True Crime: New York City

De flesta av oss på Gamereactor-redaktionen var rörande överrens om att True Crime: Streets of L.A. trots allt var en riktigt hyfsad Grand Theft Auto 3-klon. Det mesta fungerade i alla fall nästan lika bra som i Rockstars trendsättande spel och med en intressant huvudperson och mäktiga Los Angeles återskapad i full skala var det helt enkelt svårt att inte gilla. Mycket kändes dock ofärdigt och vi minns hur vi önskade att spelets många små brister skulle ha åtgärdats.

Nu är uppföljaren här och efter att ha kryssat omkring i New York i en vecka, tvingas vi dock konstatera att de flesta av spelseriens problem inte blivit bättre, snarare tvärtom. Det första och mest uppenbara problemet är skiftet av huvudperson. Ny för True Crime: New York City är nämligen Marcus Reed, en svart polisofficer som bytt livet på fel sida om lagen mot den rätta. Hela Marcus andas så mycket kliché som det överhuvudtaget bara går och det känns pinsamt uppenbart att utvecklarna Luxoflux spenderat alla sina fikaraster med att spela Grand Theft Auto: San Andreas. Så till den milda grad att de alltså bestämt sig för att stjäla även huvudpersonen.

Det grundläggande problemet med True Crime: New York City är att det aldrig känns tillräckligt engagerande att spela. Historien om Reeds mentor som dödades under mystiska omständigheter är inte nog spännande, bilfysiken är stundtals riktigt dålig, de tilldelade uppdragen saknar variation och New York som stad är inte lika lämpad för ett spel som Los Angeles. Även om jag förstår att Activision till varje pris ville ha ut spelet lagom till julhandeln, står det klart att Luxoflux fått stressa rejält på slutet för att hinna få spelet klart i tid.

Precis som i förra spelet, spelar man i grund och botten som polis. Det innebär i sin tur att man hela tiden har sin knastrande polisradio som informerar när det begås brott. Kanske onödigt att påpeka, men i en stad som New York begås det en hel del brott. Det största spelmässiga lyftet är just dessa slumpmässiga brott som denna gång spänner över ett brett spektrum ljusskygga typer, som alla gör vad som känns mest logiskt. Blir de pressade tvekar de inte att ta till flykten i någon byggnad eller att till och med ta gisslan. Marcus stöter på allt från våldtäktsmän till bombmän och hederliga störande fyllos. Alla ska tas hand om på sitt unika sätt, varpå spelaren belönas med poäng som senare kan omsättas till värre vapen, nya närstridsattacker eller bilar.

Eldstriderna har också förbättrats sedan föregångaren, vilket helt får tillskrivas ett bättre system för att låsa fast siktet på en fiende. Det ger spelaren mycket bättre kontroll över situationen och gör att man endast har sig själv att skylla på när man missar något. Lika mycket bättre som eldstriderna blivit, har dock närstriderna försämrats och jag förstår inte varför Luxoflux tagit bort vad som faktiskt var bra, för att ersätta med riktigt svampig spelkontroll. Det är nästan stört omöjligt att få någon riktig kontroll över Marcus men tack och lov hittar jag konstant nya buggar som hjälper mig att fegt ta hem alla strider. Överhuvudtaget är Marcus en pina att styra till fots, mycket på grund av bångstyrig spelkontroll samt faktumet att han är olidligt långsam.

Det är möjligt att det blir tjatigt, men det går inte att inte jämföra ett spel som True Crime: New York City med Grand Theft Auto: San Andreas. Kollar man på de bilder som finns ser spelet ut att fullständigt utklassar Rockstars spel, trots att Luxoflux har flera format att optimera spelet för. Och visst, True Crime: New York City ser faktiskt fullständigt makalöst ut, speciellt när man kör runt i det kraftigt upplysta New York om nätterna. Vad bilderna inte avslöjar är dock att bilduppdateringen är långt under all kritik, och till Playstation 2 samt Gamecube blir det stundtals så illa att det snuddar vid att vara direkt ospelbart. Lyckligtvis är ljudet betydligt mycket bättre och Activision har tagit fram den stora portmonnän för att få skådespelare som Laurence Fishburne, Christopher Walken och Mickey Rourke att vara med. De gör alla fina insatser och lyckas skänka lite liv i annars ganska trista dialoger.

En kul grej med föregångaren var att man kunde spela som bra eller dålig snut. Beroende på dina handlingar, påverkades spelet ordentligt vilket gjorde att man alltid fick tänka på hur man löste alla problem, istället för att bara fokusera på lösningen i sig självt. Detta system finns kvar även här, men har i praktiken tagits bort. Oavsett om man är en bra eller dålig polis leder det fram till samma saker, med ungefär lika mycket pengar och ungefär samma resultat. Klart trist, för i övrigt är systemet mycket djupare och vill man verkligen bli en ond snut kan man både plantera föremål på oskyldiga eller till och med sälja viktiga bevis.

Jag trodde att True Crime skulle ha en framtid, men efter att ha gjort Manhattan i Marcus Reeds sällskap är jag inte längre lika säker. Uppdragen är oengagerande, att köra bil förbi hundratals identiska kåkar är säkert realistiskt men inte alls kul, storyn får mig inte att vilja spela vidare och fienderna är stundtals dummare än får. True Crime: New York City har idéerna men inte genomförandet och jag kommer hela tiden på mig med att sakna gamle dårfinken Nick Kang. Kort sagt: Vill Luxoflux att True Crime ska nämnas i samma sammanhang som Grand Theft Auto-spelen, är det hög tid att sluta fokusera på monstruösa och fotorealistiska städer till förmån för spelbarhet. Det gör man inte här och resultatet är därefter.