Titan Quest

Jag hatar att vara beroende av andra människor. Speciellt när det handlar om den minskande tid jag har över till att fördjupa mig i de spelvärldar jobbet som spelrecensent kräver. Jag vet visserligen att flera av mina mest minnesvärda stunder som spelare har handlat om massiv krigsföring mot mänskliga motståndare i Ghost Recon Advanced Warfighter eller i koordinerade massangrepp i World of Warcraft, men jag hade gärna sluppit all väntan.

När det blir för mycket snack, för mycket hängande och mer av fritidsgård än spelande trycker jag snabbt på escape. Så medan den större delen av spelvärlden är samlade i Blizzards onlinevärld, saknar jag den dag då ett annat Blizzard-spel fanns överst på tronen. Jag saknar känslan av att själv slakta horder av monster i Diablo II utan att behöva någon annan persons hjälp. Titan Quest har den senaste tiden varit lösningen på mitt behov av vara ensam i en spelvärld och om du delar samma känsla som jag kan det vara lösningen även för dig. Valet att spela tillsammans med andra finns givetvis, men då handlar det också just om att spela och ingenting annat.

I en bransch till bredden fylld av kloner och kopior, säger det verkligen något om talangen hos Blizzard att ingen sedan Diablo II lanserades för sex år sedan lyckats skapa ett spel som nått upp till samma nivåer inom genren. Konceptet var inte speciellt komplicerat, men spelet höll sådan kvalitet att det sålde miljoner och fortsätter att sälja som smör i budgetversioner. Många av försöken att kopiera framgången sedan har glömts bort, kanske framförallt därför att de inte bidrog med något nytt. Men det är här Titan Quest skiljer från andra Diablo-kopior.

Efter att skapat och döpt en man eller kvinna kliver man in i en värld, som istället för att blott var en kopia av Midgård, har hämtat inspiration från de gamla legenderna från antikens Grekland och Egypten samt andra i spelsammanhang sällan utforskade vyer. En värld som bjuder på färggranna skogar, torra öknar, mörka grottor och mycket annat och lyckas med konststycket att kombinera flera olika scener i varje värld. Det betyder att en bana bjuder på flera olika typer av omgivingar och variation förnöjer ju som bekant. Det finns visserligen ett övergripande tema på varje del av världen, men den variationsrika designen gör mycket för spelupplevelsen samt upptäckarglädjen.

Precis som fallet är med andra spel i den här genren så är Titan Quest mer eller en uppdaterad version av det klassiska Gauntlet och största delen av spelet handlar således om att utrota en lång rad olika fiender, som nästan alltid befinner sig i ett massivt numerärt överläge. Jakten på bättre utrustning och vapen är den största drivkraften. I Titan Quest händer det dock inte att en svärm mygg tappar en gyllene rustning när man dräpt dem, utan fienderna kan bara tappa den utrustning och de vapen de bär på. Förutom att det känns mer autentiskt, så ger det ytterligare motivation att jaga ikapp den där fienden som på en magisk rustning för att förhoppningsvis kunna plocka den från hans kalla döda kropp.

Om det är jakten på ny utrustning och vapen som är beroendeframkallande, så är det de eviga striderna och utformningen av din karaktär som utgör själva spelbarheten och här finns det också några nyheter. Då man tidigare fick bestämma sig från början om man ville vara ett troll, en krigare, en amazon eller liknande, har teamet bakom Titan Quest låtit sig inspireras av hur Guild Wars skrivit om regelboken och det är således möjligt att kombinera vitt skilda klasser. Det betyder att du både kan vara bra på närstrider, samtidigt som man fortfarande kan utrota fienderna på avstånd med hjälp av magiska besvärjelser. Systemet innebär att du har friheten att spela spelet precis som du själv känner för istället för att tvingas rätta sig efter de mallar som utvecklaren skapat. Tyvärr har Ironlore dock inte lyckas skapa tillräcklig variation mellan vissa av klasserna och vissa kombinationer är klart starkare än andra.

Det som Titan Quest i framtiden bör bli ihågkommet för är inte den formidabla grafiken, som levererar läckra och nyttiga effekter under striderna. Det är heller inte karaktärssystemet, som låter dig blanda olika klasser. Istället bör det bli ihågkommet som den första seriösa utmanare till en kung som suttit ohotad på sin tron de senaste sex åren. En utmanare som har en del nya idéer och höjer sig över andra kloner och kopior. Det finns tyvärr ett par smärre skönhetsfläckar, men om du precis som jag längtat efter att vada genom horder av fiender i bästa Diablo-stil är det här ett spel du ska kika närmare på.