Det råder ju ett annorlunda klimat idag, en annan tillgänglighet där allt kablas ut direkt via Youtube, eller så ingår man partnerskap med Netflix för uppvisningar av Grand Theft Auto VI. Det är andra vindar som blåser numera, helt enkelt. Utöver månatliga eller kvartalsindelade uppvisningar där man täcker av framtiden via löpande-band-verksamhet i form av Directs, State of Plays och gud vet vad. Snabba cash, just-in-time, kalla det vad du vill. Jag saknar däremot det svulstiga och idag döda fenomen som stavades E3 som för mig var julafton upphöjt till två. Det här utspelades mitt på året där förväntningarna var skyhöga, alltid, och det är en idag svunnen era med pampiga och bortkomna tillkännagivelser som gav både ståpäls och kollektiv hudgås med tillhörande längtan. Summer Game Fest, Gamescom och The Game Awards - sorry, men ni blir aldrig så nakna och ärliga som förr, det är helt enkelt för taffligt och tillrättalagt numera.
Förr handlade det om förvirrade skådespelare och högprofilerade personligheter som hyrdes in och läste innantill utan att veta varför de var på plats; pimpade bilar vrålade upp på scenen och det bottnade i att vara vräkig och cool - det showades. Och mer än ofta också jävligt "cringe", som kidsen säger. För det var annorlunda förr, en speltrailer var betydligt mer paketerad och genererade känslor när vi knappt hade råd att koppla upp oss.
Jag tänkte härmed lista några av de mest betydelsefulla speltrailers som jag skådat, och inte nödvändigtvis uteslutande från E3. Men man har enligt min ringa mening inte riktigt skruvat bollen hårdare än mina favoriter än idag, trots att grafik och budget är fullständigt vansinnig numera och ofta överträffar Hollywoodproduktioner jämförbara med mindre länders BMP. Det var heller inte samma mättade marknad på den tiden och en grym uppvisning kunde alla leva gott på även om spelet i slutändan kanske inte alltid levde upp till hajpen. Det här blir således en top-6, då jag inte har för avsikt att rätta mig i etablerade led eller konventioner, och jag har precis som du ett tidsschema att förhålla mig till. Without further ado...
6. Gears of War - "Mad World"
Även om jag aldrig riktigt förstod storheten i Bleszinskis spelserie där man avancerade klumpigt bakom skydd inom kartorna och duckade bakom betongsuggor via utstuderade och på långt håll fullt påtagligt sammankedjade arenor där man rensade från både höft och i blindo. Dess betydelse för bland annat tredjepersonsaction genom åren går däremot inte att ifrågasätta, och det råder inga tvivel om att här satsas på mänsklighet (i trailern) - ett sista stridsvrål i en värld gone to shit. Gräshopporna hade invaderat vår vardag och domedagen knackade på dörren. Marcus Fenix med sin ikoniska rustning och sylvassa bajonett tar upp striden längs med gränder, gator och torg där covershootern föddes.
Inget hot är för stort för att ta sig an och soldaten ifråga må vara målmedveten och tidstypiskt super-cool, om än flat - men, Gears of War såg med rätta till att skapa en för sin tid ny typ av genre vilket aldrig går att ta ifrån spelserien, även om den enligt mig förädlades upphöjt till två via Uncharted: Drake's Fortune. Våldsamt lågmält episkt och Michael Andrews-covern från Donnie Darko är för evigt förknippad med närgången motorsåg i mina ögon.
5. Far Cry 2 - "Barra Barra"
Crytek såg till att spetsa sin grafikdemonstration (Cryengine) och utvecklade debutspelet Far Cry - för det var ju så titeln såg dagens ljus; ett teknikdemo som fick eget liv efter lite pill och meck, vilket därefter resulterade i ett enormt öppet spel i djungelmiljö strösslat med soldater, men avhandlade även generiska mutanter och så var det med det. Det var enligt mig aldrig särskilt roligt att spela även om tekniken för sin tid var lika legendarisk som deras nästkommande projekt - Crysis. Även detta på sin höjd löjeväckande och en axelryckning som spel; men var samtidigt en tekniskt och evolverad imponerande uppvisning i visuella element, men utan särskilt spännande gameplay eller story.
