True Crime: Streets of L.A.

Som ni säkert redan förstått är True Crime en GTA-klon på samma sätt som Sonys The Getaway. Utvecklarna Luxoflux har studerat Rockstars bästsäljande brottsepos under förstoringsglas och plockat ut mycket av det som gjorde GTA 3 och Vice City så bra. Vad som först slår mig är hur brutalt befriad från allt vad samvete och moral spelets huvudperson är. Nick Kang är Serious Sam och Max Payne till trots spelvärldens mest brutale karaktär, en karaktär som får inspirationskällor och kollegor som Mark Hammond och Tommy Vercetti att likna små, tanter i rosa aftonblåsor. Våldet i True Crime är egentligen inte värre än det i GTA 3 eller The Getaway, skillnaden är att det utförs av en polisman, med ett närmast outtömligt förråd av riktigt hemska kommentarer som han levererar under sina smått absurda våldsdåd.

Nick Kang precis flyttats från den traditionella poliskåren till en hemlig specialstyrka som bekämpar organiserad brottslighet. Kangs våldsamma metoder kommer väl till pass för att undersöka en tänkt koppling mellan den kinesiska triaden och den ryska maffian. Samtidigt har Nicks far försvunnit och sökandet blir en del av handlingen. Upplägget är väldigt likt det i GTA-spelen, men True Crime är betydligt mer linjärt och drivs av fler och mer filmiska mellansekvenser. Det går inte att fritt välja uppdrag, handlingen följer en rak linje även om man fritt kan glida omkring på Los Angeles gator och lösa småbrott. Efter varje sekvens, varje uppdrag eller varje gång man haffat eller dödat en småbrottsling på gatan autosparar spelet och tar en snabbt tillbaka till menyn eller till en av de många, välgjorda filmsekvenserna. Detta gör True Crime både plattare och betydligt mindre dynamiskt än Rockstars mästerverk. Handlingen kan ibland kännas lite tam och leder in i uppdrag som liknar varandra. True Crimes riktiga svaghet ligger dock inte i upplägget utan snarare i hur oerhört kort själva huvudspelet är. Sju timmar tog det för mig att klara spelet första gången, trots att jag spenderade en hel del tid med extrauppdrag och att köra över joggande filmstjärnor i Hollywood. Sex timmar spenderade jag då jag för andra gången satte stopp för stadens näste för organiserad brottslighet. Väldigt kort för den här typen av spel, även om det finns en rad alternativa slut och annat innehållsmässigt bonusgodis.

När det gäller spelkontrollen och det mer tekniska i själva spelbarheten är dock True Crime sin inspirationskällas överman. Förutom att bilkörning fungerar ypperligt så har Luxoflux skapat ett strålande system för själva skjutandet där precision och exakthet är honnörsorden. Det går exempelvis att aktivera en slow motion-effekt som påminner en hel del om Bullet Time för att på så sätt kunna ta ut sina fiender på ett mer stilistiskt och exakt sätt. Det går även att skjuta fritt inifrån bilen på allt som befinner sig framför Nicks bil, även detta kan utföras i slowmotion. Förutom välgjort skjutande finns här också ett gediget urval sparkar och slag som tillsammans skapar ett bra system för att handgripligen straffa stadens brottslingar.

Luxoflux har själva utvecklat en vansinnigt smidig grafikmotor. Los Angeles är återskapat in i minsta detalj och aldrig uppdelat av störande laddningssekvenser. Trots att jag bara besökt änglarnas stad en gång känner jag direkt igen ställen som flygplatsen, Staples Center, Santa Monica och givetvis Beverly Hills. Storleken på staden har tvingat ner antalet fotgängare och medtrafikanter, även om det inte är så illa som i The Getaways spöklikt tomma London. Nick är snyggt modellerad och rör sig, liksom de andra karaktärerna, både följsamt och realistiskt. Bilarna är välgjorda och de bitvis förstörbara miljöerna imponerar.

Även om Luxoflux recept egentligen innehåller samma ingredienser som Rockstars så känns det som att denna kaka kan bakas många gånger utan att bli vare sig mjölig eller torr. GTA-spelen är enligt mig några av de bästa spelen någonsin och även om True Crime inte når upp till de höjderna så måste utvecklarnas ambitioner och egna idéer ändå prisas.