Thirsty Suitors

Annapurna Interactive brukar inte ha några dubier kring att ge ut udda titlar. Ibland blir det storslam som Stray och Outer Wilds som inte bara blev försäljningssuccéer utan även av flertalet publikationer utsågs till årets bästa i flertalet kategorier men ofta är det spel som inte når ut till den stora publiken. De flyger långt under radarn och får aldrig någon riktig uppmärksamhet utan ligger där och dammar på den digitala butikshyllan. Thirsty Survivors är definitivt ett av dessa. En märklig mix av dejtingsimulator, skateboardlir, matlagning och turbaserade strider. Dessutom är det en virtuell smocka till etablissemanget, där frågor om etnicitet, sexualitet, politik och religion ofta står i fokus. Inte ett spel som tilltalar den breda massan kanske men för den som är redo för något som definitivt sticker ut från mängden så finns det en hel del skruvad underhållning att finna här.

Jag spelar som Jala, en skateboardande ung kvinna som återvänder till min hemstad, Timber Hills för att försöka lappa ihop mitt trasiga familjeliv, be om ursäkt och utkräva hämnd på de som jag anser kränkt mig. Jag lämnade både överbeskyddande föräldrar och diverse kärlekspartners för ett par år sedan när jag helt sonika bara drog från stan och försökte hitta något nytt i livet. Nystarten gick dock inget vidare och jag är nu tillbaka där allt en gång började. Ett beslut som inte är helt okontroversiellt i det lilla samhället där alla känner alla. Efter ett intro där jag genom att besvara ett antal mycket privata frågor har fått reda på min personlighet, vilket föga överraskande blev "The Heartbreaker" så landar jag alltså i Timber Hills, en på ytan pittoresk liten amerikansk småstad men det skall visa sig att här döljs både inskränkthet och djupt dolda hemligheter. Min osynliga sidekick, i form av min "perfekta" syster Aruni guidar mig genom dialoger och gatuslagsmål och däri ligger det huvudsakliga gameplayet men det är att göra det väl enkelt för sig för även om det må låta simpelt och förmodligen också rätt trist så innehåller Thirsty Suitors så mycket mer. Här finns multipla lager av komplexitet som gör det till en ganska unik och synnerligen kreativ upplevelse.

Vart jag än går, eller snarare skejtar i Timber Hills olika stadsdelar så stöter jag på mina ex och då blir det alltid slagsmål men det är inte bara en turbaserad strid som kräver precisa knapptryckningar i rätt tid, det är också en konversation. Mellan knogmackor och diverse andra mer avancerade stridstekniker så pågår ständigt en kaxig dialog mellan mig och min kombattant, vilket gör fighten till något av ett pussel där vi båda försöker hitta varandras svagheter genom förolämpningar eller flirtar för att kunna slå till där det känns mest. Genom att bygga upp min viljestyrka med att dela ut grundläggande attacker så kan jag använda mig av olika typer av hån, vilket öppnar upp för specialattacker och blir det för körigt så kan jag också som en sista utväg kalla in morsan vilket får alla kärlekskranka män och kvinnor att skaka i stövelskaften. Kan jag använda mig av fulspel så gör jag det. Jag lever uteslutande efter devisen, i krig och kärlek är allt tillåtet. När jag väl har besegrat en av mina antagonister så får jag erfarenhetspoäng och pengar. Poängen kan jag sedan använda för att uppgradera Jalas egenskaper och de monetära medlen går att spendera i olika affärer där jag kan köpa nya kläder eller föremål som gör striderna enklare. Är det en bossfight, det vill säga en uppgörelse med ett riktigt ex så får jag också en berlock med särskilda krafter att fästa på min Nokia-esque-lur från tidigt 2000-tal. Grundläggande rollspelsfunktioner med andra ord. Alla strider innefattar dock inte ett ex utan ibland är det en av min mormors utsända friare och då är det inte lika kul längre. Dessa strider blir nämligen snabbt enformiga då de varken innehåller specialattacker eller någon djupare dialog.

Då och då blir jag hemkallad till mina föräldrar, antingen för att få någon form av sidouppdrag av den timida farsan eller så vankas det matlagning med min allt annat än ömma moder. Då skall hon bedöma mina färdigheter i köket och nu öppnar sig en helt annan typ av spel. Nu blir det nämligen matlagningssimulator av det hela och precis som i fighterna så görs det med precisionstryckande på knappar i precis rätt ögonblick, vilket ibland kan vara svårare än striderna. Matlagningssegmentet är dock något som blir i det närmsta nödvändigt i den senare delen av spelet då svårighetsgraden sakta men säkert stiger ju längre in i äventyret jag kommer. Maträtterna jag lär mig att tillaga blir då bokstavligen en livräddare.

Alla ex som jag stöter på bär på sitt egna inre kaos och trauma och de har sina egna hanteringsmekanismer, något som på ett utmärkt sätt vävs in i huvudstoryn och därmed också påverkar Jalas liv. Diya är till exempel lesbisk och ett av Jalas ex. Hon förnekades av sin familj i ung ålder, vilket gjorde att hon fick klara sig själv. Hennes föräldrar, som bor i samma stad, bara ett par gator ner erkänner henne inte ens. Efter deras konfrontation tvingas Jala reflektera över sitt eget liv och relationen till sin familj. Djupet i dessa berättelser och karaktärer är imponerande. Samtidigt är det till brädden fyllt av särpräglad humor. Att ledtrådar delas ut av Uncle Hinti är förstås inget annat än genialt. Att tidigare nämnda moder dyker upp och sopar till någon som varit otrevlig med en toffla är betydligt roligare än det borde vara.

Den cel-shadade estetiken med sina färgglada miljöer är både vacker och intressant och varje plats och karaktär har sin egna unika stil som verkligen passar just honom eller henne. Det finns också en stor variation av skådeplatser med allt från neonupplyst nattklubb till ödslig kyrkogård, allt för att passa personligheten hos den jag slåss mot. Dessutom kryllar det av popkulturella referenser där både Arkiv X och The Shining nämns i klockrena sammanhang.

Själva skateboarddelen fungerar utmärkt då det dels är ett betydligt snabbare sätt att ta sig fram genom Timber Hills än att traditionellt traska omkring på apostlahästarna men då och då blir jag också utmanad i trickåkning av någon edgy skatepunkare och då förvandlas Thirsty Suitors plötsligt till en lättsam mix av Tony Hawk och SSX Tricky. Jag kan göra rails, ollies och allt det där vanliga men jag kan också springa på väggar och använda skateboarden som en zipline. Ja som ni hör finns det en hel del att göra och det ena spelmomentet är inte det andra likt. Något som tyvärr också blir spelets välsignelse och förbannelse för ibland känns det som om att Outerloop Games har försökt klämma in lite väl mycket i det drygt tio timmar långa spelet, vilket lämnar mig med en känsla av lätt besvikelse, där vissa delar helt enkelt kändes rejält framstressade. Med det sagt så överväger ändå fördelarna nackdelarna och jag hade oväntat kul i Timber Hills, detta trots att jag som medelålders vit heterosexuell man väl ligger ungefär så långt bort ifrån målgruppen för detta spelet man överhuvudtaget kan.