Tidernas coolaste spelbrudar

Under de senaste åren har den rådande genusdebatten med framtvingade och krystade inkluderingsregler och annan woke-smörja verkligen löp amok, inte minst i kulturvärlden, och vi har alla fått höra - på daglig basis - att kvinnor i spel är felaktigt porträtterade och katastrofalt underrepresenterade. För egen del har jag aldrig känt att så någonsin varit fallet. Istället har jag slagit fast, i omgångar, att de flesta av mina favorithjältar alltid varit hjältinnor och med tillskott som Aloy och Amicia råder det ingen tvekan om att spelvärlden huserar mängder av välskrivna, minnesvärda, nyanserade, starka kvinnor som kickar mer stjärt än självaste Kratos. Här kommer en bunt (verkligen inte alls) av mina favoriter.

Amicia de Rune (A Plague Tale)
Att tampas mot svartpest, miljoner överdimensionerade råttor, träskpatrask och svärdsvingande inkvisitatörer medan man samtidigt försvarar sin lilla, försvarslösa lillebror Hugo - och se stencool ut medan man gör det, är såklart ingen lätt match. Detta lyckas Amici med i Plague Tale-spelet, med bravur, vilket är anledningen till varför hon på relativt kort tid blivit en av mina nya favoriter. Det finns så mycket väl etablerade känslor som uttrycks på ett så pass mänskligt och välskrivet vis i dessa spelen att det liksom inte går att inte fängslas av Amicias resa.

Aloy (Horizon)
Killzone-folkets älskade open world-äventyr är inte bara dränkt i identitet och originalitet via kontrasten mellan stenålders-människor och högteknologiska robotdjur men även proppat av välskrivna, väl motiverade karaktärer som känns levande och äkta. Aloy är den bästa av dem alla och en av Sonys finaste figurer sett till personlighet.

Alex (Oxenfree)
Initialt trodde jag att det lite väl bortglömda Oxenfree "bara" skulle vara en gullig äventyrsbagatell med tjusig designstil men det stod rätt tidigt väldigt klart att indieutvecklarna Night School var ute efter att bjuda på något mer, något djupare och mer omvälvande. Huvudfiguren Alex och hennes sorgearbete efter att ha mist sin bror är en av spelhistoriens bäst skrivna karaktärer. Stark men sårbar och hennes komplexa inställning till vänskapsbanden som hon under spelets gång försöker att inte förstöra, är något som sällan fungerar i spelform. Åtminstone inte såhär väl.

Jesse Faden (Control)
Finska Alan Wake / Max Payne-studion Remedys senaste hjälte heter (som vi såklart alla vet) Saga Anderson (Alan Wake 2) men det är faktiskt inte henne som jag vill plocka med på denna lista, utan snarare Jesse från Control - utvecklat av samma studio. Jesse är lite som en blandning mellan en kvinnlig Ethan Hunt och Neo, med långt rött svallande hår. Hon är stenhård. Obevekligt sträv och huserar krafter som får den tuffaste av Federal Bureau of Control-agent att skaka av rädsla.

Mae Borowski (Night in the Woods)
Om det är ett enda indiespel som jag är överlycklig att jag "tvingades" recensera här på Gamereractor de senaste åren så är det verkligen Night in the Woods, som dröjt sig kvar i mitt medvetande och dyker upp ibland i form av små korta minnesbilder. När detta sker är det alltid Mae och hennes kamp med sin mentala hälsa, eller psykiska ohälsa - som jag tänker på. För även om det här spelet ser ut som ett banalt barnprogram och även om figurerna är djur (Mae är en mörkgrå katt) är det dränkt i mänsklighet, sårbarhet och bjuder därmed på en emotionell djupdykning som dröjer sig kvar i flera år.

Jill Valentine (Resident Evil)
Jag minns mycket väl att jag i stort sett aldrig spelade Resident Evil (1) i rollen som Chris Redfield. Jag valde alltid Jill, och det hade ingenting med svårighetsgraden att göra. Jag tyckte bara hon såg cool ut i sin svarta jägarbasker och så har det sedan sett ut. Jag har alltid älskat att spela som fröken Valentine som jag personligen anser att Capcom till viss del slarvat bort. Jill är urstark och jag tror att vi alla minns henne från Resident Evil 3, när hon första gången attackeras av Nemesis och undkommer likt en spänstig vessla.

Alyx Vance (Half-Life)
Hon är fantastisk, Alyx. Självständig, påhittig, kompromisslös, stark, smart och den bättre hjälten i en direkt jämförelse med Gordon Freeman och hans kofot. Detta bevisades om inte annat i VR-exklusiva Half-Life: Alyx där hon gav sig ut i City 17 i jakt på Combine-skalper och för att försöka rädda sin farsa. Om jag finge välja skulle vi få kontrollera både Alyx och Gordon (50/50) i Half-Life 3 och se deras relation växa.

Lara Croft (Tomb Raider)
Alla älskar vi Lara. Annars skulle hon såklart inte vara mer igenkänd och omtyckt som maskot än självaste Musse Pigg och det är också där vi nu hamnar när hon ska sammanfattas. Denna ikon. Denna galjonsfigur skapades under en stressad helg då producenten Toby Gard och det lilla kärnteamet hos Core Design beslutade sig för att kapa bort deras redan Indiana Jones-liknande hjälte "Mark" som de hade arbetat med under ett antal veckor. Lara har under årens lopp genomgått en del olika versioner och hon ska ju "göras om" en smula nu igen inför Crystal Dynamics kommande (nya) trilogi men för min del kommer den första versionen, från de första tre spelen, alltid att vara bäst.

Samus Aran (Metroid)
jag minns chocken. När Samus visade sig vara en kvinna snarare än en rymdgegg-fiende-skjutande, rull-hoppande dödsaustronaut-legoknekt vid namn Roland. Jag satt som förstenad, med vidöppet kakhål och bara stirrade. Jag var nio år gammal och Metroid var på flera sätt det fränaste jag någonsin upplevt. Resten är som i brukar säga... Historia. Gunpei Yokois ikoniska, eleganta, kapabla hjältinna har försvunnit en smula under de senaste åren men gör under 2025 lyckligtvis storslagen comeback i och med det otroligt hett efterlängtade Metroid Prime 4.

Ellie Williams (The Last of Us)
Det finns enligt mig väldigt, väldigt, väldigt få spelkaraktärer (genom historien) som är mer välskrivna än Naughty Dogs Ellie. Från obstinat, rebellisk, vilsen och arg tonåring till den där vuxna, ytterst dödliga kvinnan med ett hjärta fyllt av hat - Har vi fått följa Ellie Williams på hennes resa och det finns inga andra spelfigurer än just Joel och Ellie som på regelbunden basis dyker upp i mitt medvetna, som om de vore riktiga människor.