Tournament of Legends

Efter att Sega fick utgivarrätten till vad som förr hette Gladiator A.D. genomgick spelet en rad förändringar. Man bytte namn till Tournament of Legends, tonade ned blodet och inspirationen från filmen 300 och lade ned Wii Motion Plus-stödet. Vi vet inte hur Gladiator A.D. hade blivit. Men jag vet att Tournament of Legends inte är ett bra fightingspel.

Du får välja mellan tio olika karaktärer baserade på grekisk och romersk mytologi. Här finns till exempel en gladiator, en minotaur och en golem och att de slåss mot varandra är inte helt logiskt, men det kan jag köpa om spelupplevelsen är bra. Men så fort jag startar min första rond är det av flera orsaker uppenbart att jag har några timmar av gäspningar, och inte glädjetjut, framför mig.

Du kan välja att styra antingen med Wii-viftande eller knapptryckande. Det förstnämnda är väldigt vimsigt och har riktigt dålig respons och tyvärr är inte knapptryckandet särskilt exakt heller. Trots att det finns hyggligt många combos att använda mot din motståndare är dessa svåra att utföra på grund av fördröjningen mellan intryckt knapp och vad som faktiskt händer på skärmen.

Kameran skulle i positiva ordalag kunna beskrivas som en "free spirit" och väljer att gå sin egen väg när den ska hålla koll på fighten. Tillsammans med den tröga spelkontrollen gör detta Tournament of Legends till ett spel man drar sig för att sätta igång.

Lite då och då avbryter ett mytologiskt monster, till exempel en gigantiskt krabba, fighten och kräver min uppmärksamhet. Jag tvingas pricka rätt knappar i ett Quick Time Event för att ducka för dennes attack, innan jag får återgå till matchen. Detta är ungefär lika spännande och glädjeframkallande som ett reklamavbrott på TV och listan på irritationsmoment blir ännu längre.

Grafiskt är det inte heller någon munter historia. Visst, vissa karaktärer och arenor är fantasifullt designade men tekniskt är allt så lågupplöst och förfärligt att spelet känns som en tidsresa inte bara till antiken, utan till sent 90-tal. Skärmuppdateringen kämpar för att hänga med handgemänget och jag längtar ständigt till Super Street Fighter IV eller Tekken 6:s silkeslena animationer. Eller till Soul Calibur 2 till Gamecube.

Ibland glimmar det till, som när vi aktiverar någon av karaktärernas fyra specialattacker. Att se gladiator-nissen åkalla ett vildsint lejon som sargar motståndaren är hyggligt underhållande, åtminstone de första gångerna det sker. Men ärligt talat känns det inte värt ansträningen att leka zooföreståndare om det ska krävas sådana klumpiga kontroller.

Nej, Tournament of Legends slänger vi i Sverker-tunnan och glömmer bort, tycker jag. Låt dig inte luras att det på pappret kan se bra ut, med många vapen, varierade karaktärer och plötsliga attacker av sagomonster. Du kommer förmodligen bara bli arg som en krigsgud efter 5-6 ronder.