En av strategigenrens mest storslagna spelserier får sin avslutande tredje del och jag har under två veckor fått vrida, vända och klämma på detta spektakel. Total War: Warhammer III bygger på figurbrädspelet Warhammer Fantasy Battle. Även om syskonbarnet som utspelar sig i framtiden är mer etablerat och välkänt finns det mycket att älska även här. Det bygger vidare på samma formel konstruerat av sina föregångare, med ett omgångsbaserat imperiebyggande på en kampanjkarta och taktiska strider i realtid.
Precis som i båda föregångarna får vi en massiv men fokuserad kampanj inom ett visst geografiskt område. Denna gång är den mer berättarfokuserad än tidigare och det märks. Det stora spelet som demonerna för mot varandra är i full kraft när något som får alla att pausa sker. Dödstjutet av en gud sätter hela världen ur spel i en gigantisk kataklysm. Kidnappad av en klassisk skurk i universumet lockas alla krafter goda som onda att försöka nå honom. Det är en kapplöpning som du kan förlora till skillnad från kampanjen i föregångaren. Startskottet på äventyret är ett bokstavligt skott från en pistol och sätter alla nationer, imperium och demoner i rörelse. Berättelsen jag får ta del av vid olika sammanhang under kampanjens gång visas i snygga animerade stillbilder.
I jämförelse mot de varma tropikerna i tvåan eller de sandiga öknarna i det första reser vi nu mot kallare breddgrader öster-och norrut. Seriens rådgivare som etablerades i det första spelet är tillbaka som en karaktär i universumet. Hans roll är att guida den fraktion du väljer till den döende guden i gengäld mot en droppe av dennes blod. Jag kan inte understryka vilket bra jobb röstskådespelaren gör och hur passande det är att integrera karaktären i universumet. Du vet att han har en egen agenda och inte gör detta för din skull. Hans ark byggs även ihop med de andra titlarna. Det funkar väldigt väl med berättelsen och han fungerar även bra som stöd för nya spelare.
Det finns många spelbara fraktioner att välja mellan denna gång. Först ut är de fyra ondskefulla gudarna. Khorne, Tzeentch, Slaanesh och Nurgle är alla representerade med en egen legendarisk ledare och unik spelmekanik. Det är precis så unika och olika varandra som jag vågat hoppats på i förväg. Oavsett om du väljer den hyperaggressiva representanten för Khorne som kallas Skarbrand, eller den pestskapande Ku'gath Plaguefather som tjänar Nurgle är de olika varandra. Creative Assembly har även gått så långt att Tzeentch representant Kairos Faiteweaver (en demonisk fågel med två huvuden) har en röstskådespelare för varje huvud.
Fokuset på detaljer gör att demonerna är mycket mer intressanta. Utöver dessa fyra finns även en demon du kan välja som leder Chaos Undivided. För den icke initierade tjänar denna alla fyra gudar och kan således dra enheter från alla. Däremot tappar den specialiseringen de andra har om du inte väljer det alternativet. Denna kampanj är lite annorlunda då du får namnge karaktären. Under kampanjens gång låser du även upp kroppsdelar som förvandlar honom/henne kosmetiskt vilket gör varje genomspelning unik. Gudarnas unika dimensioner du kan besöka under kampanjen är otroligt vackert återskapade från källmaterialet. Min favorit var Tzeentch men alla ser rätt ut.
Hos de dödliga nationerna som står upp mot hotet Chaos innebär har vi Kislev. En nation som stått som en sköld för resten av världen från hotet i norr. De är inspirerade av Ryssland, Polen, Litauen och Ukraina utseendemässigt. Ett härdat men splittrat folk som leds av tre legendariska ledare. Den ena är den nykrönta tsarinnan Katarin Bokha som tillämpar magi av is och vars kampanj kretsar runt att rädda den döende guden. Den andra ledaren är den högt religiösa Kostaltyn en tolkning av den historiska Rasputin. Han har samma huvudmål som Katarina men båda är låsta i ett kallt inbördeskrig. Den tredje låser du upp när du spelar som de andra två vilket jag inte ska avslöja mer om. Min tid med faktionen klargjorde att detta är en av de enklare att börja med. Deras soldater är ofta hybrider och precis som med High Elves från tvåan har de ofta en dubbel uppsättning vapen du kan byta mellan när du vill. Detta ger Kislev en egen nisch tillsammans med deras björnkavalleri och jag gillar det. De är bra på mycket men inte expert på något specifikt vilket är mer nybörjarvänligt än de specialiserade alternativen.
Den andra nykomlingen till spelserien är Grand Cathay ett Kina-inspirerat rike styrt av drakar. Creative Assembly hade inte mycket mer än ett par rader att gå på från officiellt material. De beslutade sig för att sitta ner med Games Workshop och bygga ut detta imperium i öst. Skapelsen är betydligt bättre än jag trodde på förhand. Om du gillade att spela som mänskliga imperier är detta givet för dig. Även Grand Cathay är en enklare startpunkt för den som startar för första gången. Cathay har en mur av titanisk storlek som de använder för att skydda sin del av världen från Chaos. Det unika med deras fraktion är att de legendariska ledarna kan använda en mänsklig form och förvandla sig i strid till sin en drakform. Då blir de flygande drakar som skapar förödelse överallt.
Den ena ledaren Miao Ming anammar åska, blixtar och stormar som ett verktyg i sin arsenal. Hon startar i norr och är beskyddare av den stora muren. Zhao Ming är den andre ledaren är intresserad av alkemi och metall. Hans drakform är beklädd i järn vilket matchar hans fokus på närstrid. Båda har tillgång till ett väldigt roande karavansystem där du kan skicka pengar över olika rutter för handel. Det finns mängder av små textberättelser knutet runt detta där du får göra val eller skydda din karavan mot angrepp. Utan att gå in på allt så existerar även ett system för harmoni. Ying och Yang kallas detta och både i strider och på kampanjkartan vinner du på att hålla balansen mellan de båda. Olika soldattyper, teknologiska framsteg och byggnader rubbar på balansen. Av de mänskliga spelbara nationerna var detta min favorit. Det påminner om imperiet från det första spelet.
