Tron: Catalyst

Låt mig börja med att kanske lite kontroversiellt säga att jag inte har någon relation till Tron överhuvudtaget. Jag vet att det i grunden är en filmserie (okej, två filmer, en tredje ska vara på gång) som skapats av Disney för många herrans år sedan och där i alla fall den första idag har har ett ganska fint kultfölje. Men jag har aldrig sett någon av filmerna och heller inte spelat något av de föregående spelen. Vilket förstås kan vara både bra och dåligt, men jag väljer att se det från den ljusa sidan och ta detta som någon sorts introduktion till detta universum istället. Stundtals är det förstås förvirrande för en oinsatt och det är säkerligen ingen dum idé att spela igenom föregångaren Tron: Identity först, men jag tycker att det ändå tog sig med tiden, så länge man är uppmärksam och hänger med i dialogen och så vidare så får man ändå en ganska bra uppfattning om vad som pågår. Det är heller ingen särskilt komplex historia, vilket förstås underlättar i sammanhanget.

Det har släppts ett antal Tron-spel genom åren, men närmast ligger förstås då Tron: Identity från 2023 och händelserna i Catalyst utspelar sig en tid efter detta och man bygger även vidare på den Arq Grid-värld som introducerades i Identity. Vi axlar rollen som Exo, ett budbärar-program som fastnat i någon form av glitch efter att ett paket exploderat i hennes händer, detta ger henne möjligheten att loopa, vilket innebär att hon kan hoppa tillbaka i tiden och exempelvis korrigera misstag som gjorts under den aktuella loopen. Men detta utan att förlora några av sina framsteg, vilket göra att det inte finns så mycket att förlora på det, annat än tid då förstås. Något som åtminstone på pappret låter användbart och för att klara vissa uppdrag är det rentav obligatoriskt. Det går att göra när som helst om man så önskar, men jag märker att jag egentligen bara gör det när spelet specifikt säger åt mig att göra det. Så det är inte fullt så användbart som det först kan ges sken av, och det kan jag känna är lite bortkastad potential. Men ifall du av en eller annan anledning behövt slåss med Core-soldaterna så är det bra, för de kommer inte sluta jaga en förrän man startat om loopen. Det går förvisso att springa ifrån dem, men det blir snabbt tröttsamt och är inte hållbart i längden, till slut kommer du tvingas att starta om loopen av en eller annan anledning.

Det är som tidigare nämnt inte en särskilt komplicerad historia, som så många gånger förr så är det en kamp mellan det goda och det onda. Vår protagonist, Exo, upptäcker att en glitch-storm hotar att slå ut hela deras existens, samtidigt som det även pågår en politisk konflikt mellan Core och Automata. Det är då upp till Exo att kämpa mot de tyranniska Core, alliera sig med Automata och samtidigt rädda Arq Grid från att försvinna helt i den ankommande glitch-stormen. Ingen lätt uppgift, men någon måste förstås göra det.

Till sin hjälp har Exo sin identitetsdisk som den så fint kallas och den är synnerligen användbar, minst sagt. Jag förstår den inte fullt ut men allt verkar finnas där i den, det är den vakter och potentiella medhjälpare identifierar en med men den är också ett mycket kompetent och även ens enda vapen i strid. Det går att slåss precis som vanligt men det går också att kasta den på sina fiender ifall närstrid inte känns som det bästa alternativet. Utöver det så går det även att ladda ner värdefull data och spara på den ifall man ombeds göra något sådant och det går även att uppgradera sina attacker och det är förstås användbart. Det görs genom att samla på sig små gröna, självlysande skärvor som går att hitta lite överallt.

