ToeJam & Earl 3: Mission to Earth

Jag tog en chans och satsade 400 kronor, alla julklappspengar från mormor, på ett spel vars omslag pryddes av en beige och en tomatröd utomjording. Jag köpte ToeJam & Earl och året var 1991. Min Megadrive användes faktiskt alltid mer än Super Nintendot och det här spelet var en av orsakerna till detta. De funkigt misslyckade rymdvarelserna och deras trivsamma och humoristiska värld var klockren. Jag spenderade mer tid med Earl och hans saltade strips än vad jag gjorde med Sonic. Jag spenderade mer tid med ToeJam och hans raketförsedda rullskridskor än vad jag gjorde med Ryu och Ken. Jag älskade två fåniga, hip-hoppande aliens helt enkelt.

När ToeJam & Earl Productions valde att väcka liv i duon var glädjeruset fullkomligt. Jag fnissade till de första bilderna och spelade så sent som i höstas igenom det första spelet igen, bara för att fräscha upp minnet. Nostalgitripp javisst, men spelet är fortfarande en höjdare. Tio år efter deras sista framträdande är rymdduon tillbaka och jag har återigen funkat loss med spelvärldens skönaste snubbar.

ToeJam & Earl 3: Mission to Earth liknar det första spelet till Megadrive en hel del och handlingen påminner mycket om tidigare äventyr. I det första äventyret tvingades man leta igenom 25 olika nivåer för att finna delar av sitt kraschade rymdskepp. Nu ska man hitta heliga LP-skivor. Det är den småväxta men mäktige Funkopotamous som slarvat bort hela sin skivsamling med allt det bästa från ett taktfixerat universum. Det blir ditt uppdrag att återfinna skivorna, som är utspridda över 25 nivåer. Precis som tidigare kan man spela antingen som ToeJam eller Earl. Ett nytt tillskott är Latisha, ToeJams ettriga flickvän. De tre rymdvarelserna besitter ungefär samma färdigheter. De största skillnaderna är snabbhet och förmåga att tåla skada. Det är givetvis Earl som tar kommandot även i del tre som med sin enorma kroppshydda och djupt funkiga basröst lunkar omkring bland risbuskar och förklädda tandläkare för att finna vinylplattorna. ToeJam & Earl Productions har även valt att blanda in komponenter från det andra och rejält misslyckade spelet Panic on Funkotron. Du kan "funkifiera" de människor som försöker stoppa din framfart. Detta görs genom en lätt knapptryckning som i de flesta fall gör att personen i fråga börjar joddla och springer sin väg.

Hittills bra, allting bra. Eller? -Nej, faktiskt inte. Det svider lite när jag skriver detta, men ToeJam & Earl 3: Mission to Earth är en besvikelse. Det första spelets styrka var humorn och den sköna atmosfären. Även det extremt av-slappnade tempot tillförde en hel del. Jag tycker väldigt små portioner av detta finns bevarat. ToeJam och Earl är inte lika roliga längre, och Latisha lyfter inte humornivån. Jag fnissar inte åt fienderna, inte heller när jag öppnar presenterna och musiken är faktiskt sämre än tidigare. Det kanske låter som om jag växt upp och att det som var roligt 1991 helt enkelt inte roar längre, men så är inte fallet. Jag är fortfarande ett barn inombords. Men det känns som om utvecklarna inte haft roligt själva då de gjort Mission to Earth, vilket de definitivt hade då de gjorde ToeJam & Earl i början av nittiotalet. Humorn känns numer nästan framtvingad och krystad.

Det har gått över tio år och den primitiva spelbarheten har varken förfinats eller förbättrats. Att kontrollera den funkiga rapparduon är lite enklare och utvecklarna har tagit vara på handkontrollens analoga möjligheter. Dock återfinns här ett stelbent och bitvis fantasilöst upplägg som blandas med variationsfattig bandesign och den originalitet och charm som gjorde det första spelet bra saknas helt. Det visuella är heller inte mycket att orda om. De tre huvudkaraktärerna är enkelt modellerade och snyggt animerade medan världen är variations- och detaljfattig. Fienderna är fantasilöst utformade, medan mycket av de grafiska effekterna håller relativt hög kvalitet. För alla som fnittrat åt originalspelets underbara charm kan ToeJam & Earl 3: Mission to Earth roa ett tag. För er som aldrig sett dessa konstigt utformade rymdvarelser tidigare kommer detta bara att irritera, tyvärr.