Torino 2006

Jag älskar sport, sport på TV och följaktligen är de olympiska spelen höjdpunkter för mig. Jag bryr mig visserligen inte nämnvärt om konståkning eller nordisk kombination, men det finns ju massor av hockey, alpin skidåkning och skidskytte att stirra på. Jag har alltid gillat den här typen av spelsamlingar från California Games, Track & Field och Winter Challenge, men Torino 2006 känns redan från början som ett ytterst mediokert spel.

Torino 2006 är lite som de där svenskarna som satsar på bobåkning. De vet att de inte kommer att vinna, de är inte ens i närheten av de bästa. Bättre än Jamaica måhända, men de är ändå bara med för att titta på.

Det första jag konstaterar är att 49 Games inte ansträngt sig att ta med några överraskande sporter. Totalt handlar det om åtta olika sporter (med liten och stor backe i bakchoppningen, olika alpina discipliner och ett par skridskosträcker är det totalt 15 "olika" grenar), som alla har ungefär samma upplägg. Det handlar mestadels om tajming och att hålla koll på en konditionsmätare, men ingen av grenarna känns speciellt inspirerade. Det är precis vad man kan förvänta sig, fast lite sladdrigare. Normalt sett brukar backhoppning och skidskytte vara mina vinterfavoriter i den här typen spel och det känns lite trist att ingen av de är någon riktig höjdare. Jag är speciellt missnöjd med skyttet i skidskyttet som inte simulerar andhämtning eller rekyl alls. Dessutom bestraffas man inte tillräckligt hårt om man ligger lite över gränsen i skidåkningen, man uppmuntras istället att ligga precis över gränsen precis fram till skyttet.

Backhoppningen handlar om att tajma två knapptryck, avstamp och landning samt att hålla balansen i överbacken och i luften. Ganska standardmässigt, men något får hoppningen att kännas lite trist och oförutsägbar. Däremot känns den alpina åkningen relativt skojig och det kräver en del träning att åka rätt, samtidigt som det gäller att bibehålla farten, krypa ihop och undvika pudersnö. Bobåkningen hade jag kunnat vara utan (rodeln är likadan fast med en annan typ av start) och skidåkningen sker på en kort trist slinga som inte bjuder på några ordentliga backar, skogspartier eller tekniska svårigheter.

Skridskoåkningen som handlar om att trycka ner och hålla inne två olika knappar i takt med åkningen fungerar bra även om kommentatorerna inte alls vet om man åker bra eller dåligt. Har jag redan hunnit gå igenom alla grenar? Nej, det finns ju nordisk kombination också, som innehåller backhoppning och efterföljande jaktstart. Som du hör handlar det egentligen inte ens om åtta sporter utan backhoppning, skidåkning, skytte (i skidskyttet), utförsåkning, kälkåkning och skridskoåkning. I jämförelse med det fylligt packade Athens 2004 från Sony är det inte mycket att hänga i den vid det här laget utkastade julgranen.

Jag hade gärna sett lite mer oväntade grenar som snowboard, freestyle, puckelpist, skidsprint och liknande för att ge spelet lite längre hållbarhet och variation. Och varför är inte konståkning med, det är ju trots allt den största TV-sporten av alla under vinterolympiaden även om jag tycker att det är trist. Jag känner mig klar med det ensamma spelandet efter ett par timmar med Torino 2006 och visst med några polare i soffan håller det längre än så, men frågan är hur länge de sitter kvar om jag tvingar de att spela Torino 2006. Det finns visserligen några roliga grenar, men på det hela taget så känns spelet som den italienska snön kommer att se ut efter allt tävlande under två veckor - slaskig, brun och smutsig -inte speciellt inbjudande alls tyvärr.