Tomb Raider I-III Remastered

Ahh! Alla minnen... Alla underbara minnen som har dykt upp under mina speltimmar med denna trilogi, de värdesätter jag högt och tackar gladeligen Aspyr Media för det arbete de lagt ned, här. Jag kommer för evigt att komma ihåg dagen då Tomb Raider först släpptes. Det var oktober 1996 och jag köpte spelet för mitt sparade barnbidrag för september månad och plockade upp det på min lokala spelbutik (TV-spelsbörsen) samma dag som höstlovet drog igång. Min mor, styvfar samt lillebror åkte till min mormors stuga medan jag stannade hemma, 16 år gammal och redo för vad som skulle komma att bli det enskilt mest omfattande, mystiska och mest atmosfäriskt omvälvande TV-spelsäventyr jag någonsin hade stött på.

Två år senare satt jag i en soffa med Lara Crofts skapare och de första två spelens kreativa chef, Toby Gard, och lyssnade till hur han beskrev processen när grundpelarna för det allra första spelet i serien restes. I början var Lara en man. Utan namn. Musiken och tonen i spelet påminde mer om Indiana Jones än något annat och det var inte förrän när Code Design-chefen Jeremy Heath-Smith krävde ändringar som Lara föddes. Resten är historia och figuren samt äventyret som Toby Gard och en grupp på 16 stycken unga, hungriga, ambitiösa spelnördar utvecklade under cirka 18 månaders tid - är idag en kulturikon. Alla i världen känner till Lara Croft. Alla känner till Tomb Raider. Även de som varken sett Indiana Jones-filmerna, spelat Halo eller vet vad Uncharted är. Alla känner till Tomb Raider.

Det finns en känsla i framförallt det första Tomb Raider-spelet som väldigt få andra titlar genom historien lyckas förmedla, åtminstone för egen del. Och det är den där ovissa, spännande känslan av isolering. Var är jag? Hur tar jag mig ut ur denna enorma katakomb? Vad finns bakom nästa krök? Core Designs inledande äventyr i denna mångåriga spelföljetong är unikt på flera sätt men framförallt gällande äventyrsbiten. Utforskandet har mening, atmosfären förmedlas så starkt och på ett så pass knivskarpt vis att jag aldrig tvivlar på att Lara är där, under jord, och utforskar outforskade gravar, underjordiska grottkomplex och vidsträckta, enorma pyramider.

Inför gårdagskvällens fyra timmar långa spelsession med denna välbyggda samling klassiker var jag dock en smula skraj för att jag skulle tröttna (snabbt) på spelmekaniken som med dagens mått måste beskrivas som bökigt stökig och trög. "Tank controls"-epitetet är i det här fallet förtjänat och i jämförelse med Crystal Dynamics senaste, nya, Tomb Raider-trilogi eller Naughty Dogs Uncharted-följetong, rör sig 1996 års Miss Croft mer som en kassaskåp än en vig, ungdomligt stark, akrobatisk äventyrare med gymnastfärdigheter. Det som varit supertydligt för mig, här, efter att ha återbekantat mig med Lara och hennes tre första äventyr är att det finns en så pass finstämd balans mellan miljödesignen, känslan av utrymme och direktion samt hur fröken Croft rör sig, att det i stort sett aldrig känns i närheten av så stökigt som jag hade befarat på förhand. Visst är det en omställning att kliva tillbaka men redan efter en kvart var jag tillbaka i Laras mörkbruna arkeologkängor och hade i stort sett noll bekymmer med att hoppa, springa, volta och klättra runt i de gigantiska grottmiljöerna.

Att man i denna samling dessutom kan låsa spelets kamera till Laras rörelser, är en mycket välkommen nyhet som gör susen för både inlevelsen och förmågan att pricka in de mest utmanande av precisionshopp. Tomb Raider kräver mycket av mig som spelare, och det gör inte riktigt spel av den här typen längre. Det har enligt mig gått förlorat, med tiden. Det krävs att jag inte stressar, det krävs att jag har mängder av tålamod, tänker till och utforskar utan att försöka stressa mig igenom miljöerna. Och detta älskar jag. Hade känslan av mystik och närvaro inte varit så bra i framförallt Tomb Raider (1) hade detta tråkat ut, men detta blir aldrig tråkigt. Inte ens såhär 28 år senare. Det är verkligen fantastiskt hur väl framförallt det första äventyret håller och jag blir ständigt påmind om hur nyskapande och mästerligt designat det varm för sin tid. Ett riktigt, äkta mästerverk.

Aspyr Media har gjort om samtliga texturer i alla tre spel vilket gör att samtliga tre spel ser mycket trevliga ut, utan att förändra vare sig design eller ton på det arbete som Core gjorde under 90-talet. Spelmekaniken är 100% intakt också vilket jag ser som en grundförutsättning för att en remaster av det här slaget verkligen ska fungera. Vill man ha en regelrätt "remake" av Tomb Raider finns det andra alternativ, detta är en remaster och inget annat - och en strålande samling sådana. Ljussättningen har byggts om, det finns dynamiskt, naturligt ljus här som påverkar all geometri och allt är så pass smakfullt gjort att jag inte sällan slås av hur snyggt det är, trots att polygonmodellerna ser ut som de mekats ihop av Vasa Husman. Presentationen har förbättrats också, mycket tack vare AI-uppskalning och förbättrade polygonmodeller. Allt ser ut som det gjorde 1996, 97 och 98 - Men tydligare och mycket skarpare, vilket jag verkligen uppskattar.

För mig blir det här snabbt uppenbart hur överlägset det första spelet i denna ikoniska följetong är. Tomb Raider (1) är för egen del cirka dubbelt så bra som Tomb Raider II som i sin tur är dubbelt så bra som det ganska medelmåttiga Tomb Raider III men det råder heller ingen som helst tvekan om att detta är en strålande remaster. Aspyr älskar grundmaterialet lika mycket som de mest inbitna fansen gör, vilket syns och märks i varenda skreva, på varenda texturbit. För dig som likt jag vill återuppleva 1996 års mästerverk är detta såklart det bästa tänkbara sättet att göra det på.