Too Human

Jag minns mycket väl när jag först hörde talas om Too Human för ungefär tio år sedan i samband med E3 1999. Formatet var Playstation och producenten Denis Dyack och hans Silicon Knights hade på gång ett fyra CD-skivor stor äventyr som verkade löjligt lovande. Asagudar. Äventyr. Action. Påkostad grafik. När man senare tog steget över till Nintendo hoppades jag på Too Human till Gamecube, inte minst eftersom det faktiskt visades på Nintendos dåvarande årliga mässa Spaceworld.

Jag antar att ni kan historien om hur Silicon Knights istället släppte Eternal Darkness: Sanity's Requiem och därefter sattes på att tillverka Metal Gear Solid: The Twin Snakes. Missnöjet var stort hos Denis Dyack över att Nintendo inte ville finansiera hans drömprojekt Too Human och han tog sitt pick och pack och lierade sig med Microsoft. Nu skulle äntligen Too Human komma och 2005 visades en riktigt cool trailer som skruvade upp mina förväntningar till max. Äntligen!

På E3 2006 fick jag chansen att spela Too Human men till min vilda förskräckelse höll det inte måttet alls. Snacka om besvikelse efter så många år och format. Men spelet visade sig inte vara färdigt och hade visats för tidigt, Denis var missnöjd med Unreal 3-motorn och stämde Epic och gott om saklig kritik mot vad som visats fick mig ändå att hoppas på att alla brister som fanns i 2006 års E3-demo skulle ha åtgärdats så jag äntligen skulle få vad jag längtat efter. Asagudar. Äventyr. Action. Påkostad grafik.

Därför var det med håret på ända jag för en månad sedan laddade hem Too Human-demot under årets E3 precis som er läsare. Vad i hela fridens namn hade Silicon Knights sysslat med? Det var ju precis samma svårspelade spel som alla klagade på 2006 och alla Denis Dyacks löften tycktes som bortblåsta. Too Human skulle ha en superpampig och episk historia, påkostade mellansekvenser, grym spelkontroll, en kamera man inte behövde styra utan som själv visade all action ur bästa tänkbara vinkel, fläskig action och co-op för upp till fyra personer.

Av allt detta har ingenting besannats. Istället har jag de senaste dagarna spelat ett hackigt spel med många direkt grava missar som att man kan fastna på ställen man inte kommer vidare ifrån, rikliga mängder så kallad "tearing" (när skärmen liksom rycker till mitt i bilden) och en story som är så krystat sömnig att jag verkligen inte kan bry mig om den hur mycket jag än försöker. Kameran visar vad den tycker är viktigt, vilket märkligt sällan stämmer överrens med vad jag tycker är viktigt och man får ideligen centrera den. Actionsekvenserna saknar dessutom nästan helt det flyt som finns i Devil May Cry, och det ser väldigt ryckigt och bökigt ut när man dräper fiender.

Kort sagt är min besvikelse total, så illa att jag nästan glömmer bort att uppskatta de ljusglimtar som trots allt finns. För grundidén är fortfarande bra. Jag gillar hela konceptet med att asagudarna gått vidare i sin utveckling, kör med cybernetik (tekniska implantat) och överhuvudtaget lever i en riktigt mörk men ändå högtravande och häftig framtid. Här finns dessutom gott om välgjorda referenser, små detaljer och så mycket folklore att jag stundtals bara myser. Jag gillar hur nornorna är avbildade och beter sig, Lokes arméer, alla runor och Baldur själv - huvudpersonen - är en redigt skön snubbe som passar väl in med den bild jag har av honom.

Lägg till det att alla miljöer är enastående och verkligen känns både läckra och pampiga samtidigt som de förmedlar en domedagskänsla. Dessutom har asagudarna sitt eget cyberspace, som ironiskt nog påminner om vår prunkande gröna värld med lummiga skogar, rinnande vatten och en organisk känsla. Alltså en tvärtomkänsla som känns rätt svindlande.

