Tokyo Xtreme Racers Zero

En natt i tokyo. Det är bara lite trafik på det imponerande nätverket av motorvägar som förbinder miljonstadens många delar. Ut ur mörkret känner man den första rörelsen i asfalten. Ett dämpat muller, som för ett kort ögonblick för tankarna till de gamla Godzilla filmerna, har monstret återvänt, svävar japanerna åter i livsfara? Så kommer de. Två skinande bilar, vanliga standardvagnar, men uppgraderade till oigenkännlighet , kommer susande med ett öronbedövande bröl, och lika snabbt som de kom är de borta igen.

Scenen är ren fiktion, men enligt PS2 titeln Tokyo Xtreme Racers, är det inte osannolikt att man skulle kunna uppleva den på motorvägarna runt Tokyo. Spelet presenterar sig själv som en form av spellicens för den kommande Hollywood action-filmen, The Fast and the Furious, med det karismatiska muskelberget Vin Diesel i en central roll. Filmen som blixtsnabbt fick blockbuster-status i USA (över 100 miljoner dollar i intäkter), handlar om olovliga gatulopp och det är just det ämnet som täcks i Tokyo Xtreme Racers

För att bevisa det realistiska med spelet så följer det (lite ovanligt) med ett par filmklipp till spelet. Utöver den officiella teaserfilmen till The Fast and the Furious, ligger det också med ett dokumentärprogram om en handfull knäppa japaner, som uppenbarligen blir sedda som kultfigurer av folket från Crave Entertainment, som har varit med på livsfarlig åkning mellan normala, och rätt ovanliga, personbilar på Tokyos motorvägar. Man kan förhålla sig till det, men det befiner sig på gränsen till det passande.

Tillbaks till själva spelet. Tokyo Xtreme Racers är PS2-versionen av en Dreamcast-hit som redan har resulterat i två spel. Det finns mycket förnuft i att genomföra konverteringar från Dreamcast till PS2, men det kräver en något annorlunda framgångsmodell än i det här fallet. För lika mycket vikt som de har lagt på att återskapa de perfekta omgivningarna för den här japanska kombinationen av dödsförakt och harakiri, lika katastrofalt har man glömt den helt avgörande saken för den här sortens spel - själva fartupplevelsen.

Tokyo Xtreme Racers utspelar sig på en bana som är en exakt kopia av Tokyos motorvägsnät. Man tvivlar inte på att de har gjort en stor insats för att göra det så realistiskt som möjligt, men det förändrar inte att motorvägarna kring Tokyo är ruskigt trista. Från början har man bara tillgång till en del av banan, men arbetet för att låsa upp de dolda är inte värt besväret. Man kan välja att spela TXR i flera olika utgåvor, men spelet är klart programmerat kring det centrala Quest-mode.

Som äkta asfaltfräsare ska man kasta sig ut i trafiken och försöka finna andra likasinnade med oktan i blodet och kubik under huven. De är markerade med ett tydligt tecken, så det är ingen större utmaning. Genom att blinka med framlyktorna skapar man en gemensam förståelse för att nu ska det köras fort, och efter en kort nedräkning går starten. Man har varsin tidmätare, och som på ett bättre schackur så rinner sekunderna obarmhärtigt tickande från den bakerstas mätare. Om man kör in i andra bilar eller avskärmningen kring vägen förlorar man också sekunder, så det gäller att hålla ögonen på vägen, fingrarna på bromsen och tungan rätt i mun, medan jakten smyger in och ut mellan de andra trafikanterna.

Eller rättare sagt , det skulle man ha fått göra om tempot var så högt som det borde vara. Av oförklarliga orsaker, det har i alla fall inte med PS2´ans kapacitet att göra , sniglar sig allt fram. Accelerationen föregår i de högre växlarna med 1km/h per sekund, som är oerhört långsamt. Bara om man väljer den kameravinkel som är placerad i bilens synvinkel verkar tempot bli lite förbättrat, men det räcker inte. Spelet har också en svaghet i sin helt basala uppbyggnad. Det kan bli ganska trivialt att ligga och cruisa runt på motorvägsnätet och leta efter motståndare som man inte redan har besegrat. Det gäller nämligen att örensaö varje bana från motståndare innan man kan komma vidare. Resultatet blir att spelet drar oändligt stora växlar på samma trista bit asfalt , och motivationen för att komma vidare i spelet har svårt att infinna sig.

Det finns också möjlighet för lite multiplayer i splitscreen, samt en bakomliggande pengadel, där man för varje uppgörelse tjänar ett större eller mindre belopp. Det kan användas för att uppgradera bilen, om man är utrustad med en märkvärdig tålmodighet så finns det en chans att bli innehavare av en helt respektabel sportvagn , men saknaden av några ordentliga banor och ett anständigt tempo blir för stor för att göra spelupplevelsen till något man kan rekommendera. Grafiken är OK, men när den inte går fortare drar det ned betyget något. Motsvarande på ljudsidan som är anonym och övanligö, utan att förändra något.
Det är också på alla sätt den överordnade slutsatsen. Tokyo Xtreme Racers lider så mycket av att inte kunna fånga spelarens uppmärksamhet, att även de ganska förnuftiga delarna av spelet hamnar i bakgrunden. Låt oss bara hoppas att filmen The Fast and the Furious har bättre koll på underhållningseffekterna.