Unreal 2: The Awakening

När det första Unreal släpptes stannade hela spelvärlden upp. Jag minns själv hur jag tappade andan då jag för förta gången fick se det visuella smörgåsbord Epic då bjöd oss på. Spelet var inte heller bara ursinnigt ultrasnyggt, det var även lite annorlunda upplaggt och framförallt från spelets början både nyskapande och väldigt spännande. Bättre sent än aldrig brukar man säga, och det ordspråket nämner jag gärna i samma mening som Unreal 2. Som jag har väntat på det här spelet. Och först nu, nu fem år efter föregångaren får jag äntligen kasta mig över äventyret.

Du är John Dalton, en patrullerande galaxpolis som får i uppdrag att rensa upp bland rymdmonster och hitta igen uråldriga reliker som spridits runt i universum. Likt sin föregångare är Unreal 2 anpassat för en spelare. Uppdragen sträcker sig från universums alla hörn och variationen är stor. Vi får besöka snötäckta vidder, trånga rymd-skeppskorridorer, stora skogar och inte minst stekheta vulkanlandskap. Dessvärre går många av de friskt varierande miljöerna obemärkt förbi, eftersom det inte finns tid att stanna upp och se sig omkring. Spelet håller ett riktigt högt tempo och uppmanar spelaren sällan eller aldrig att tänka till för att lösa några pussel. Designmässigt visar det sig Unreal 2 vara lika banalt odynamiskt och enkelt som Cryoteams något skämtsamma Serious Sam, även fast man ibland känner att Legend försökt frångå det urgamla korridor-receptet.

Trots ett tråkigt, traditionellt upplägg och en superlinjär struktur förvaltar Unreal 2 föregångarens kusliga atmosfär på ett bra sätt, inte minst med hjälp av grafiken. Designen är kvalitetsmässigt varierande men spelets teknik besitter imponerande krafter och många detaljer och grafiska effekter lämnar ett bestående intryck. Till höjdpunkterna hör givetvis spelets eldkastare som lämnar såväl ljus som extremt snygga partikeleffekter efter sig. Även Daltons rökgranater baseras på Legends specialskrivna partikelsystem och imponerar stort.

I slutändan är dock Unreal 2 en besvikelse för mig som väntat så länge, och hoppats på så mycket. Visst, Legend bjuder på snyggt packeterad, ointelligent, amerikansk action och det roar så länge det varar. Dock hade jag hoppats att Unreal 2 skulle påverka genren som dess föregångare gjorde. Jag hade hoppats på att få bli förstummad, förtrollad. Just nu är jag bara förbryllad? -Var tog dessa fem utvecklingsår vägen?