Transformers

Ända sedan mitten av 80-talet har jag varit ett stort Transformersfan. Jag samlar fortfarande på figurerna, läser serierna och äger samtliga gamla avsnitt på DVD. Jag har, lindrigt uttryckt, verkligen sett fram emot detta spel. På förhand har det sett väldigt bra ut, men alla tidigare spel baserade på Transformers har varit ytterst medelmåttiga - i bästa fall.

Spelet kretsar kring att finna Minicons, små robotar med en oerhörd inneboende kraft. De är en förutsättning för att de goda Autobots ska kunna vända kriget på hemplaneten Cybertron till seger mot de onda Decepticons, anförda av den iskalle och onde Megatron. Man ikläder sig rollen som den vindsnabbe Hotshot, den skicklige Red Alert eller Autobots alltid lika heroiske och karismatiske ledare Optimus Prime.

Att spela Transformers känns till en början ganska klumpigt. Figurerna kontrolleras med båda analogspakarna och man ser sin figur nästan rakt bakifrån. Robotarna är dock tunga och accelererar långsamt när de ska börja springa och har svårt att stanna snabbt. Det försvårar vid eldstrider när man ska undvika skott och göra viga manövrer. Men man vänjer sig snabbt och inser att robotarnas virtuella tyngd ger spelet tyngd och en extra dimension att ta hänsyn till. Sedan man blivit varm i kläderna är det inga problem att elegant förvandla fienden till något som omedelbart bör förpassas till Skrot-Nisses gamla upplag.

Transformers kan som bekant förvandla sig till olika typer av fordon. Det gör att banornas storlek aldrig blir några problem. Behöver man färdas långa sträckor är det bara att förvandla sig till fordon. Man kan också ramma fiender i fordonsform, vilket är oerhört kraftfullt. Utvecklarna Melbourne House har god vana av kvalitativa bilspel, senast PS2-spelet Grand Prix Challenge, vilket avspeglar sig i bilkörningen som känns oväntat klockren. Vare sig man styr Optimus i lastbilsform eller Hotshot som gul sportbil är fysiken precis som man vill ha den. Gamla rävar som var fans av de sköna robotarna när det begav sig för tjugo år sedan lär förvånas en del över utseendet på figurerna. Optimus är sig inte riktigt lik och Minicons känns kanske heller inte bekant. Spelet baseras nämligen på en ny Transformersserie kallad Armada som berättar hela historien på ett nytt sätt.

Spelet är väldigt snyggt animerat och robotarna känns tunga och mäktiga när de klampar fram i Amazonas eller över istäckta vidder. Man möts av ett grafiskt fyrverkeri med myriader av omsorgsfullt utplacerade vattenfall, ruiner, båtvrak och liknande på de oväntat stora banorna. Inget spel till Playstation 2 har hittills haft såhär detaljerade och stora omgivningar. Att klättra upp på en bergstopp eller en ruin och blicka ut över banorna ger en frihetskänsla hittills bara Halo har kunnat leverera på konsol. Otroligt imponerande.

Under spelets gång letar man Minicons. Vissa är lätta att hitta, och ibland även direkt nödvändiga. Andra är mer av bonuskaraktär och gör äventyret lättare, förutsatt att man finner dem på de gigantiska banorna. De ger olika egenskaper och det är viktigt att noga överväga om man ska vara bra i prickskytte, tåla mycket stryk eller kunna slåss extra hårt med nävarna. Alla Minicons är meningsfulla och fyller ett syfte. Man kan dock bara ha fyra med sig på banorna och man väljer vilken dem man vill nyttja med de fyra axelknapparna R/L. Hittar du alla Minicons har du hela 29000 möjliga kombinationer att välja bland.

Vissa Mini-cons förändrar också spelbarheten genom att ge förmågor som möjligheten att glidflyga eller se dolda saker. Det gör att man kan få anledning att återvända till tidigare banor för att se om det finns Mini-cons man missat eller helt enkelt sett men inte kunnat plocka upp tidigare. Runt om på banorna finns dessutom något som utvecklarna kallar Datacons. De påverkar inte själva spelet, utan är små bonusar i form av musik, läckra bilder eller fakta om leksakerna. Själv njöt jag av att få se ett gammalt klipp från den gamla Transformersserien, där sportbilen Red Alert berättade för några ungdomar hur nära han varit att köra på dem för att de inte använde reflex. Denna typ av helylleamerikanska moralkakor utgör minst 40% av min fostran, med tanke på hur jag satt klistrad framför TVn och följde Robotech, Transformers, G.I. Joe, Jem, Skippy, He-man, Brave Starr, MASK och andra serier som gick vid samma tidpunkt.

Eftersom Transformers är ett licensspel har utvecklarna fått ta hänsyn till att man inte kan döda nyckelpersoner i serien. Det har man löst genom att Decepticons skaffat något kallat Decepticlones; en rad mindre kraftfulla robotar, vars enda uppdrag är att göra livet surt för Autobots. Det är en bra lösning som resulterar i mängder av skjutande. Dessutom finns flera typer av dessa robotar som alla agerar helt olika. Fiendernas artificiella intelligens är för övrigt värd en guldstjärna. De ser var skott kommer ifrån, vakar noggrant omkring sig och anfaller gärna i grupp. Transformers är en duktig utmaning om man väljer någon av de högre svårighetsgraderna.

När man väl möter de riktiga Decepticons gör man det dock med besked. Utvecklarna har noga gjort sin läxa och varje Decepticon agerar med övertygelse på det sätt som de ska. Dessa fighter är otroligt häftiga och inleds med en förrenderad film där man får se sin fiende göra storartad entré och avslutas dessutom med en sådan. Utan att spoliera alltför mycket vill jag särskilt nämna fighten mot den falske Starscream. Han dyker oväntat upp och både skjuter, slåss med svärd och gör flygräder från luften och ser sådär infernaliskt ond ut som bara han kan.

De som är vana att se Armada på svensk TV med dubb kan glädja sig åt att de amerikanska röstskådespelarna är flera nivåer bättre än de svenska. Figurerna agerar med stor övertygelse och Optimus är sådär skönt brummande, lite som man tänker sig jultomten (om han vore tio meter hög och gjord av metall). Bakgrundsmusiken är inget märkvärdig, förutom när det vankas strid. Av någon anledning har hamrande Metal valts för ändamålet, vilket inte känns som något klockrent val. Då och då kan den vane Transformers-fantasten också känna igen kortare strofer ur den gamla originalseriens soundtrack. Klart kul trivia.

Egentligen finns inget negativt att säga om Transformers. Men vill man vara gnällig kan man naturligtvis inflika att det hade varit trevligt med mer än tre spelbara figurer samt att spelet saktar ned något de få gånger skärmen nedlusas med ett tjog fiender som alla pepprar skott vilt omkring sig. Det är dock så bagatellartade irritationsmoment att de går att bortse ifrån eftersom spelet i övrigt är så bra.

När Gamereactor träffade vice produktionschefen Markus Windelen sade han att de inte hade som målsättning att göra ett bra Transformersspel, utan ett bra actionäventyr för alla. Stora ord, men faktumet är att han har täckning för dem. Bra action, smart bandesign, mycket dolda bonusar att hitta och en genuint skön Transformerskänsla. Transformers lär tilltala dem som dyrkar Halo såväl som fans av Devil May Cry. Ett verkligt toppspel, helt enkelt.