Med nya Total War Saga: Troy har strategimästarna Creative Assembly tagit ett par rejäla steg åt ett par nya riktningar och erbjuder saker som vi nödvändigtvis inte sett tidigare i denna långvariga spelföljetong. Bland annat hittar vi här ett helt nytt system för resurshantering samt en mysig mix mellan historiska och mytologiska incidenter.
Det finns åtta (!) spelbara faktioner i Creative Assemblys senaste spel och alla har en egen variant av standardkampanjen med klara skillnader och olikheter. Jag valde att spela Total War Saga: Troy som Agamemnon of Mycenae, bror till Spartan-kungen vars fru norpades av den trojanska prinsen Paris (precis som i Brad Pitt-filmen Troy, minus Brads vackra hårsvall). Denna del av kampanjen erbjuder möjligheten att rekrytera och deligera och det går att utse hjältar på ledarpositioner för att dra nytta av det nya resurshanteringssystemet.
Specifika spelmöjligheter som hör till varje av spelets åtta olika fraktioner är såklart inget nytt i sig, inom denna spelserie, men de fungerar bättre i det här spelet än någonsin tidigare, skulle jag vilja säga. Här blandas vildsint action med mer diplomatiska sysslor och detta bidrar i slutändan till att bygga djup i Total War Saga: Troy, som känns stort och välfyllt under hela resan genom singleplayerkampanjen.
Det nya resurssystemet kretsar kring fyra olika typer av resurser; mat, trä, sten, brons och guld och detta är den enskilt bästa nyheten i denna titel. Först och främst innebär detta nya system att jag som spelare kan fokusera på flera olika saker samtidigt, bygga arméer och bygga upp sin grundekonomi samtidigt, detta eftersom armébyggande mestadels kräver mat, medan den andra delen kräver trä, sten och guld. Detta gör att det gamla dilemmat i denna spelserie som alltid har varit frågan om jag borde kriga eller bygga, och det gör här all skillnad i världen.
Att de olika provinserna samt de olika fraktionerna dessutom erbjuder olika typer av resurser gör att jag kände att denna titel erbjöd mer mening och poäng än tidigare spel. Tillkommer gör det faktum att man får möjlighet att rekrytera mytologiska element såsom Centaurer från Rhodos och så vidare, något som jag verkligen uppskattat under mina speltimmar. I alla de olika delarna av Total War Saga: Troy handlar det om att skaffa sig vänner och allierade för att kunna bartra och byta till sig olika värdesaker samt grundläggande resurser och som jag redan påpekat är detta ett strålande inslag. Det är svårt att skaffa framförallt tillräckligt mycket mat åt sin armé när den växt ordentligt stor, vilket gör att allierade och deras resurser blir superviktiga ju längre in i äventyret man kommer.
Mixen mellan att vara strategisk och taktisk under själva krigandet och finurlig och pro-aktiv medan man bygger och resurshanterar, skapar ett speldjup som jag skulle vilja säga att denna spelserie aldrig riktigt nått tidigare. Som exempel blev jag lite för ambitiös under en av mina spelsessioner, attackerade hårt från start och brände slut på mina matförråd tidigt, vilket naturligtvis ledde till förlust.
En av de mer irriterande delarna av detta system dock, en av väldigt få, är systemet för att hantera enheter och hjältar vilket begränsar en och gör att man tvingas skicka arméer från den ena delen av kartan till de andra, för att slippa se hur AI:n mosar sönder hela byar som man byggt upp. Detta är störande, inte minst med tanke på hur överdrivet aggressiv den artificiella intelligensen verkligen kan vara. En annan del av Total War Saga: Troy som jag inte riktigt gillar är "Divine Will"-funktionen som innebär att man som spelare uppmuntras att bygga tempel för att tillbedja diverse gudar. Det finns bonusar för dina arméer att hämta här om man till exempel dyrkar Ares och bygger ett tempel till honom, men jag har känt under alla mina timmar att jag redan är för upptagen med att bygga och kriga för att orka hålla på med gudstjafset. Om man inte blidkar gudarna slår naturkatastrofer som orkaner och jordbävningar in oftare och jag förlorade ett par skördar på grund av min ovilja att tillbedja spelets olika gudar, vilket jag helst skulle vilja kunna stänga av helt och hållet.
Hjältarna och det systemet är knappast perfekt, heller. De mer episka hjältefigurerna såsom Achilles eller Hector är supercoola, går att uppgradera och smycka ut ordentligt men de är lite för kraftfulla för att inte störa balansen i slagen i spelet. Tyvärr. Ibland kan en skadad hjälte fortfarande röja undan en hel pluton och det blir båda lite frustrerande och lite fjantigt, ibland. Men inte alltid. Det finns en hel del buggar här, också. Jag har under mina speltimmar tvingats lada om spelet flertalet gånger då mina arméer fastnat i miljöerna och ett par gånger under 30+ timmar har det även kraschat. Jag känner mig relativt säker på att dessa kommer att fixas rätt snart, dock.
I slutändan är Total War Saga: Troy ett bra strategispel proppat med djup, omfång och variation. Det nya resurshanteringssystemet är som sagt alldeles strålande och jag gillar verkligen mixen mellan historiska moment och mytologiska inslag. De olika fraktionerna innebär såklart massor av djup, här finns ett förbättrat system för diplomati, snygg grafik och fenomenal presentation. Om utvecklarna snabbt får bukt med obalansen i hjältarna samt buggarna, kan detta faktiskt bli ett av de allra bästa spelen i denna älskade spelserie.