Som spelserie var Tony Hawk's Pro Skater länge död; mer död än om man tvingat mig upp på en skateboard och gett mig två minuter i en half pipe. Efter en alltmer dalande popularitet hade man gjort desperata försök att laga serien genom att antingen "återgå till rötterna" eller med horribla plastbrädor, vilket slutligen resulterade att franchisen kördes i botten. Men för nästan precis fem år sedan släpptes Tony Hawk's Pro Skater 1+2 och gav oss skatesugna arkadvurmare allt vi någonsin velat ha. Vi ville ju inte ha nya spel, nya gimmickar, ny musik och nya parker. Vi ville bara återuppleva den förlovade ungdomens, skateboardens och skatepunkens tid som var tidigt 00-tal. Det räckte gott och väl för oss.
Tjusningen med brädåkning i Tonys regi, åtminstone för egen del, handlade ju alltid om mer diffusa saker som nostalgi, känsla och att fånga en tidsanda. Men att istället ge sig på att desperat jaga en tidsanda - det blir förstås lika dumt som det låter. Därför älskade jag den nu halvdecennium gamla titeln som inte förändrade en molekyl, inte en bit kod mer än vad som var nödvändigt för att 1999- och 2000 års iterationer skulle kännas fräscha igen. Att återigen få jagas av vaktmästaren i golfbilen på School II till tonerna av Millencolins No Cigar, glida ner för den inledande rampen på Hangar medan den lika tunga som skitnödiga rapmetal-låten Worlds Collide pumpade i bakgrunden eller, efter otaliga försök, äntligen lyckas få till en loop på banan Downhill Jam till Goldfingers Superman - allt detta tog mig tillbaka till mitt svettiga pojkrum på mellanstadiet där Tony Hawk's Pro Skater-spelen agerade fönster mot den lika coola som oåtkomliga tonårsvärlden och skatekulturen.
Det var därför jag, efter den initiala glädjen över utannonseringen, kände en olycksbådande klump i magen när jag på förhand läste om Tony Hawk's Pro Skater 3+4. Det började med nyheten om att utvecklarna på Iron Galaxy fimpat fyrans öppna upplägg. Sedan var det banuppsättningen, låtarna och karaktärerna som tagits bort, lagts till och stuvats om. Att det skulle röra sig om bra spel var det ingen tvekan om, men skulle den så kräsna nostalginerven kittlas lika hårt denna gång?
Det smärtar att åka runt på ikoniska banor med timer.
Att Jeff Rosenstock - som knappt hade hunnit släppa sin första skiva när Tony Hawk's Pro Skater 3 ursprungligen lanserades - ackompanjerar min framfart på första banan The Foundry, tänker jag inte så mycket på. Hans hetsigt punkiga ska-rytmer hade likväl kunnat figurera på det gamla soundtracket, och i rollen som Doom Guy (!) plockar jag snart symbolerna S-K-A-T-E, dränker förmannen och hugger dollarbuntar som om det vore 2001 igen. Kontrollen är, som brukligt, urtight, såväl som fartkänslan och flowet vilka båda är helt oöverträffade i genren. Visst ser Doom Guy ofta mer ut som en vilt studsande studsboll än en faktisk skateboardåkare där han far fram över ramperna och gör dubbla 900:s, men det hör ju genren till.
Sett till helheten är trean precis så trogen sin förlaga som jag hade hoppats på. Dock led redan originalet av en bitvis oinspirerad och rörig bandesign som inte blivit bättre av nya versionens högupplösta grafiska detaljer och effekter. Både Canada (med sin snåriga, snötäckta träddunge), den visserligen vackra men ack så plottriga och tomma Suburbia och Skater Islands bruna lagerlokal lämnar jag fortare än kvickt. Klar med alla utmaningar (men också purken över att alla originalets extrabanor inte förts över till denna version av trean) går jag sedan vidare till Tony Hawk's Pro Skater 4.
Bam Margera kom med till slut, med både skinnpaj och solglajor.
Vid det här laget har omdaningen av soundtracket slagit mig med full effekt. Det är nämligen så att endast 20 procent av originalens låtar är med här och, även om det märks att de nya låtarna valts ut med hänsynsfull omsorg, så går alltjämt något förlorat. När Alice in Chains, Motörhead, De la Soul, X Ray Spex och Iron Maiden numera trängs sida vid sida med bland annat nämnda Rosenstock, Schoolboy Q, Turnstile och Fontaines D.C. gör det inte soundtracket nödvändigtvis sämre - möjligen tvärtom - men det blir något radikalt annat.
När jag väl dyker ner på College, fyrans underbara inledande bana, är det en märkbart uncanny stämning som möter mig. Allt är samma, men ändå inte. Rektorns bil ska fortfarande jagas efter och frat-killarna ska fortfarande köras på; samtidigt har en timer dykt upp i toppen av skärmen och de uppdragsgivande karaktärerna med sina ikoniska, turkosa pilar över huvudena lyser med sin frånvaro. Trots att mängder av icke-interaktiva NPC:er numera befolkar College känns det tomt; som om det inte bara är jag som vuxit upp, klippt mig och skaffat mig ett jobb på kommunen. Men medan man faktiskt kan höja timern till så mycket som en timme så har varje banas femton uppdrag dragits ner till tio, något som inte bara påverkar "nostalgin" utan även minskar spelets livslängd dramatiskt.
Waterpark är en av de tre nya banorna som ersätter Carnival och Chicago i fyran.
I kombination med att man dessutom bantat parkerna Kona och Zoo rejält och kapat bort Carnival och Chicago helt, smärtar det att återbesöka fyran som jag alltid hållit som det bättre av de två titlarna som ingår i denna samling. Likt förfaringssättet med soundtracket har man emellertid kompenserat de två borttagna banorna med tre nya: Waterpark, Movie Studio och Pinball. De är inga dåliga banor, på något sätt, men de hade lika gärna kunnat platsa i ett helt annat spel. Synen av Doom Guy på brädan, rullandes ner för en vattenrutschkana på Waterpark med 100 Gecs i lurarna ger snarare upplevelsen av en välgjord fan-mod än av det spel jag och mina vänner satt hukade framför 2002 och nötade tills ögonen tårades och fingrarna krampade av frustration.
Arkad-skating blir, till syvende och sist, ändå inte bättre än såhär.
I slutändan når inte Tony Hawk's Pro Skater 3+4 riktigt höjderna hos 1+2. Dels eftersom jag skattar de äldre originalen högre, dels för att remake-versionerna av 3+4 helt enkelt inte är lika trogna - framförallt inte den avvikande fyran. Jag har fortfarande svinkul, det ilar i magen och känns hur bra som helst i ramperna, men den mer diffusa återkallelsen av minnena och upplevelserna från barndomen vi kallar nostalgi - den är inte helt intakt.