Top Gun: Combat Zones

Vem kan klandra Tom Cruise för att vara något annat än superb i rollen som arrogant nykomling i Bruckheimers 80-talshistoria. Nä, just det. Top Gun är och förblir ett stort tecken på hur obota osmart men ändå både roande och rättfram gammaldags actionfilm kunde vara. Filmen anspelade på tonårskänslor likväl som äldre relationsteorier, livsmål och livsglöd. Jag kan fortfarande inte bli trött när Goose och Maverick penetrerar himlen och gör den ena vilda manövern efter den andra till överstens stora förtret, Top Gun är kult. Spelet som kort efter filmens storslam släpptes till NES var ett ganska dåligt sådant även om det sålde i massor. Nu, 14 år senare släpps alltså ytterligare ett spel baserat på filmlicensen,men utan någon som helst samhörighet med filmen förutom namnet.

Utvecklarna bakom det här spelet är inga amatörer, nej, nej. Digital Integration har utvecklat en hel bunt riktigt lyckade simulatorer till PC och har massor av kompetens inom just området flygspel. Top Gun: Combat Zones är dock inte alls en simulator utan snarare ett arkadspel i samma klass som Namcos Ace Combat-serie, fast inte alls lika bra. Jag har spelat en del spel av den här typen men kan absolut inte kalla mig någon expert, jag gillar inte flygspel egentligen. Inte om de inte innehåller svävare i framtida cybermiljöer eller ilsnabba F-Zero-skepp i Nintendos stilistiska serievärld bör tilläggas. Jag har aldrig riktigt fastnat för Ace Combat även om jag tydligt ser storheten i det. Jag trivs inte tusentals meter upp i luften helt enkelt och speciellt inte i ett jaktflygplan, trots höga farter och stundtals fartfylld action.

Hur som helst fastnar jag inte för det här då det både är halvdant i sitt utförande, okoncentrerat och ofokuserat i sin struktur och framförallt tråkigt. Som pilot sätter du av mot himlen i jakt på, ja, egentligen ingenting och det är enligt mig det sämsta med det här spelet. Spelets historia och målet med mitt spelande är lika med noll och det finns från min sida aldrig någon slags kämpaglöd för att åstakomma något överhuvudtaget. Spelet presenteras väldigt tråkigt och lämnar en fabricerad känsla av enorm anonymitet, jag vill helt enkelt inte fortsätta spela efter en stund, inget driver mig.
 
Uppdragen är trots sin abnorma anonymitet varierade och bjuder på en del utmaning. Spelet i sig har säkert kunnat bli väldigt bra om inte Digital Integration förbisett viktiga delar. Drivande handling, spänning, presentation och känsla av att den som spelar är delaktig i något hade inte suttit helt fel. Grafiken är inte heller av speciellt hög klass trots att samtliga flygplan både är välmodellerade och detaljerade. Spelets miljöer är enformiga och tråkiga att titta på och den ligger hela tiden en irriterande dimma framför en när jag flyger, allt för att dölja den undermåliga spelmotorn som inte orkar rita upp horisonten i den takt som flygplanet färdas. På fodralet tillspelet läser jag att det här spelet innehåller den mest verklighetstrogna grafik som någonsin skapats till Playstation2. Det är precis som att detta skulle vara ett Top Gun-spel rent lurendrejeri. Nä, detta är tråkigt och väldigt intetsägande även om det är långt ifrån uselt.

Med en påtaglig fiende i form av ett stort hot från en annan kontinent, Tom Cruise i cockpit, Top Gun-musiken och snyggare grafik hade detta kunnat bli riktigt skoj. Nu är det ännu ett dussinspel som snabbt kommer att glömmas bort.