Istället skulle det dröja till uppföljaren där Ubisoft tog över i och med Far Cry 2 som jag ansåg tog ett betydligt större kliv - det var mer närgånget, skitigare och förankrat. Här kastades vi in i en konflikt i Afrika där krigsherren Jackal med ett järngrepp och rostig machete höll hela regionen med ett järngrepp vid strupen. Receptet som än idag ligger till grund för utgivarens storspel med enorma kartor och öppna världar - vilket idag har blivit lite tjatigt - men så var det inte riktigt på den tiden. Far Cry 2 är enligt mig underskattat på lite samma premiss som Gears of War, där inget av dem var perfekta diamanter, men de var stilbildande för sin tid och bidrog till branschen och gav oss spelare nya typer av upplevelser. Gräset brann här i en riktning som vinden viskade där allt ödelades - enligt vår vilja. Trailern är fullkomligt briljant med testosteron som känns hundra resor mer legoknekts-äkta än föregående placeholder.
4. Zelda Space World 2000 - techdemot till GameCube
The Legend of Zelda. Singular. I all ärlighet borde nog serien kallas för The Legend of Zeldas - i plural. För är det något Nintendo är kända för så är det att inte stå och stampa på samma ställe, det finns alltid ett nytryckt ess i rockärmen, då man är vana vid kortlekar inom företaget. Man testar konstant nya vinklar och uppfinner nya hjul. Inför Space World för 26 år sedan slog man på en trumma som inte var särskilt Nintendo - istället ville man visa upp sin kommande hårdvara som för sin tid körde över Playstation, och det gjorde man med hjälp av Link med sina ikoniska alvöron.
Det var för sin tid "realistiskt", en helt annan profil än tidigare. Spelvärlden drömde om ett fotorealistisk spel med den grönklädda hjälten, och där var han ju, i spelet vi alla drömde om - något som tids nog mynnade ut i The Legend of Zelda: Twilight Princess. Personligen anser jag att det är ett av de sämre spelen i serien - men trailern, där och då? Den ligger etsad än idag. Kanske infriar man denna långdragna feberdröm via kommande nyversionen av Ocarina of Time med modern grafik, då det med råge också är det bästa Zelda-spelet i tre dimensioner man uppbringat till dags datum. Och kanske sker detta senare i år? Den som lever får se...
3. Killzone 2 - E3 2005
Playstation 3. Vilken kloss, den var både ful rent estetiskt och kunde knappt rulla tredjepart via sin tillkrånglade arkitektur, mycket på grund av Cell-processorn som de flesta saknade mandat att tygla. Den körde ett typsnitt tvärs över skalet hämtad från Tobey Maguires Spider-Man och var svindyr då man introducerade ny standard via Bluray, på samma sätt som Playstation 2 satte en DVD-spelare i allas hem. Många kallade den för mackgrill lite vitsigt, men den sålde i slutändan i fler exemplar än Xbox 360 - antar att folk i allmänhet var ganska glada i klassiskt vitt bröd med ost och toast. Det i sig är historia, precis som den legendariska uppvisning av Killzone 2 som fick gemensam spelvärld att ifrågasätta vad som är möjligt att återskapa på skärmen framför oss. Inte minst då Jack Tretton påstod att det var äkta gameplay. Ja eller hur - lika äkta som "giant enemy crab" och dess historiska innebörd.
