Ultros

Det finns många tillfällen under de dryga 37 år jag spelat som jag provat någonting som jag kan förstå och se tjusningen i, men insett att det helt enkelt inte passat mig. Jag har alltid försökt sätta subjektivitet i främsta rummet, även när något har uppenbara brister och även vid de stunder då jag personligen upplevt något som riktigt uselt så har jag försökt tänka att de som faktiskt gillar det, de har inte fel på något vis. De finner bara något i det hela som jag missar, eller så är inte bristerna lika avskräckande för dem. Nu är Ultros långt ifrån riktigt uselt, men under mina speltimmar ombord på det mystiska rymdskeppet The Sarcophagus hade jag konstant en känsla av att upplevelsen inte tilltalade mig så mycket som den kanske borde. För jag gillar ju den speltyp vi refererar till som Metroidvanias, och Ultros fantastiska visuella design är omöjlig att värja sig emot, men mer om den senare.

Ultros sätter direkt en ton av ovisshet och bjuder på en stor dos av mystik. Faktum är att detta är något som bibehålls genom hela äventyret. Det är otroligt vagt i sin berättelse och även om man stöter på karaktärer som ger lite kryptiska monologer så är det mesta väldigt diffust. Jag vet inte ifall det är detta som är mitt största problem med äventyret, eller om det är för att det bidrar till känslan av att jag knappt gör framsteg när jag tar mig runt på skeppet. Ibland känns det bara som att jag traskar mellan tjusiga skärmar, dräper lite fiender och så dyker någon markör upp på kartan och så tar jag mig åt det hållet. I vägen för att ha roligt står en känsla av att jag inte riktigt vet var eller varför jag ska någonstans, och så dras det hela ner av ett stridssystem som känns rätt stelt.

Karaktären står liksom stil när man svingar sitt svärd, och även om man främst uppmuntras att tajma en glidning under en fiende så du kan följa upp med en kombo, så känns striderna inte alls så följsamma som jag hade önskat. På klassiskt Metroidvania-vis låser man också upp nya förmågor och det är nu det är passande att prata om en av de stora grejerna med Ultros, nämligen den tidslopp som sker flertalet gånger under äventyrets gång. Där du helt enkelt börjar om, förlorar i stort sett alla dina förmågor och till och med måste göra något så enkelt som att plocka upp de första sakerna du finner, som exempelvis ditt svärd. Loopen upplever jag som mer frustrerande än i andra spel och det känns dels som att den inte riktigt hör hemma här eller bidrar, trots att den är en vital del av den övergripande berättelsen. Den sker nämligen inte när man dör utan som en del av det mysterium som då finns gömt där på rymdskeppet.

Man kan tycka att det är fräscht att man adderar något till en genre som oftast brukar vara stöpt i samma form. Men för mig är mycket av charmen med denna genren att få just de där förmågorna som gör att jag kan komma vidare. När jag då förlorar dem så tär det lite på tålamodet och även om de inte är så jobbiga att få på nytt i en ny loop, och att det faktiskt går att spara några av dem mellan dessa, så tycker jag då systemet stjälper mer än det adderar någonting. Nya vägar och alternativ öppnas när det är dags för en ny loop, och i stort går det ut på att ta sig till markörer där en fight mot en boss väntar. Dessa strider är underhållande och ganska utmanande och de känns lika fantastiska i sin design som resten. Och där är vi alltså nu, vid den absoluta höjdpunkten vilket är dess säregna och alldeles strålande design. Det visuella är lekfullt och rent ut sagt ett konstverk.

Det är inte ofta vi refererar till namn när vi nämner ett spels grafik, men konstnären Niklas Åkerblad (även känd som El Huervo) har fyllt varje skärm med ett slags psykedelisk fyrverkeri av färger och det är som att få uppleva små tavlor. Det är ofta underbart att vila ögonen på och varje ny plats och skärm känns lika vibrant och livfull som den förra samtidigt som hela skeppet lyckas ha en väldigt sammanhängande stil. Jag vill också ge beröm för ljudbilden som jag tycker samspelar med det visuella på ett suggestivt och atmosfäriskt vis. Dessa två saker; det visuella och ljudet - är de två största styrkorna. Hur fantastiskt just det än är i sig, så känner jag då att det blir lite extra tråkigt att något så viktigt som spelbarhet inte riktigt når upp till den nivå som det behöver för att matcha det magnifika utseendet.

Det var inte särskilt längesen eftertexterna på Prince of Persia: The Lost Crown rullade för mig, och även om dessa två äventyr är rätt olika på flera vis så tål vissa saker att jämföras. Prinsens äventyr var inte perfekt, men just där hade jag hela tiden en känsla av framsteg och mål och det är nog där skon klämmer mycket för mig gällande Ultros. Det är alldeles för mycket att ta sig genom tomma skärmar, eller skärmar där någon enstaka fiende ska besegras. Även om man adderat en del unika saker är det inte tillräckligt för att lyfta det något särskilt. Saker som att man helst ska variera sina attacker för att få ett bättre byte från en fiende, som används för att återfå hälsa eller mumsas i sig för att kunna låsa upp egenskaper. Här finns även ett inslag där man under ens utforskande på rymdskeppet stöter på platser där man kan plantera ett frö så att det växer ett träd som med tiden växer sig större och i grunden så gillar jag en del av dessa unika idéer som finns här.

Det är vid flertal tillfällen som det faktiskt lyckas locka in mig i sin värld på ett bra sätt. Det finns liksom något där som känns lockande, spännande och mystiskt och just de känslorna framkallar ändå Ultros med jämna mellanrum. Det är därför det blir något av en besvikelse att inse att jag inte har sådär roligt som jag önskade. Gör man en jämförelse med exempelvis Ori-spelen, som ju lyckas kombinera sin fantastiska visuella stil med att vara otroligt underhållande, så blir det för mig än mer uppenbart att Ultros inte riktigt når de höjderna som det skulle kunna göra.Jag skulle kanske inte gå så långt som att kalla det som faller platt i och med några större brister, men det är just summan av flera saker som inte tilltalar mig. För att knyta ihop det hela med min inledning; jag kan förstå att någon annan får ut något betydligt mer av det här. Det visuella i sig är nog för att det ska vara värt att uppleva och suktar man efter ett nytt Metroidvania-spel så finns här ändå en känsla av utforskande att hämta, om än i mitt tycke en alldeles för vag sådan.