Ser jag fel, eller har jag redan förlorat? Efter två timmar på min allra första ö, just som jag var i fart med att frigöra mig från monarkins inflytande, small det. Ett "You Lose", och sedan en expressbiljett tillbaka till huvudmenyn. Detta var något alldeles nytt - misslyckande hade aldrig känts aktuellt, eller ens som en avlägsen möjlighet i Tropico.
Men där satt jag ändå, skamsen och förvirrad, men framförallt imponerad. Min förlust, hur smärtsam den än må ha varit, illustrerade trots allt Haemimont Games nya designfilosofi. Mer gameplay, mindre fluff, större utmaning. Där de tidigare spelen i serien - i synnerhet Tropico 4 - alltid känts som en bekymmersfri semester än en bananrepubliks balansgång mellan överlägsna stormakter verkar Tropico 5 vara något helt annat.
Vid första anblick är mycket bekant för den vane Tropico-spelaren. En ö, en Presidente, en befolkning att utnyttja eller skämma bort, ideologiska läger som kräver uppmärksamhet och inflytande och ett par ömsom utpressande, ömsom ompysslande stormakter. Allt som behövs för ett njutbart liv som diktator i Västindien. Men som så ofta är fallet i verkligheten (ni vet den utan screen tearing och kantutjämning) slutar det inte alltid gott för de stackars diktatorerna. Utspritt i de olika tidsåldrarna, spelets allra största nyhet, finns ett flertal utmaningar för El Presidente och hans eller hennes avkomma.
Den första, och den som skämde ut en tidigare så stolt recensent, rör själva upprättandet av ö-nationen. Landet Tropico ser inte dagens ljus förrän kolonin Tropico slagit sig fri från den förmodat Brittiska monarkin. De inledande timmarna är därför en prekär balansgång mellan att glädja monarken för att utöka din mandatperiod, och att samtidigt samla stöd bland frihetssökande revolutionärer. Grundandet av landet Tropico markerar kolonialerans slut, och världskrigserans början.
Inte nog med att detta gör spelet mer händelserikt överlag; det förser även spelaren med ett tydligt mål att arbeta mot under samtliga eror, något tidigare spel varit i desperat behov av, och ger Haemimont Games en anledning att designa om avatarsystemet. Istället för en enskild diktator har nu spelaren en hel dynasti att sköta. Dynastimedlemmar kan utformas och skräddarsys på samma sätt som förut, om än med lite färre valmöjligheter överlag. De kan tilldelas en specialitet var, och sedan ges olika uppdrag för att passa deras respektive färdigheter; en mindre förändring än det kan verka, men icke desto mindre ett välkommet tillägg.
För att vidare utöka dina möjligheter att skräddarsy ditt styre har ditt hemliga Schweiziska bankkonto som återfunnits i serien sedan Tropico 3 äntligen fått ett syfte. Medan det tidigare enbart bidragit till det helt irrelevanta poängsystemet tillåter det dig nu att "köpa" uppgraderingar till dina dynastimedlemmar för att förbättra deras färdigheter och öka deras påverkan på samhället.
Själva stadsbyggandet är närmast oförändrat från tidigare, med endast ett fåtal tillägg och optimeringar, och ekonomin hanteras i princip likadant som förut; likaså invånarnas glädjenivå. Diverse mindre uppdrag dyker upp då och då, och de sedvanliga inkomstalternativen finns kvar i form av jordbruk, industri, turism och handel. Väldigt grundläggande system för att vara ett stadsbyggnadsspel, men fullt tillräckligt och väl anpassat för spelets lättsammare inriktning.
Men även om filosofin "mindre fluff, mer gameplay" lett till ett avsevärt stabilare och mer intressant spel, har den resulterat i en viss förlust av karaktär i den annars så personlighetsrika Tropico-serien. Det minskade antalet alternativ i skapandet av dynastimedlemmarna och valet att ersätta det tidigare så underhållande valet av deras bakgrund, väg till makt och personlighet med en generisk egenskap minskar avsevärt mitt intresse för familjemedlemmarna.
Inte ens öns invånare undgår denna behandling, och fungerar nu mer som symboler för en bakomliggande infrastruktur än den ändlösa underhållningskälla de tidigare var. Glöm finansministern Conception Colon, hon som byggde sig ett skjul vid soptippen och spenderar mer tid på kasinot än på möten. Glöm turistfamiljen Jamal som lät sin femårige son (med en röst som en fransk trettioåring) promenera hem till hotellet från deras besök vid öns sunkigaste pub. Lågdetaljerade, omänskligt snabba infrastrukturmaskiner är allt Tropico 5 har att erbjuda i befolkningsväg, och det är ett rejält bakslag för seriens personlighet.
Ändå finner jag i slutändan att jag knappt har tid att tänka på om brottslingen i skjulet bakom polisstationen gift in sig i öns rikaste familj, för alla de nya utmaningar och spelmekaniska variationer som Tropico 5 bjuder på är mer än nog för att hålla mig fängslad timmar i sträck. Med ett enormt efterlängtat multiplayerläge (som vi dessvärre inte haft möjlighet att prova) som grädde på moset skulle det knappast förvåna mig om jag inom ett par dagar glömt bort att jag någonsin saknat mina invånares upptåg.
Tropico 5 är det spel Tropico 4 borde varit; ett väl övervägt steg framåt för serien, med en välbehållen kärna omgärdad av underhållande och intressanta nyheter, som garanterar amatördiktatorer världen över otaliga timmar med välbehövd övning innan de ger sig ut i den hårda verkligheten.