Sist men inte minst har vi de förhandsbokningsbara Ogre Kingdoms som i grund och botten är ett halv-nomadiskt folk. De består av stora hungriga individer som lever för krig, guld och mat. Jag gillade att spela som båda deras ledare. Även om de introducerades som legoknektar i föregångaren spelar de riktigt bra här. Deras blandning av kraftfullt monsterinfanteri, gigantiska monster och shamanism gör dessa till en intressant ras att spela. De har också en djupt förankrad historia till regionerna mellan Cathay och Kislev.
Oavsett vilken ras eller ledare du väljer är det spelmässiga förankrat i en gemensam grund. Varje karaktär kan levla upp och låsa upp nya färdigheter och saker att rida på. Det hela påminner lite om systemen från Heroes of Might and Magic. Du bygger upp dina städer, samlar ekonomiska medel som guld för att köpa trupper. Du strider sedan med dessa i realtidsstrider som spelar bättre än föregångarna. Förutom en ny bit av världen att utforska finns det många andra nymodigheter. Jag kan inte nog berömma valet att inkludera mindre belägringar. I dessa strider du om mindre städer utan murar. Du kan som försvarare bygga upp torn, trämurar och annat tillfälligt för att hjälpa dig. Det går att anfalla från flera riktningar vilket gjort striderna mer taktiska. Creative Assembly har även byggt mer vertikalitet i städerna vilket innebär fler platser för bakhåll, artilleri och annat att nyttja. Bara en sådan sak som små broar i städerna skapar nya spännande sätt att slåss på. Detta gäller även de stora belägringarna. I gengäld handlar matcherna mer om att erövra positioner för poäng.
Nytt är även ett horde-läge där du ska försöka ta över punkter mot en fiende som har oändligt med styrkor. Detta är en stapel i kampanjerna när du ska besegra Chaos. Det klassiska stridsläget har fått en rejäl omarbetning. Spelar du i flerspelarläget får du inte bara välja styrkor du går in i striden med utan också en stor förstärkning att köpa in via poäng. Striderna handlar mer om att ta kontroll över punkter för att lotsa in förstärkning. I nuläget behöver detta jobbas lite med då en av meta-strategierna innebär att du inte tar punkter, får en bonus för att ligga under och kan sedan ångvälta motståndaren med förstärkningar. Vid sidan av flerspelarläget finns också ett samarbetsläge för upp till åtta spelare med tre kampanjer att välja mellan. Den första är den stora precis som för en spelare. De andra två är mindre områden och en mer fokuserad upplevelse för att dra ner speltiden. Jag gillade också under min tid med samarbetsläget att vi nu kan göra våra drag samtidigt på kartan. Inte nytt för genren men nytt för trilogin.
Det finns även massor med små förbättringar. Spelet har ett tydligare men användarvänligt gränssnitt. Diplomatin i kampanjen har fått sig en rejäl uppgradering. Nu kan du se exakt vad som krävs för ett avtal och du kan även byta städer. Diplomatin möjliggör också numera att du har betydligt bättre kontroll över dina allierade, du kan exempelvis be att få låna en armé av datorn direkt under din kontroll. En annan viktig funktion är att du kan se vart allierade är på väg på den utzoomade kartan. Min favorit är nog en av de enklaste, du kan nu varna motspelare om de står i ditt territorium. Om de inte tar sig ut kan du förklara krig utan diplomatiska konsekvenser vilken jag längtat efter. Jag kan inte minnas hur många gånger jag haft andras styrkor på min mark i föregångarna där de stått och plundrat. En annan spännande nymodighet är att du kan bygga utposter hos allierade. Då kan du rekrytera deras trupper vilket möjliggör en helt annan form av strategi med mer unika styrkor. Detta är viktigt att använda dig av för att möta alla hot.
Jag kan med gott samvete säga att musiken är ett steg upp för trilogin. Även om soundtracket är mer ambient och i bakgrunden lyckas det sätta den mörka stämningen. Röstskådespelet är av lite blandad kvalitet. Vissa karaktärer har fantastiska röster och andra är av lägre kvalitet. Ett exempel är Tzeentch karaktär som bjuder på grymt röstskådespel och i motsats har den demoniska prinsen med sitt Chaos Undivided en mycket generisk röst för demoner.
Det finns lite småproblem som mindre visuella och tekniska buggar. Den värsta jag råkat på är flygande enheter som inte riktigt kan landa och slå fiender. Jag har även råkat ut för några krascher, även om de är få till antalet. Däremot anser jag att det flyter på bättre än båda föregångarna. Även striderna är märkbart mer följsamma. Min tid med Total War: Warhammer III har varit strålande, det är inte en tokig startpunkt heller om du är helt ny. Helhetsmässigt är det är precis som med Civilization, svårt att inte spela en omgång till när man väl startat. Tyvärr finns inte moddingstöd, blod eller den gigantiska kampanjen där alla tre spelen slås ihop vid släpp. När detta tillkommer och om det fungerar bra kan du lägga till en pinne ytterligare på betyget. Total War: Warhammer III är ett värdigt avslut på trilogin och imponerar med sina vackra kampanjkartor, asymmetriska design och bra musik. Det är svårt att bygga strategispel som underhåller på detta vis. Därför är detta en solklar rekommendation och ett strategispel du inte får missa.