Ty the Tasmanian Tiger

Jag undrar hur Electronic Arts och Krome Studios tänkte när de namngav sin nya plattformshjälte.

- Hur vore det med något originellt som "karaktär A & karaktär B"?, säger marknadsgeni A.
- Nej, det blir svårt att sälja till alla föräldrarna i julhandeln, menar marknadsgeni B.
- Vad sägs om att köra en parafras på en annan lite smått bortglömd seriefigur?, marknadsgeni A får en snilleblixt.
- Släng in lite alliteration och galen dialekt så är jag med, säger marknadsgeni B och håller med.
Ty - den tasmanske tigern är född.

Nej, så gick det naturligtvis inte till, men visst är namnet Ty - the tasmanian tiger på tok för likt Warners Taz - tasmanian devil, för att det ska vara en tillfällighet. Att Ty dessutom är en ganska trist hjälte, som hela tiden överskuggas av betydligt mer intressanta birollsinnehavare gör inte saken bättre. Faktum är att hela handlingen med en elak fågel som vill återuppväcka dinosaurier för att krossa däggdjuren känns ganska fånig. Lägg därtill en irriterande australiensisk dialekt och du får ett ganska påfrestande koncept.

Vad som gör detta extra tråkigt och upprörande är att spelet i sig faktiskt inte är så pjåkigt. Ett ganska skönt spel med en hel del variation och en svårighetsgrad som lämpar sig för de yngre, men som ändå innehåller en hel del hemligheter för plattformsveteranen. Grafiken är klart godkänt både på Playstation 2 och Gamecube. Den senare versionen har klarare färger och saknar de oskarpa kantlinjerna från PS2-spelet. Ungefär som det brukar se ut på multiformatspelen med andra ord. Spelkameran går att styra manuellt och krånglar ibland till det när man går nerför en trappa eller så, men på det hela taget fungerar den godkänt. Ljudet är inget att klaga på även om jag har svårt för alla australiensiska klichéer som de små däggdjuren bjuder på (samt en kakadua, som tydligen är på däggdjurens sida).

Upplägget är enligt standardmall 1 A. Du samlar ihop magiska stenar som är energikälla till en manick (byggd av en koalabjörn) som ska suga åt sig de förlorade talismanerna. Talismanerna är nyckeln till att dinosaurierna ska förbli utdöda och dessutom kan Ty rädda sin familj på kuppen. Föga uppseendeväckande story men den fungerar. Banorna har varierande upplägg och de olika bumerangerna gör att spelet inte är statiskt. Banorna har ett skenbart 3D-upplägg, i grund och botten är de dock rätt linjära och det oftast bara en lösning och utväg på varje problem. Men du kan faktiskt gå tillbaka och spela om banorna och upptäcka nya saker när du fixat andra bumeranger och hitta gömda föremål eller genvägar. Bandesignen är klart godkänd.

När ni började läsa den här texten fruktade ni säkert för en ganska rå och elak sågning. Men faktum är att Ty - the tasmanian tiger trots en trist huvudrollsinnehavare faktiskt är ett hyfsat bra spel. Det är lite i det kortaste laget 15 banor (plus en bonusbana) och kanske lite enkelt för den som spelat en hel del plattformsspel, men annars sköter sig spelet på ett fint sätt. Ett lagom svårt och varierat spel för de yngre spelarna. Inte uppseendeväckande men godkänt rakt igenom.