En vän som pluggar till läkare har sagt att en skrämmande mängd doktorer egentligen inte vet vad de pysslar med. Han har berättat den ena halsbrytande historien efter den andra om cigaretter som glömts kvar i nedsövda patienter och kirurger som varit så bakfulla att de knappt kunnat hålla i skalpellen. Allt för att odla min redan godartade skräck för sjukhus, läkare, blod och knivar. Efter att ha tillbringat lite tid med Trauma Center har jag kommit fram till att det bästa nog vore att ge alla nyexaminerade läkare en Nintendo DS att praktisera på, innan de får ge sig på livs levande patienter.
År 2018. Mänskligheten har genom ihärdigt forskande fått bukt med sjukdomar som cancer och aids. Det som tidigare varit dödsdomar har nu reducerats till en parentes i människors liv. Allt är frid och fröjd och hela världen är en enda stor utopi. I denna lyckliga tillvaro antar du rollen som unge läkaren Derek Stiles och spelet går ut på att behandla förkylningar och nageltrång på det lokala sjukhuset Hope Hospital. Inte. Nej, så klart får denna idyll inte bestå, om inte annat så av dramaturgiska skäl. Det som ställer till saker är ett nytt och okänt virus som är nästan lika dödligt som dess förkortning är krystad: GUILT (Gangliated Utrophin Immuno Latency Toxin). Viruset antas vara det första ledet i en ny form av medicinsk terrorism, men ingen vet med säkerhet. Din och Dereks sövliga tillvaro förbyts i en hektisk kamp att knäcka viruset och rädda mänskligheten. Men det är att gå händelserna i förväg.
Trauma Center: Under the Knife är något så originellt som ett läkarspel. Tänk dig ett avsnitt av Cityakuten med lätta science fiction-influenser där du själv får hålla i operationskniven, så träffar du ganska rätt. Den undre, tryckkänsliga, skärmen tas upp av patienten och i den övre huserar en sjuksköterska som kommer med tips, råd och förmaningar (typ "Blodtrycket sjunker! Rädda honom!!!). Till din hjälp har du skalpell, kirugisk laser, kanyl, pincetter samt en rad andra instrument. Med hjälp av tryckpennan väljer du instrument och applicerar det på patienten. Du får badda operationsområdet rent, suga upp bedövningsmedel i kanylen och inte minst, skära med skalpellen - helt för egen maskin. En inte mindre än genial spelmekanik som av förklarliga skäl skulle vara helt otänkbar på någon annan konsol än Nintendos dubbelskärmare. Att genomföra samma manövrar med en styrspak eller styrkors skulle helt förta känslan. För det kan jag lova er, man darrar rätt friskt på händerna när det är dags att lägga det avgörande snittet.
De första ingreppen är av relativt enkel karaktär, men ju längre i spelet du avancerar desto svårare situationer ställs du och Derek inför. Snart är det inte längre cancertumörer eller glassplitter som ska tacklas, utan det djävulska GUILT-viruset. Och då gäller det att ha tungan rätt i mun. Mellan operationerna förs handlingen framåt av stiliserade halvanimerade sekvenser i bästa animestil. Och så långt jag tagit mig har manuset hittills hållit helt schysst kvalitet. Nu är jag visserligen inget större fan av sliskiga sjukhussåpor, men Trauma Centers handling bidrar onekligen till dramatiken. Dessutom är det ju faktiskt så att det är just du och dina händer som fäller avgörandet. Det är med andra ord lika mycket du som patienten som ligger Under the Knife, om man så säger.
Jag inledde förspelet om Resident Evil: Deadly Silence med en teori om dolda budskap i DS-spelens titlar och jag kan nöjt konstatera att det finns exempel på det även i Trauma Center. Notera vad huvudpersonens initialer bildar (Derek Stiles= DS) samt att "Stiles" låter misstänkt likt "stylus", det vill säga tryckpennan till Nintendo DS. Ytterligare vatten på min kvarn om att det ligger en konspiration gömd här någonstans. Inte för att jag har kommit underfund med vad den skulle gå ut på, men det kommer, det kommer. Tills dess, och tills Trauma Center: Under the Knife släpps i slutet av april kan alla ni DS-ägare börja slipa skalpellerna. En originell och underhållande titel väl värd att hålla ögonen på.