Tower Bloxx Deluxe

När det kommer till själva spelupplevelsen i Tower Bloxx Deluxe kan man lätt komprimera den till tre, små ord: Stapla till absurdum. Och vad är det då som staplas? Jo, blockiga hem på höjden åt en drös paraplyflygande knäppgökar.

Det första blocket hänger i ett rep från en enorm, gul lyftkran och vajar yvigt i vinden. Jag släpper ner det på marken. Grunden är lagd. Nästa block och blocket efter det (ni hajar) blir betydligt svårare. För även om A-knappen är den enda knapp jag någonsin behöver bry mig om i Tower Bloxx Deluxe, så måste jag invänta exakt rätt ögonblick för att avlossa.

Allt handlar om att släppa taget vid noggrant tajmade tillfällen. Släpper man blocket aningen för tidigt eller för sent blir byggnationen sne, och då börjar även byggnaden i sig att vaja. Missar man helt ett par gånger för mycket tar omgången slut. Ju rakare hus, desto fler hyresgäster och därmed en högre high score. Och det kan man ju förstå, eftersom ett svajande hus varken är bra för sjösjukan eller kaffeservisen.

Efter en särskilt lyckad omgång sitter min cylinderhattsprydda leprechaun och alv-korsning till avatar och jublar glatt längst upp i lyftkranen. Han har just byggt en lägenhetsbyggnad så hög och fin att den bokstavligen sträcker sig enda ut i kosmos. Tillräckligt för att framkalla yrsel och svindel hos vem som helst. Men inte hos mina hyresgäster, som i munter Mary Poppins-anda glider in genom fönstrena på sexhundrafemtioelfte våningen med sina paraplyer.

Det är sådär barnsligt charmigt. Både den lekfulla designen och faktumet att man bara behöver trycka på en knapp för att briljera, gör Tower Bloxx Deluxe till något som precis vem som helst i vilken ålder som helst kan spela.

Det finns tre spellägen för den ensamme spelaren. De går ut på att bygga snabbt, högt och mycket. Läget där man ska bygga så många och höga torn man bara kan, stadsbyggarläget, kan vi säga är spelets huvudnummer, där en olycklig borgmästare jämrar sig över bonnhålan han basar över. Invånartalet sjunker stadigt och ekonomin följer samma trend. För att hjälpa den arme kraken ska jag bygga en stad värd namnet åt honom. Givetvis genom att stapla block med tajming och A-knappen, men här blandas även en gnutta strategi in.

Det finns fyra olika distrikt att bygga i. Varje distrikt är indelat i ett rutnät. I detta rutnät ska jag placera ut torn i olika färger. Det minsta tornet, det blåa, kan jag placera ut var jag vill. Det näst minsta, det röda, måste placeras bredvid ett blått torn. Det tredje tornet, det gröna, kan enbart byggas mellan ett rött och ett blått torn. Och så vidare. Allt eftersom låser man upp bonusar som attraktiva balkongvåningar och lyxiga terrasser, vilka ger en välbehövlig boost för invånarantalet om de placeras rätt. För att maximera sin stad gäller det alltså att planera väl och bygga rakt.

Tower Bloxx Deluxe var roligt till mobilen. Vanebildande underhållning i sin simplaste form. Men till konsol känns det dessvärre ganska meningslöst. Tyvärr. Det här är något man spelar en minut i väntan på bussen, eller kanske i flashform när kontorsjobbet bjuder på lugna stunder. Inte när man bänkat sig framför TV:n. Att försöka sig på en maratonsession resulterar bara i tristess. Det är alldeles för monotont och simpelt för formatet, och jag ledsnar efter fyra-fem omgångar. Vill man leka med block till en stationär konsol lägger jag hellre ett gott ord för Boom Blox: Bash Party till Wii, som både är roligare, charmigare och är mer varierat.

Samtidigt försöker Tower Bloxx Deluxe aldrig att vara något det inte är. Cred ska ges för att det gör något som är så pass enkelt men samtidigt utmanande för den som ändå vill jaga globala high score-poäng. Det finns även flerspelarlägen där man kan tävla mot varandra eller hjälpas åt. Men i slutändan handlar det om att trycka på den där A-knappen.

Det blir aldrig större än så.