Just striderna tycker jag fungerar väldigt bra, det är inget direkt utmärkande med mekaniken här, inte heller är det avancerat på något vis. Det flyter på bra och är överlag väldigt tajt i min mening. Det går att slåss i närstrid med identitetsdisken, kasta denna från distans på fienden, parera attacker samt att rulla undan. Spelmekaniken i övrigt är också bra till allra största delen, tycker jag. Inget flashigt här heller, men den gör sitt jobb utan krusiduller. Det enda undantaget är att köra Light Cycle, det för fansen välbekanta fordonet är inte särskilt smidigt att styra överhuvudtaget. Synd, för det hade absolut kunnat vara roligt att glida runt lite mer i denna, men det känns lite som att styra ett kylskåp på hjul.

Det bjuds även på lite rollspelande med en hel del dialog, men det är ytterst sällan det är mer än två eller ibland tre valbara svar per gång. Det gör att man kan få intrycket av att ens val i dialogen spelar roll, men det gör de dessvärre inte, utfallet blir detsamma i storyn oavsett vad du väljer. Det går dock exempelvis att flirta med vissa, men det leder inte till något mer ifall det är något man hade hoppats på. Det röstskådespelande som finns med är okej, men inte mycket mer än så och har sparats till de allra viktigaste karaktärerna och till de större händelserna i storyn. Däremot förtjänar dialogen i sig att lyftas, den är välskriven och inte sällan med en humoristisk underton.

Det som stör mig allra mest är att de flesta uppdragen är så kallade "fetch quests". Det innebär ju då att i princip alla uppdrag innebär att något ska hämtas, det kan vara alltifrån koder, nycklar och så vidare och det blir dessvärre tröttsamt ganska snabbt. Jag hade gärna sett lite mer variation än att mest bara springa fram och tillbaka över kartan och hämta en massa grejer för att överhuvudtaget komma någonvart. Det blir förvisso lite bättre längre fram, men de första 3-4 timmarna så gjorde jag i princip inget annat än att hämta en massa grejer åt olika karaktärer. Med tanke på att det bara tog runt nio timmar att klara så är det ändå en ganska stor del som behöver ägnas åt detta.

Det finns en ganska stor, öppen värld här att röra sig i, särskilt efter att första kapitlet är avklarat. Dessvärre så finns det inte så mycket att göra i den och själva estetiken är heller inte särskilt spännande. Det är väl förstås så det ska se ut i Tron, men jag tycker den här världen känns lite väl steril och livlös. Jag känner också att det är lite väl mörkt på många håll, vissa partier är det väldigt svårt att se något alls och det gör lätt att det känns som att jag missar saker som skulle kunna vara viktiga. Något som också bidrar till att världen inte är så inbjudande att utforska är att det inte går att hoppa och klättra. Eller, det går, men bara på specifika platser och man kan då exempelvis hoppa in igenom vissa öppna fönster och sådant, så det finns ingen direkt frihet utan du får göra det spelet säger att du kan göra. En liten detalj, men jag tror det hade gjort stor skillnad om möjligheten hade funnits. Det skulle kunna vara något för utvecklarna Bithell Games att fundera på inför den förmodade tredje delen i deras trilogi, som de bäddar för väldigt fint i slutet.

Jag har absolut inte haft tråkigt med Tron: Catalyst och det finns en hel del jag gillar, men det är lite för mycket som irriterar mig för att det ska kunna landa i något annat än ett medelbetyg. Det går liksom inte riktigt att skaka av sig känslan av att det här spelet på många håll är ofärdigt och nog hade mått bra av att poleras ytterligare en tid. Det finns frustrerande nog en hel del outnyttjad potential här som jag hoppas kan komma att åtgärdas i den förmodat planerade tredje delen. Med det sagt så är striderna som jag nämnt innan roliga, de är det bästa med hela spelet faktiskt, storyn engagerar och är överlag bra med välskriven dialog. Det är heller inte direkt fult visuellt, men inget som direkt kommer vinna några priser, heller. Även om det lider av del problem så var det ändå en ganska trevlig introduktion för mig till Tron. För de redan indoktrinerade fansen så finns det garanterat mycket att glädjas åt och hämta här.