Unreal Tournament 2004

Unreal Tournament har alltid bjudit på hårresande snabb och obarmhärtig onlineaction. Med UT 2004 gör Atari en EA och börjar släppa spelet i en ny version varje år. Till skillnad från EAs många gånger urvattnade repetitioner så bjuder Unreal Tournament 2004 på ett flottigt buffébord av smaskens nyheter.

Grafiken har givetvis fått en rejäl uppsnyggning. Det är enkelt att ge UT2004 guldmedalj för att vara den onlineskjutaren, ja kanske det spel generellt som har bäst grafik kombinerat med reptilsnabb prestanda utan att för den skull kräva ett kvävekylt NASA-monster till dator. Prestanda är en överväldigande viktig del i ett spel där man alltid är mindre än ett grafikhack ifrån segerns ljuvliga sötma och nederlagets bajsbruna farsdags-slips. Unreal-motorn har den senaste tiden levererat grafikupplevelser i en mängd olika spel där man licenserat tekniken. Speciellt läckra är alla de partikeleffekter som utgör röken i spelet. Den är verkligen cool och känns mer verklig än många andra löjliga försök att skapa verklig krutrök.

Bland de fylliga nyheterna är det främst de två nya spellägena - Onslaught och Assault. Det senare är väl inte direkt en nyhet då det mer är ett återbesök av en gammal och kär Unreal Tournament-vän. Själv har jag alltid älskat Assault-läget och ansåg att Epic borde mista tänderna och högra handens lillfinger då de tog bort det ur tidigare versioner. Assault går ut på att det ena laget ska försvara ett antal delar av en bas/rymdstation/jättelastbil osv. Den andra sidans jobb är att slå sig igenom försvaret och ta de bevakade delarna en efter en i rätt ordning. Jag kan utlova massiva och kvävande koncentrerade strider. Assault-banorna är överraskande stora och komplexa och en match kan hålla på bra länge innan den ena sidan får erkänna sig besegrade.

Den andra nyheten är också den största, Onslaugt är vad man kanske skulle ytligt kunna jämföra med spelläget i Battlefield. Varje lag har en bas med en slags reaktor - Power Core som måste skyddas till varje pris. Coren är kopplad till ett antal Power Nodes. Nu är det så att man bara kan anfalla noder som inte har så många andra kopplingar utan är sist i kedjan. När man tagit noderna kan man till slut anfalla Power Coren i fiendebasen och avgöra matchen. Själva spelläget är inte den stora nyheten, nej det är alla läckra fordon som finns att leka med. Allt ifrån små attackplan till enormt stora stridsvagnsmonster. Alla fungerar utmärkt och det är en fröjd att köra omkring och sprida död och förintelse kring sig. Min personliga favorit är Scorpio-buggyn. En liten och rätt oansenlig buggy som har en slags energilasso som primärt vapen. Effekten är iskall och det är skönt att se de gröna energiknippena fara iväg efter marken för att utradera en välförtjänt fiende. Som sekundärt vapen har Scorpion det ABSOLUT utan konkurrens ap-läckraste fordonsvapen jag någonsin sett. Klicka med högerknappen och bilrackaren fäller ut två stycken skarpslipade tremeters liar. En på varje sida. Nu är det bara att trycka gasen i botten och skörda fiendeinfanteri som vore man traktorbonde på ett havrefält. Allt handlar som tur inte om fordon i Onslaugt. Nej, det är här Epic visar sin storhet. Spelet är riktigt välbalanserat och det finns många infanterivapen som är rent livsfarliga även för den mest hårdhudade pansargeneral. Man går aldrig säker.

Unreal Tournament 2004 innehåller över 100 banor varav hälften är helt nya. Det, tillsammans med de nya spellägena, fordonen och den utmärkta balanseringen gör spelet till ett av de mest kompletta onlineupplevelserna just nu. Lägg även till den stora mod-communityn som producerar enormt välskapta gratis-moddar så framträder Unreal Tournament 2004 ett självklart köp.