TMNT

Jag vet att ni alla vet vilka ninjasköldpaddorna är. För en stor del av er är de troligtvis en ohyggligt viktig del av er barndom. Men ändå. De flesta tycks ändå inte vet att fenomenet faktiskt startade tidigt 80-tal då Kevin Eastman och Peter Laird fick för sig att göra en serietidning som drev friskt med bland annat Marvels hjältar, inte minst Daredevil.

Serien gavs ut 1984 med lånade pengar och resten är, som man brukar säga, historia. Den svart/vita serien hade egentligen inte alls särskilt mycket med de ninjasköldpaddor folk oftast tänker på när man talar om just ninjaskäldpaddor. Särskilt mycket pizza åt de faktiskt inte, några fordon hade de inte heller, Krang fanns aldrig (inte heller Rocksteady och Bebop) och Shredder gjorde bara ett hastigt gästspel.

Serien var rå, grovt tecknad och avsedd för vuxna. Men sedan Kevin Eastman och Peter Laird bestämt sig för att göra serien mer barnvänlig sent 80-tal small det bara till och serien blev ett fenomen. Och som sagt en oerhört viktig del av flera av våra läsares barndom. För några år sedan var det dags igen då sköldpaddorna väcktes till liv igen med en helt ny serie, mer anpassad till dagens förhållanden. Snyggare fighting, mindre tokerier och aningen märkare. En succé igen såklart och det leder fram till den långfilm som i dagarna har premiär.

Och den filmen tar egentligen vid efter originalserien där ninjasköldpaddorna kommit bort från varandra och vuxit upp. Men när en ny fara hotar, kallas de alla samman igen och det är återigen dags för våra skalförsedda hjältar att rädda världen. Och det är precis här du kommer in i bilden, för det första du ska göra är att sammanföra Michelangelo, Raphael, Leonardo och min favorit Donatello igen.

TMNT baseras helt på filmen med samma namn och är i allt väsentligt ett klassiskt filmlicensspel. Det betyder att mindre relevanta sekvenser förvandlats till långa och segdragna spelsektioner och att storyn varvas med lite klipp från filmen. Särskilt engagerande blir det aldrig och banorna är oväntat fria från fiender. Istället skulle jag faktiskt vilja kalla TMNT för ett plattformsspel eftersom 75% av tiden du spenderar på en bana faktiskt går åt till vältajmade hopp samt klurande med att studsa mellan väggar.

Även om allt gjorts bättre tidigare, inte minst i utvecklarna Ubisoft Montreals egna Prince of Persia, är det ändå inte alls dåligt och flera av banorna är bitvis riktigt underhållande. Det som drar ned helheten är istället striderna. Det blir ett fåtal på varje bana och särskilt mycket annat val än att pumpa på din enda slagknapp har du faktiskt inte. Visst finns enklare finesser som att man kan göra en gemensam attack genom att kalla in en sköldpaddsvän eller hoppsparka, en mycket mer än så är det inte och räcker helt enkelt inte till.

Nej, istället är det just plattformshoppande som blir spelets stora, och kanske enda, riktiga behållning. De fyra sköldpaddorna har alla individuella egenskaper och Raphael kan exempelvis klättra på väggar medan Michelangelo kan flyga kortare distanser genom att rotera sina nunchakus. Det hela känns ofta genomtänkt och det finns ett stort antal rörelser man kan göra såsom att springa på väggar och liknande. Det enda som ställer till det ibland är kameran som är helt fixerad. Praktiskt då den alltid pekar dit man ska, men dåligt när man faktiskt vill kika runt ett hörn men absolut inte kan. Man blir mer låst på det viset och fördelarna uppväger inte nackdelarna.

Banorna är för övrigt 16 till antalet och väldigt varierade. Det bjuds på allt från lummiga skogsbanor till hederliga kloaksystem och nästan Sin City-doftande film noir-känsla på en svart/vit stadsbana. De som föredrar sina sköldpaddor kulörta kommer att känna sig nöjda, liksom de som gillar dem lite råare. Lika nöjda kommer däremot inte Xbox 360-köparna att känna sig. Spelet är nämligen en ganska enkelt uppiffad variant av Playstation 2-versionen. Det är aldrig så det blir direkt avskyvärt fult, men väl i klass med de 1½ år gamla konverteringarna som släpptes vid Xbox 360-premiären såsom Gun och Tony Hawk's American Wasteland. Det varken ser ut som eller låter som ett Xbox 360, kort och gott.

Även om TMNT långt ifrån är något att springa benen av sig för är det ändå inte helt utan förtjänster och jag tror absolut att framför allt mindre barn kan ha roligt med den förlåtande svårighetsgraden och ha skoj längs banorna. Dessutom kan spelet tänkas tilltala Achievements-jägare till Xbox 360 då dess 1000 poäng är enkla att få. Annars ska man nog vara bra besatt av muterade ninjasköldpaddor för att verkligen få ut något av TMNT, och de allra flesta gör bäst i att gå se den nya filmen för att få sin sköldpaddsfix istället för att köpa detta.