Tony Hawk's Downhill Jam

Inledningsvis är jag väldigt förvånad över hur likt allting är. Jag trodde jag skulle få spela ett snowboardspel i skateboardkläder men Tony Hawks Downhill Jam är faktiskt väldigt likt de tidigare spelen i serien. Uppgifterna man får handlar fortfarande ofta om att slå en viss poäng eller lyckas med en mosterlång grind. De uppdrag jag har roligast med är de nya kamperna om att komma först i mål. Downhill Jam lyser klarast när det bjuder på fartvind istället för tricknötande.

Min förmåga att ta extra mycket fart byggs upp i takt med att jag gör snygga trick. Jag har spelat en hel del tidigare spel i serien och blir snabbt varm i kläderna. Det enda som hejdar det tokiga tempot är när jag förväntas samla stilpoäng. Med poängavdrag för fula landningar och närkontakt med väggar tvingas jag hejda den vilda framfarten något. Det är uppgifterna som går ut på att spela stilfullt som bereder mig störst svårigheter. De övriga uppdragen går snabbt för en hyfsat luttrad Tony Hawks-spelare att rulla igenom.

Downhill Jam är ett lättsamt skateboardspel där man reser jorden runt för att utmana andra skickliga brädåkare. När man besegrat dem, ansluter de sig frivilligt till ens glada gäng. En större bakgrund än så behövs inte för att jag skall känna mig motiverad att kasta mig nedför en backe eller två. Att spelet inte tar sig själv på något större allvar är tydligt. Ett bra exempel på det är den onda karaktären, ens rival. Hans mest framträdande attribut är en fånig röst och omoderna kläder. Just hans garderob fokuseras det faktiskt oväntat mycket på.

Om jag skulle få ta med ett enda spelsoundtrack till en öde ö så skulle det vara musiken till Tony Hawks Downhill Jam. Sen skulle jag lämna det där och åka hem igen för att aldrig mer återvända. Jag vet inte om jag trampar på några ömma skatepunk-tår, men musiken låter som ren dynga i mina öron. Presentationen är löjligt krystad på ett smärtsamt extremsportssätt. "Radical!" kan det tyvärr skrikas i jobbiga röstlägen både en och två gånger. Grafiken är funktionell men hopplöst ful. I mellansekvenserna har ett serietidningsliknande upplägg använts, men det ser mest ut som om den nya praktikanten fått prova på Illustrator en eftermiddag. Själva spelgrafiken är ännu värre. Jag tror att de tänkt serietidning även där, men misslyckats fullständigt.

Tony Hawks är ett typexempel på spel som inte fungerar bättre bara för att man har två skärmar. I stridens hetta har jag inte tid att snegla ned på den undre skärmen för att studera kartan. Hur skall jag hinna göra det när jag på samma gång måste styra, hålla balansen och variera mina trick? Trots dessa problem så har jag väldigt kul i backarna. Grundkonceptet som utgör Tony Hawks fortsätter att roa mig. Det må vara samma spel med små skillnader som man spelar år ut och år in, men det är faktiskt riktigt njutbart ändå. Ungefär som julmust.