Såhär i efterhand råder det naturligtvis inga tvivel om att allt var CGI och förrenderat - men på den tiden var det inte helt självklart, det var en övergångsperiod och man visste inte riktigt vad man skulle ta fasta på kring alla diagram, staplar och tekniska termer som knappt utvecklarna kunde definiera. Det komiska i slutändan är ändå att Guerilla Games lyckades överträffa den plastiga looken och levererade ett spel med än mer vässad grafiskt teknisk densitet och mörker som med råge tog över slutprodukten. Spelet i sig fullkomligt dröp av design och tyngd - men det var enligt mig aldrig ett särskilt bra spel, det var ungefär lika fattigt tappat som föregångaren, men pinnen bättre. Lika platt som allt Crytek utvecklat hittills, även om man vred alla visuella reglage förbi MAX och pushade den där ökända hårdvaran. Men den första trailern? Den glömmer jag aldrig.
2. Grand Theft Auto IV: Episodes From Liberty City - "There's Always a Girl"
När jag ser den här trailern idag skrattar jag av olika anledningar, dels för att folk i allmänhet är så jävla kränkta att man tappar andan, dels för att Roxette betraktas som distad skitmusik. Skärp er. Vem fan bryr sig om någon är gay eller rattar lila glasögon till vardags? Framförallt inte när skit exploderar via tung beväpning och stridsfordon, då bör alla få nya prioriteringar. Det fina med den här något otippade trailern är att den inte ens frontar ett huvudspel, den är bara så magiskt jävla bra och definerar exakt vad Grand Theft Auto handlar om: det vill säga kaos, känslor och fun for everyone. Det finns inget högt - det finns inget lågt, och det kör på högsta växeln rakt igenom. Det är som om filmen Heat satt på en SCUD-robot i tvåan. Rockstar har inte lyckats regissera en trailer som överträffar skivan med de två expansionerna till GTA IV till dags datum. Det finns ingen equalizer i världen som kan ifrågasätta denna inramning - det här är precis vad Grand Theft Auto handlar om för min del.
1. Metal Gear Solid 2: Sons of Liberty - E3 2000
Att följa upp ett av världens absolut bästa spel (enligt mig) kräver en hel del pondus. Det var Hideo Kojimas ambition efter att ha slagit igenom världen över med sin nytända spionsaga på Shadow Moses Island. Inför uppföljaren till Playstation 2 satte man Solid Snake på en oljetanker i Hudson-floden i New York som fraktade gods av diskutabel karaktär. En maskerad båt med ett nytt monster ombord designad att bekämpa föregångarens Metal Gear Rex a.k.a. "nuclear bipedal walking battle tank" - denna gången i form av nästa generations foster, Metal Gear Ray. Det var episkt, koreograferat och med ett soundtrack av Harry-Gregson Williams. The stage was set. Här följer ett partytrick; jag kan nämligen citera hela den här trailern på japanska - men jag kan inte tala språket i övrigt för fem öre. Så många gånger såg jag trailern vilket borde säga ett och annat, och det har gått 26 år. Jag ägnade också ca 24 timmar av mitt liv att ladda ned denna trailer via 56k-modem där morsan lyfte luren halvvägs och avbröt min nedladdning på den tiden, med källa stavad ett forum på FilePlanet. Men jag iscensatte ännu en dold operation - och återupptog nedladdningen lite senare. Åren har gått, men denna sitter i ryggmärgen på samma sätt som att cykla eller backa runt hörn med släp.
Kojima trollade hela världen, för det visade ju sig att vi skulle spela spelet i rollen som Raiden till 90%. En vilsen själ med trasig uppväxt vars historia framförallt fördjupas i Metal Gear Solid 4: Guns of the Patriots. Men jösses vilken blåsning det var, vilket är typiskt Kojima - men trailern? Den består av de absolut bästa 9 minuter jag någonsin skådat. Jag hittade inte originaltrailern, men väl ändå en remastrad version i 4K via Digital Foundry där man tycks dela min åsikt om vad som är av betydelse för vår tids historia - och mer än väl värd en förstaplats för egen del.
P.S. Jag köpte Zone of the Enders enbart för att få spela demoversionen av MGS2. D.S.
Hold me, thrill me, kiss me, kill me - har du någon trailer som ligger dig extra varmt om hjärtat?