När Sony köpte Naughty Dog 2001 rådde det inga tvivel om att oavsett hur högt beloppet var så var det en god affär. Redan för åtta år sedan hade den kalifornska utvecklaren lyckats leverera Crash Bandicoot, som på många sätt var en frisk fläkt för plattformsgenren och 2004 levererade spelhuset ännu en plattformssuccé med det fantastiska radarparet Jax och Daxter, till Sonys Playstation 2.
2007 var det med aningen fler hästkrafter under motorhuven dags för att ta språnget från glada tecknade figurer till ett mer realististiskt universum, denna gång i form av Nathan Drakes äventyr i Uncharted. Det var uppenbart att Naughty Dog hade en önskan om att skapa en mer dyster berättelse, något som man kunde skönja redan i Jax & Daxter-spelen. Samtidigt hade studion bevisat en talang för att skapa dynamiska och intressanta karaktärer i trovärdiga omgivningar, så förväntningarna var skyhöga.
Antihjälten Nathan Drake och Uncharted: Drake's Fortune visade att Naughty Dog i bästa Indiana Jones-stil kunde skapa en medryckande historia, kryddad med välgjorda plattformsutmaningar och massor av helgjutna actionsekvenser, samtidigt som de hade lyckats tämja maskinens Cell-chip och kunde framställa ett välsmort, filmiskt Hollywood-äventyr i ogästvänliga landskap under en azurblå himmel.
Det är under en lika blå himmel som jag med utvecklarens tidigare verk i bakhuvudet möter Naughty Dogs game director Bruce Straley i West Hollywod. Gamereactor har som ni vet redan skrivit flera texter om Nathans kommande äventyr, så jag känner mig lite som födelsedagsbarnet som kommer för sent till sin egen fest och får smaka på tårtsmulorna som är kvar på fatet.
Mängden sätt att omformulera den sparsamma information om Uncharted 2: Among Thieves är trots allt begränsad. Vi har tidigare skrivit om äventyret som kretsar kring Marco Polos försvunna flotta, Shangri-La, italienska byar och snöklädda landskap i ett spel, som ska närma sig stealthgenren.
Jag har därför inga förväntningar om mycket nytt material till min diktafon och min kamera, när jag med en lätt likgiltig min iakttar ännu en Uncharted 2-demonstration. Det ska trots allt erkännas: det är chansen att få en handkontroll i nävarna och få prova spelet som lockar mest. Ett par minuter in i presentationen står det dock klart att här finns inte någon brist på nyheter. I stället kommer man att både gömma och avslöja hemligheter för nyfikna journalister under dagen.
Orden multiplayer "deathmatch" och "co-op" når nämligen mina öron, och då jag har plockat upp hakan från golvet och presentationen är färdig, är det tid att undersöka saken närmare. Då jag får Playstation 3-kontrollen i händerna är det tillsammans med fyra andra ivriga journalister vid min sida och i rummet vid sidan av oss upprepar sig scenariot för fem andra inbjudna, och snart är det dags för en tiomannakamp i Uncarthed-universumet.
I vårt femmannalag är det vår uppgift att gå på plundringståg och sörja för att skatten hamnar i vårt läger och inte i motståndarnas. Spelkontrollen fungerar som den alltid har gjort i Uncharted-världen, med andra ord: älskar man styrningen av Nathan Drake kommer flerspelardelen att ge samma goda upplevelse för spelare som är otillfreds med skattjägarens vana till att klappa till
Plunder, som detta flerspelarscenario heter, fungerar som en typisk omgång av capture the flag. Som alltid i Uncharted används diverse vapen, granater och närstridgrepp, varav det sista levereras i form av lite för starka smockor som det bara krävs en eller två av för att däcka motståndarna.
Det är först när jag löper genom det ruffiga landskapet och i panik närmast slår in pannan mot en mur, som jag blir klar över hur tydlig kopplingen är mellan flerspelardelen och enspelarläget: här finns lianer och murbruk som kan forceras och innan jag ser mig om har jag satt igång att klättra upp på toppen av en byggnad för att få bättre överblick.
Och utsikten är imponerande: mina med- och motspelare omges av en fantastisk detaljrikedom icke olik den i det första Uncharted, utan att konsolen någonsin tappar orken. En av mina lagkamrater har fått tag på skatten och är nu på väg tillbaka till vår bas med den. Jag slänger iväg en handgranat som rensar bort de efterföljande fienderna och ler självbelåtet mot Naughty Dog-representanten. Han besvarar min blick med ett snett leende och den torrra kommentaren "tur att vi har stängt av friendly fire"...
Trots min rakt igenom fantastiska insats i plundringståget förlorar ändå mitt lag. Vi får dock revansch i ännu en omgång som denna gång utspelar sig under en mörkblå stjärnhimmel, men vi sneglar redan på det rum där vi vet att co-op-delen väntar.
I nästa rum står en trio av plattskärmar och konsoler. Vi får reda på att en av sakerna Naughty Dog absolut inte vill kompromissa med är enspelaräventyret som Uncharted är känt för. Därför bibehåller huvudäventyret de bekanta mekanikerna utan att prångla på oss en irriterande partner med intelligens som en våt tidning.
I stället har utvecklaren valt att göra en co-op-del där upp till tre spelare återupplever andra versioner av några av Uncharted 2-banorna, fyllda med nya fiender, bossar och en tonvikt på samarbete spelarna emellan. Banorna levereras i småbitar som bjuder på en halvtimmes underhållande strider och co-op-pussel. Mest imponerande är nog att den grafiska kvaliteten av dessa är oförändrade i förhållande till den extremt snygga enspelarupplevelsen.
Vi får välja mellan Nathan, Sullivan eller Chloe, men får besked om att karaktärerna i denna del av äventyret ännu inte är helt spikade. Ruiner av vad som tidigare varit en vacker, italiensk landsbygd är vår expeditions fond och jag kisar med ögonen under den starka solen då jag beger mig genom stekheta gator med mina två partners.
Några flaggor fladdrar i vinder medans vidsträckta sanddyner ramar in vårt första co-op-äventyr. Jag är upptagen med arkeologiska närstudier av den omkringliggande arkitekturen och blir därför riktigt tacksam av den inkluderade möjligheten att ta emot första hjälpen av mina medspelare.
En symbol med två män blinkar i den ena sidan av skärmen och detta betyder att den första uppgiften, som kräver mer än en spelare, väntar i den riktningen. En buss blockerar vägen, men med lite hjälp får vi en gammal hylla bogserad till fordonet och jag har snart skapat en alternativ trappa över skrothögen till vår nästa eldstrid. En av mina medspelare blir snart angripen och fasthållen av en ny typ av fiende, en så kallad kværker, som inte släpper greppet förrän vi avfyrar några välplacerade skott. Och så är teststunden redan över.
Det är med en god känsla jag lägger ned handkontrollen, för det är trots allt imponerande hur man lyckats behålla den klassiska Uncharted-stämningen och samtidigt bygga på ett flerspelarläge och co-op-banor. Naughty Dog har ännu en gång bevisat att de kan sin grej, och även om man kan befara att dessa nya inslag kommer på bekostnad på en förskönad solo-upplevelse är det mycket som tyder på att de istället blir en härlig bonus till ett av årets största äventyr.