Twisted Metal: Head-On

När begåvande utvecklaren Singletrac (bland annat Warhawk) gjorde det första Twisted Metal för drygt tio år sedan, träffade de mitt i prick och en ny genre var född. Visst hade man kunna skjuta på varandra från bilar förut, men aldrig så bra. Än idag släpps spel baserade på spelet, nu senaste 187: Ride or Die. Efter uppföljaren tog det dock tvärstopp och Sony bollade serien mellan utvecklare på samma sätt som Lill-Babs byter karlar. Det skulle dröja till Twisted Metal: Black som släpptes till Playstation 2 för några år sedan, innan det blev helt njutbart igen.

Nu är samma team tillbaka med Twisted Metal: Head-On, som ska ta spelserien till det bärbara formatet. Alla som spelat serien förut vet vad som vankas, med fullständigt galna vapen, ännu mer galna förare och mer skrynklad plåt än vad man finner i en pantmaskin för aluminiumburkar. Det går fort att bli varm i kläderna och spelet är precis lika omedelbart och lättillgängligt som jag minns det.

Flera gamla klassiska förare är tillbaka, däribland min favorit Needles Kane som kör glassbilen Sweet Tooth samt hin håle själv, Mr. Grimm. Totalt sett finns femton tillgängliga fordon, varav alla har sina egna distinkta skillnader och fördelar/nackdelar. Alla är naturligtvis inte tillgängliga från start, utan vissa måste låsas upp allt eftersom. Hela gänget känns faktiskt klockrena och bidrar starkt till den skruvade atmosfär spelet har. Normalt brukar jag tycka att hela grejen med svart humor i spel som detta kan bli ganska misslyckad, men här känns allt så rätt och det är nog det spretigaste gänget valbara i ett spel någonsin.

Dessvärre kommer jag snabbt på vad som en gång i tiden fick mig att sluta spela Twisted Metal. Spelkontrollen är nämligen väldigt fladdrig och jag får aldrig någon precision i mina handbromssvängar eller heller någon riktig möjlighet att styra ordentligt. Alla fordon beter sig som om de vägde 20 kilo och åker märkligt fram och tillbaka över banorna, medan jag kämpar för att få mina vapen att träffa sitt mål. När jag missar upplever jag det aldrig som att jag gjort fel och ibland förstår jag inte vad som hände överhuvudtaget. Det är såklart en onödig miss och något man lätt hade kunnat åtgärda.

Twisted Metal: Head-On ska, precis som sina föregångare, helst spelas mot mänskligt motstånd för att komma till sin rätt. När man är sex stycken som kryssar omkring över banorna störs jag inte lika mycket av den tveksamma spelkontrollen och blir faktiskt stundtals ganska uppslukad av alla explosioner och förstörelse. Klassiska banan Paris finns till exempel med och att spränga hela jäkla Eifeltornet är inga som helst problem. Så länge man har vänner att spela mot är spelet hel okej, och lämnar ursopiga alternativet Fired Up långt bakom sig.

Dessvärre inser jag ju att de allra flesta som köper spelet kommer att spela mot datorn - enbart. För dessa är det inte lika kul. Datorn är nämligen fullständigt obalanserad och saknar alla former av artificiell intelligens. Likt förbaskat lyckas den ändå vinna över dig vid slumpvis utvalda tillfällen och beter sig riktigt märkligt. Det blir snabbt monotont och känns ungefär som att spela en förstapersonsskjutare mot enbart botar på ett fåtal banor.

Ren grafiskt lämnar spelet en hel del i övrigt att önska och dras med problemet att allt går i ultrarapid när det händer för mycket på skärmen. Men det är inte bara det som är problemet, utan även texturerna är sparsmakade och avslöjar inte alls vilket litet kraftpaket PSP trots allt egentligen är. Det verkar som om man lagt alla processorkraft på att få till riktigt snygga explosioner, för dessa är det enda som ser riktigt bra ut.

Sammantaget är jag besviken på Twisted Metal: Black. 187: Ride or Die visade hur man gör ett flexibelt och lättstyrt actionspel på fyra hjul med flera spelmoment, bra bandesign och vettig spelkontroll. Är man flera som spelar kan man helt klart ha roligt med spelet, trots brister, men har du ingen att spela med skulle jag faktiskt rekommendera dig att stå över Twisted Metal: Head-On. Den goda grundidén och den härliga designen har dessvärre inte mynnat ut i ett lika bra spel, sett till helheten.