Turok 3: Shadow of Oblivion Remastered

Det första spelet i Turok-serien var en riktigt stor grej där i början av Nintendo 64-tiden. Till största delen kändes det på många vis som en slags hyllning till Doom fast med dinosaurier och så blev det också lite ökänt för den där notoriska Nintendo 64-dimman. Den typen av actionspel i förstaperson-vy var inte riktigt något för mig när det begav sig, men det mesta imponerande ju, och var högintressant, på ett rent visuellt plan så det blev ganska många timmar med bågen i hand. Men serien tappade bort mig när andra delen släpptes, även om jag provade det men med betydligt mindre speltimmar än den första delen, och det tredje äventyret som nu då fått en remasters stiftar jag nu bekantskap med för första gången.

Berättelsen presenteras genom några mellansekvenser där Joshua Fireseed, hjälten från föregångaren, till slut tvingas offra sig själv, och sedan är det hans syster eller bror som får axla rollen som nästa hjälte. Man väljer alltså vilken av syskonen som man ska styra under äventyret och sedan är det dags att påbörja det. Man kastas ut i en stad där dåtidens fyrkantiga grafik kommer som en nostalgisk vindpust och jag förvånas lite över den öppna struktur som de inledande kapitel bjuder på. Man startar med en klassisk yxa och pilbåge men väldigt snart adderas en hel drös vapen till arsenalen för att ta död på de monster som dyker upp.

Även om jag, när originalet släpptes, aldrig riktigt var ett fan av denna typen av actionspel, så har jag kommit att uppskatta dem mer genom åren. Dock slås jag över hur fienderna är så få och långsamma, de där frenetiska action-momenten uteblir nästan helt när det handlar om enstaka eller högst två-tre hot jag enkelt kan besegra. De inledande områdena gör det heller inte särskilt underhållande med sina stora tomma ytor och blockig grafik och det känns mest som jag springer omkring i någon slags hubbvärld snarare än på en nivå.

Visst, jag vet. Jag fattar. Jag har suttit med en handkontroll i nävarna sedan de körde hem mig från sjukhuset efter födseln och vet att det var såhär det var och fungerade när detta ursprungligen släpptes. Men det betyder inte att underhållningen per automatik på något vis blir större för att jag kan sitta och tänka att det är ett gammalt spel. Jag kan absolut uppskatta en remaster när den ändå är relativt upputsad. Det flyter på fint, texturerna är på sina håll drastiskt omgjorda mot originalets ytor, nya föremål, ljuskällor och skuggor är tillagt och vid en direkt jämförelse märker man definitivt att det legat ett ambitiöst jobb bakom. Detta ska utvecklarna på Nightdive Studios ha rikligt med beröm för.

Ändå blir det här med en remaster lite av den halvhjärtade mellanvägen för mig, men vi återkommer till att resonera kring det. Som sagt, jag förvånas över den relativt öppna strukturen på inledningen. Den tonar ner sig vid några tillfällen, men det är gott om lite större områden med jämna mellanrum som ett bryt från allsköns korridorer och passager. Man hamnar efter första besöket i staden på en militärbas och känd speldesign uppenbarar sig. Passerkort som måste hittas, spakar som ska dras innan tiden rinner ut. Det är som att Doom, Quake och Goldeneye 007 samsas tillsammans med någon smula gnutta Half-Life inslängt. Men allt går lite trögt och även om jag drar upp svårighetsgraden så tycker mest att några bossar är lite klurigare att fälla men att möten med fiender fortfarande är alldeles för långsamma och för sparsmakade. Det är under många sektioner jag liksom bara ränner runt utan att något sker.

Turok 3 bevisar mest att jag fortfarande är den där typen av spelare som kräver lite annat av denna genre, eller att actionspel som detta gärna får vara lite mer frenetiskt likt de nya versionerna av Doom, exempelvis. Jag försöker dock ha en infallsvinkel av att ta detta för vad det är, men kanske mest var, men när jag några timmar in inser att jag mest köttar vidare utan att egentligen engagera mig så är det svårt att då känna någon riktig glädje.

Efter några inledande kapitel blir det dock drastiskt bättre. Miljöerna känns mer som jag vill ha dem, fienderna blir mer varierande och framförallt så känns Turok mer som Turok. En djungel är roligare än inomhusmiljöer och även om uppdragsdesignen kvarstår är det roligare att utföra den på en plats man trivs i. Det är helt enkelt roligare när det är grönt istället för grått, speciellt när blockiga höghus och tomma rum ersätts med natur. Det fungerar liksom bättre när det visuella är lite daterat när det finns mer färg och en annan design än rum och sådant som mer känns som verklighet. Det är lite som när CGI existerar i filmer; så fort något vi vet hur det ser ut ska visas är det enklare för våra ögon att tycka att det ser halvkasst ut snarare än när någonting från fantasin blir datoranimerat.

Turok 3 bjuder på gott om vapen och man slipper ladda om. Pistoler och automatvapen, hagelgevär och massor av annat. Man letar ammunition och jag önskar så ofta att områdena kunde vara en skådeplats för med action men som nämnt innan, just denna biten är långsam och sparsam. Man har även en änterhake så att man kan ta sig till höga platser men måste byta till denna i vapenhjulet istället för att den ligger på en knapp, det känns omständligt och dåligt designat.

Så var det då det här med att en remaster är en slag mellanväg. Men visst, när jag startar äventyret och inser att det fyller min stora Oled-skärm utan några svarta kanter, att upplösningen är skarp och att texturerna på sidan håll faktiskt känns riktigt bra och att det flyter på fint så får jag nog kapitulera lite, faktiskt. Jag vill ju egentligen ha en remake, något som ser ut som att det släpps idag och att en Velicoraptor ska vara ett riktigt hot, inte några block som rör sig som att den flyter fram. Men ändå går det inte att komma ifrån att man faktiskt putsat och lyckats behålla den där nostalgin som de som älskade detta säkert kommer att uppskatta. Där får jag helt enkelt inse att jag bara är ett undantag för att jag inte har några känslor, alls, för denna delen ur ett sådant perspektiv.

Turok 3: Shadow of Oblivion Remastered är ett actionlir som ekar åldrad korridor-skjutare med allt vad det innebär och man ska såklart aldrig underskatta nostalgin för någon som en gång älskade detta och är sugen på att återuppleva det igen. Så, vet man med sig att det finns något att hämta för en personligen i allt vad Turok 3 är, men framförallt var, så kan säkerligen en välpolerad remaster av äventyret vara högst intressant. För egen del känns det tyvärr inte jättespännande.