Toca Race Driver 3

Codemasters har alltid försökt leverera en så komplett racingupplevelse som möjligt med sina Toca och Race Driver-spel. TOCA-spelen var lysande och underhållande racing där brittiska BTCC blandades med ett par mindre racing-serier som fanns att tillgå runt omkring den huvudsakliga cirkusen. I och med Race Driver-spelen ville Codemasters bredda utbudet en smula och lade mer fokus på att inkludera ännu fler olika former av bilburen racing, något som fungerade okej i det första spelet, men som tyvärr visade sig förödande i spel nummer två. I sin jakt på att få till det ultimata acingspelet slutade det med att endast ett fåtal av de 16 tillgängliga racingformerna egentligen gick att spela med någon form av behållning. Att det var vrålsnyggt och fullproppat med läckra vrålåk gjorde ingen skillnad när spelkänslan och bilfysiken var som försvunnen. Istället för utmaning och solid kontroll fick vi ett obalansera och till stor del intetsägande spel där samtliga fordon kändes som att de svävade ovanför marken.

Förhoppningarna inför Toca Race Driver 3 var därmed inte allt för högt satta när det landade på readaktionen. Precis som sina föregångare siktar Race Driver 3 på att leverera ett fullständigt utbud av olika racing-typer, allt för att tilltala de som vill ha den mest omfattade racingupplevelsen som går att få tag på. Som förut handlar det om att ledsaga en ung och ambitiös racingförare genom olika karriärval och racingserier. På vägen mot att bli nummer ett kan man komma att passera Lastbilsracing, Gokarts, dirtracing, ovalracing i form av IRL och dess avkommor, standbilsserier som DTM, Australiensiska V8-serien, Clio Cup, Japans fabriksteamsracing, Formel 1000, klassiker-racing med bilar från 30-talet och framåt, Rallycross och mycket mycket mer. Det enda som jag egentligen känner att Codemasters har missat kan möjligen vara Amerikansk Träskracing, där fordonen påminner om båtar med gigantiska hjul, men det är också det enda jag kan komma på.

Något man märker ganska snart är att bilfysiken har förbättrats, då det inte längre känns glättigt och bångstyrigt en dryg decimeter ovanför marken. Jag gav mig snabbt i kast med tyska DTM-serien och provade på att ratta såväl Mika Häkkinens Mercedes som Mattias Ekströms Audi A4, och det känns direkt att kontakten mellan däck och underlag är mer realistiskt. Att göra små misstag som att placera ett hjulpar vid sidan av asfalten och ute på gräset ställer lätt till det, precis som överdrivet gaspådrag i en bakhjulsdriven bil i en skarp kurva kan göra. Med lite skicklighet och fingertoppskänsla går dessa situationer dock att parera om man bara är lite försiktig. I tvåan resulterade tyvärr dessa situationer till en nästintill hänsynslös bestraffning då det var snudd på omöjligt att fixa till små misstag, då de nästan alltid resulterade i en snurrning. Detta var till stor del tack vare att den mängd av olika serier som tvåan innehöll gjorde att det mesta blev rörig pannkaka istället för ett välgjort och intressant spel.

Förutom bättre fysik har även demoleringseffekterna förbättrats en hel del, medan det fortfarande kan se lite bristfälligt ut i betaversionen, är det över lag betydligt bättre än tidigare. Denna gång har även skadan man får på sin bil större inverkan på hur bilen fungerar. Hamnar man i muren efter en lätt knuff bakifrån, kan man förvänta sig att komma därifrån med ett skevt däck, skadad hjulupphängning eller kanske till och med en permanent biljett till depån. Enligt Codemasters själva har den nya grafikmotorn rum för 100 gånger mer demolering än tidigare, något som jag visserligen inte sett fullt än i betaversionen.

Banutbudet kommer det även denna gång att vara rikare än någonsin då mer än 80 banor finns tillgängliga att gå loss på. Vissa klasser kan bara hålla sig till vissa unika banor, men ofta går det att ta sig en tur någon utav de stående inslagen som Nürnburgring, Hockenheim, Silverstone, Bathurst, Laguna Seca, Spa, Indianapolis för att bara nämna ett fåtal. Förutom de autentiska banorna finns även en samling fiktiva banor för Rallycross, Dirt Racing, Go-kart och vanligt rally. Som tidigare är banorna välmodellerade och snygga, även om man emellanåt får intrycket att de ibland är lite för sterila och intetsägande.

Det är till stora delar en positiv upplevelse att sätta sig i förarsätet i ett Toca-spel igen, och tack vare bättre fartkänsla, bättre kontroll och en mer förfinad bilfysik är det riktigt kul att spela. Dock är allt inte helt perfekt än då det finns fortfarande en del att polera på i Toca Race Driver 3. Jag kunde till exempel inte ens välja att använda antialiasing på PC-versionen, och demoleringseffekterna behövs trimmas en aning för syns skull. Hur hela paketet kommer att kännas får vi veta i Februari, då vi återvänder med en recension av Codemasters senaste skrytbygge.