtaglig rakt igenom och atmosfären är helt suverän. Jag hade dock problem med bilduppdateringen på Xbox One-versionen (som jag testade), väldigt ofta stannar bilden upp helt i någon sekund och skapar i längden en hackig upplevelse.

Ljudet, som förmodligen är viktigare än grafiken, är tack och lov helt klockrent. Samira Wiley gör rösten till Michonne vilket kanske kan göra några superfans av TV-serien besvikna men, Samira gör ett utmärkt jobb och likaså resten av karaktärerna. Det är lätt att bli helt insugen i dramat som utspelar sig på skärmen och det kan vi tacka många av röstskådespelarna för, helt klart. Musik och ljudeffekter håller även de hög kvalité rakt igenom. Musiken är mörk och stämningsfull och ökar i intensitet på rätt ställen och bidrar till att den mörka och dystra världen känns ännu mer hopplös.

The Walking Dead: Michonne är, precis som The Walking Dead, en historia fullpackad med känsla. Michonne är en så pass öppen karaktär att du kan forma henne och sätta din egen prägel på historien. Att knyta band med spelets andra karaktärer är enkelt just för att deras berättelser och känslor känns ärliga och verklighetstrogna. I de tre delarna som spelet utspelar sig under finns det såklart bättre och sämre stunder men som tillsammans skapar det en mörkare, mer obehaglig skildring än tidigare säsonger. Tyvärr är de tre delarna över alldeles för snabbt och tack vare det höga tempot (som är bra för det mesta) känns vissa delar lite för stressade.

The Walking Dead: Michonne hade mått bättre av att inte kalla sig för en miniserie och istället haft fem stycken, långa, episoder. Det hade varit en bra kompromiss som spin-off inför säsong tre och stillat suget hos många. Michonne är dock en utmärkt personlighet för ett spel där du får forma vem hon är och vad hon gör, och detta är ett perfekt sätt att använda synergi mellan olika medier för att få veta vad hon hade för sig under sin tid borta från gruppen i serien.