Vilket egentligen gör allt ännu hemskare. Snacka om synd på så rara ärtor. Ett ruggigt koncept med så mycket tanke och hjärta bakom helt bortkastat på ett spel som i sina bästa stunder känns medelmåttigt. Baldur liksom hasar sig framåt över de alltför långa banorna. När det vankas strid stannar man upp, utkämpar striden, plockar på sig sådant de tappar och ser över sin figur. Går vidare och vidare igen tills man når en boss.

Jag gillar att samla prylar, spel som Diablo, Baldur's Gate: Dark Alliance och Phanyast Star Online är alla mycket närbesläktade med Too Human som verkligen går ut på att skräddarsy sin kämpe. Tanken är att man ska ha med sig honom till nästa spel i serien, som Dyack säger sig ha påbörjat, och att han då ska kunna starta välutrustad. Och det går verkligen att ställa in exakt allt in absurdum. Problemet är bara att det i Too human inte spelar någon större roll. För i ganska exakt samma takt som du får möjlighet att skaffa ett fläskigt svärd som du haft ögonen på länge, kommer också fienden vara så mycket starkare att svärdet känns som ditt förra.

Det är som att tiden stått stilla hos Silicon Knights. Exakt vad har man pysslat med sedan Too Human visades på E3 2006? Spelet är ju inte riktigt färdigt. Mellansekvenserna har dålig läppsynk som gör att trovärdigheten hos de annars riktigt bra röstskådespelarna helt går förlorad, figurerna ger ordet stenansikte en ny innebörd och irriterande moment som dödsvalkyrian som plockar upp döda soldater upprepas om och om igen. Varje gång man dör kommer hon ned, en förvisso stilistisk animation men ack så långrandig och tillika en som inte går att trycka bort. Det är nästan som att hon och hennes animation är straffet för att man dör, för man kommer nämligen tillbaka till liv igen nästan helt ostraffad med fienden i det sargade skick man lämnade dem.

Det tär på svårighetsgraden, vilket även det superenkla stridssystemet gör. Baldur glider fram och tillbaka mot fiender jag trycker högra analogspaken mot och att slå upp dem i luften är en barnlek. Om siktet är på din sida (det är det dessvärre inte alltid) kan du sedan enkelt peppra fienden i småflisor. Något som är extra kul att göra om ni är två som spelar. Men det ser aldrig häftigt ut och är så lätt att göra att man inte känner sig sådär riktigt skicklig som man kan göra i Ninja Gaiden II-strider där utgången trots allt bara hänger på dina skills.

Att spela två personer är ljuset i Too Human. Då är det uppe och snuddar vid det godkända betyget eftersom storyn då försvinner och tempot höjd avsevärt. Att man inte kan lira fyra stycken som det var tänkt fram till i våras, eller ännu hellre fler än så, har verkligen skadat Too human. Man kan lätt se hur spelet var tänkt att vara men sedan slopades i sista sekund. Nu finns det exempelvis gott om yrken att välja bland, men varför skulle någon vilja vara sjukvårdare när det bara finns en person att vårda och vara för plocka en specialist på skytte när siktet är dåligt att yrkets talanger är bortkastade. Istället lär alla välja medelyrket Champion och det ambitiösa men bristfyllda Too Human har därmed decimerats ytterligare.

Nej, Too Human är ett slöseri utan dess like. Jag vill knappt tänka på hur många arbetade timmar som lagts ned i det här spelet, hur mycket pengar som satsats genom åren och framför allt inte på hur bra koncept Too Human egentligen har men som för alltid nu är förbrukat. Vill du uppleva asagudar, satsa på Viking: Battle for Asgard som släpptes tidigare i år istället. Denis Dyack har med Too Human tagit sig så mycket vatten över huvudet att jag fruktar att han aldrig någonsin kommer att tas på allvar igen. Synd på så rara ärtor, som sagt.