Trauma Center: Under the Knife

Om du, precis som jag, gillar simulationsspel borde du vid det här laget ha byggt ett flertal städer, köpt en ny giraff till din djurpark och rattat diverse mechas både en och två gånger. Visst är det kul, men seriöst... Är du sugen på ett karriärbyte? Har du någonsin funderat på hur det skulle kännas att skippa närmare sex år av läkarstudier och helt enkelt hoppa in i den vita rocken, helt några krusiduller? Nu har du chansen att göra allra första hjärt-lungräddning på din Nintendo DS.

Trauma Center: Under the Knife är, precis som Phoenix Wright: Ace Attorney, ett spel som tänjer på spelbranschens konventionella ramar. I spelet träder du in i rollen som Derek Stiles, som nyligen fått det fräcka prefixet doktor. Derek är dock speciell, eftersom det visar sig att han har en förmåga som gör att han kan arbeta snabbare än någon annan under sina operationer. Denna färdighet, kallad healing touch, gör att Derek bli högvilt för organisationen Caudeus som snabbt anställer honom för att kämpa mot medicinsk terrorism. I rollen som dr. Stiles blir din uppgift att kämpa mot det dödliga viruset GUILT - allt för att göra jorden till en säkrare plats.

Bara upplevelsen i sig att göra en biopsi eller dränera äckliga cystor gör det värt att spela Trauma Center: Under the Knife. Det är värt att poängtera att alla operationer är linjära till tusen, och som läkare har du en hel del kirurgiska verktyg till ditt förfogande. Skalpeller, desinficerande gel, sprutor, suturnål och kirurgisk laser är några av dessa verktyg, och självklart krävs det en lugn och stadig hand för att kunna använda dessa på rätt sätt. Konstigt nog känns spelkontrollen inte riktigt klockren på sina ställen, och man anklagas alldeles för ofta med att missa, till exempel när man är i full färd med att skära ut en saftig tumör eller injicera lugnande medel. Jag har svårt att förstå betygssystemet som dyker upp efter varje avklarad operation. Hur snabbt och fläckfritt jag lyckas fixa till min patient, blir det sällan bättre än ett B i betyg. Alla operationer blir tillgängliga när man väl klarat av dem i ett speciellt läge, om man nu vill prova på någon av dem igen.

Ibland skjuter spelets svårighetsgrad rejält i höjden, och man sitter chockad och undrar vad som egentligen hände med den där stackars patienten. Det är där dr. Stiles speciella färdighet kommer in i bilden, men den känns faktiskt lite töntig eftersom den yttrar sig i något som kan jämföras som bullet time för läkare. För att lyckas genomföra en healing touch måste man rita en femuddig stjärna (!) av alla tänkbara former, men det är i ärlighetens namn det sista jag vill tänka på under en svettig kamp mot ett envist lungödem.

Det är operationerna som är spelets allra starkaste kort, men ju längre in i spelet man kommer blir det mer inriktat på bekämpningen av det mystiska GUILT-viruset. De varierande operationerna som kännetecknar spelets första del glöms helt enkelt bort. Detta känns som miss från utvecklarnas sida, och om jag ska vara riktigt ärlig har jag svårt att känna mig peppad ju längre in i spelet jag kommer. Jakten på GUILT-viruset är, i mitt tycke, ointressant och handlingen som följer med den delen av spelet, utanför operationerna, är något som inte skulle vinna något pris ens på kalkongalor. Spelet lägger sig på en rätt ytlig nivå och tar aldrig fart, allt ackompanjerat till långsamma konversationer där man förstrött petar på skärmen för att komma vidare i samtalet. Gäsp.

Grafiken i Trauma Center: Under the Knife är japaniserad och karaktärerna är designade i en fräsch manga-stil som är ren och färgglad. Det är dock under operationerna, återigen, som spelet livas upp. Alla pulserande hjärtan, brustna mjältar och virusbelägrade lungor som man måste behandla ser för all del verklighetstrogna ut, minus alldeles för mycket blod, kladd och andra svårsmälta detaljer. Känns perfekt för en spruträdd och kräsmagad person som undertecknad. Tillsammans med ljudet är operationerna i spelet som en välfungerande pacemaker. Att suga upp något med dräneringsslangen låter speciellt myskladdigt.

Trauma Center: Under the Knife är ett spel med en helt fantastisk spelidé, men som faller på den otroligt långsamma och långtråkiga presentationen. Handlingen tappar fart och blir ointressant längre fram i spelet, och även operationssekvenserna tappar något ju längre in i spelet man kommer. Det känns lite som om Trauma Center: Under the Knife lever på sin originalitet, vilket är tur eftersom det nog skulle uppfattas som medelmåttigt om så inte var fallet. Spelet är dock underhållande, om än något segt och jag tycker att man som DS-ägare borde försöka ta del av Trauma Center: Under the Knife på något sätt. Det är trots allt en speciell känsla att lasra bort virus.